Min predikan från tredje söndagen i advent

Ljusbringaren

Nu före jul är det aktuellt med en som kommer och bär bud om ljuset, som bär annorlunda, symboliska kläder, som förbereder oss för och pekar fram emot Julen och Jesus födelse, som har ett särskilt uppdrag, som får barn och unga att förenas, jag menar naturligtvis…

Ja just det, Lucia. Eller nej förresten, Johannes döparen. Eller båda. De är märkligt lika på många sätt som ni märker. Egentligen helt olika till det yttre men ändå lika i kärnan. Och båda liknar också Jesus själv på olika sätt. Vi ska se på det idag.

Han är Elia

Utgångsläget är i alla fall att Johannes döparen sitter i fängelse, fångad av Herodes för att han ifrågasatte hans sätt att leva. Och Jesus börjar tala om Johannes som ju både är hans släkting och som flera av hans lärjungar har följt. För oss som vet resten av evangelieberättelsen känner vi också till att Jesus själv kommer att bli gripen och dödad på ett liknande vis som Johannes.

Vi läste ju i Malaki att profeten Elia en dag skulle komma tillbaka vid tidens slut och bereda vägen för Messias, och nu säger Jesus rätt ut att det faktiskt har hänt. Fast inte så bokstavligt som nog många trodde.

Elia hade ju inte dött utan farit upp till himlen så en del trodde nog att det bokstavligen var Elia som skulle komma tillbaka personligen.

Johannes vill likna Elia

Och Johannes är ju en egen person faktiskt. Men tittar man närmare på Johannes så ser man allt att han medvetet gått in för att spela rollen som Elia.

Johannes blir beskriven som en som går runt i hårig mantel av kamel och läderbälte och äter gräshopppor och vildhonung.

Man borde ju lärt sig vid det här laget som bibelläsare att detaljer i texten finns med av en anledning. Inte bara för att säga att han var märklig utan för att säga något om vem han är!

För några år sen upptäckte jag att detta med den håriga manteln kan ha ansetts vara ett typiskt kännetecken för profeter! Och att det särskilt står om den viktigaste profeten efter Mose, Elia att han hade en sådan!

Gräshoppor och honung kanske påminner om både folkets ökenvandring och om Elias tid i ödemarken! Och det där bältet det får vi fortsätta fundera på för det har jag inte fattat riktigt om det har någon betydelse.

Och Johannes talar envist om den som ska komma efter honom som är större än han själv, det sades att Elias efterträdare Elisha hade dubbelt av samma ande som Elia. Helt klart borde vi redan förstått att där har vi en som liknar Elia!

Typologier

I Bibeln är det vanligt med något man brukar kalla ”typologier”, att det finns mönster där händelser och personer liknar varandra och ger oss ledtrådar om hur vi ska förstå dem. Det är klurigt och kreativt gjort.

Man kan också säga att Jesus också har stora likheter med Elia, han gör underverk, kritiserar folkets ledare och gör en himmelsfärd för att nämna några saker. Elia är som en prototyp som lär oss något om Guds handlande.

En annan sak som finns i evangeliet är barn som ropar på torget. Och det är inte någon vidare lätt sak att förstå vad de menar. Jag blev i veckan uppmärksammad på att det liknar någon annan som ropar i portar och på vägar i bibeln. Nån som undervisar barn. Nån som vet någon?

Den gudomliga visheten

Jo i ordspråksboken 8 står det om visheten som liksom beskrivs som en person som står och ropar på människorna. Och försöker få dem att lyssna på henne och bygga sitt liv utifrån hennes undervisning.

Det beskrivs att visheten är något slags gudomlig person som det förstfödda i skapelsen innan världen ens fanns. Sofia blir det på grekiska förresten. Visheten.

Och den här gudagivna visheten gör att människorna kan få insikt i hur Gud har tänkt sig och ordnat världen så att den kan vara god för alla att leva i och så att alla får vad de behöver. Det är goda nyheter för enkla och fattiga människor.

