Min predikan från julnatten i Ulricehamns kyrka

Här är predikan jag höll på julnatten. Jag stötte på berättelsen om plogmannen Piers förra vintern och har sparat på den tills nu för att ha något bra till julpredikan så jag hoppas den är till glädje för dig som tar del av den.

En riddarkamp mellan gott och ont

I en medeltida allegorisk saga av William Langland beskriver han en märklig vision. Kampen står mellan gott och ont, mellan det ljusa slottet och mörkrets fäste nere i dalen. Det finns en mörk hotande makt och därför väntar nu alla på att det ska träda fram någon som kan våga ta upp kampen mot det mörker som verkar så övermäktigt!

Eftersom det är medeltiden finns det en slätt för kamp mellan riddare, där de stolta brukar rida in klädda i skinande rustning och fladdrande plymer och färgstarka sköldmärken. En ärorik kamp!

Och nu i den här drömsynen så verkar det till slut träda fram någon förkämpe in på banan! Allas ögon riktas mot platsen där kämpar rider in, och så kommer han!

En bonde som riddare

Men det är en märklig syn! En ryttare utan sporrar eller lans. Utan skor på fötterna och inte klädd i skinande plåt utan i en bondes kläder. Ridande på en åsna istället för på en häst.

Och en röst från ett fönster ropar ut vem det är: ”Davids son”!  