Vishet är tragiskt nog inte något vi värderar så högt i vår tid. Kunskap är ju bra och kanske framförallt smarthet, men vishet är något mer. Att kunna börja dra slutsatser vidare om vad som är det goda livet. Vad som är värt att sträva efter, hur vi ska använda våra kunskaper. Det handlar just om förmågan att kunna sa sammanhang och mening. Det är ett gigantiskt tema i bibeln.

Jesus och visheten

Det spännande är att det står något nästan likadant om Jesus. Johannesevangeliet börjar med att tala om Jesus som ”Ordet”, ”logos” som fanns i begynnelsen hos Gud och som liksom är mönstret för hur Gud ordnat världen, den underliggande logiken.

Och sedan har det här ordet blivit människa i Jesus Kristus så att vi kan förstå det och ta till oss det. Jag har en hel föreläsning om detta som jag ska hålla igen i februari, prästen i Hjo sa att det var kanon så missa inte det.

Som Jesus berättar det i evangeliet idag liknar vi barn som inte vill lyssna, vare sig på varandra eller visheten, för vi har så mycket egna idéer om hur vi vill ha det.

Vill inte lyssna till visheten

Vi är ju smarta vi människor så vi kan komma på sätt att ordna världen men det vore svårt att säga att vi beter oss så vist va? När det står om synden i bibeln så handlar det till stor del om att vi är fast i oss själva.

Vi kan inte och vill inte lita på Gud eller följa någon gudomliga vishet och ett sätt som kan vara bra för alla. Det blir mer hur jag kan ordna bra just för mig själv, och då sågar vi i regel av grenen vi sitter på.

Och det blir svårt att komma överens med de andra barnen på torget för de klarar inte heller att lyfta blicken från det egna. Vi får höra att folket har svårt att lyssna på vare sig Johannes eller Jesus utan hittar fel på dem istället eftersom det inte passar deras egna planer.

Kanske är det allt detta som Jesus menar med det sina märkliga ord om vishetens gärningar. Att det människan saknar är vishet. Att vi behöver lära oss lyssna ödmjukt som några som behöver hjälp för att navigera i livet istället för att köra på utan eftertanke.

Att vara på Guds sida

Jag har ett citat jag stötte på nyligen. Det är den gamle amerikanska presidenten Abraham Lincoln som sa

”Sir, jag bekymrar mig inte om huruvida Gud är på vår sida eller inte. Mitt största bekymmer är att försöka vara på Guds sida, för Gud har alltid rätt”

Jag tror det är kärnan i mycket. Vi får försöka att inte jobba på att tvinga med Gud i våra planer utan försöka vara på Guds sida. Sluta försöka vara Gud själv utan försöka urskilja vad Gud vill.

Så det är verkligen så att vi får ha Jesus som vår lärare, vi får se på honom och lära oss hur ett liv levt efter Guds vishet för världen skulle se ut och försöka ta efter.

Lucia och Guds kallelse

Det är också fallet kanske med Lucia från Syracusa. Helgonet Lucia blev helgon för att han försökte på sitt eget sätt att leva efter Guds kallelse för hennes liv och liksom förkroppsliga Guds tanke för världen på de sätt hon kunde. Och för alla oss andra så är det också vårt uppdrag att Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, som vi sjunger ibland.

Frälsaren

Men en predikan är alltid bara halvbra om den slutar med att Jesus är en stor förebild. Jag skojade i början om att Lucia och Johannes båda förbereder oss för att möta Jesus i julen.

Tron på Jesus är alltid tron på en frälsare. Det vi också ser hos Jesus Kristus är att Gud själv är den som tänker se till att förverkliga sin visa vilja i världen.

Han förvandlar inte våra liv genom att ge oss instruktioner utan genom att komma till oss så att vi kan lära känna hans förvandlande barmhärtighet och godhet.

Det är en vishet som verkar genom kärlek, som älskar bråkiga barn som har svårt att lyssna. Som övervinner vårt motstånd mot honom genom att bevisa sin kärlek och ge oss den av nåd. Och i mötet med hans kärlek vill vi plötsligt likna honom.

Han ska hjälpa oss att tro. Här mitt ibland oss vill han bo.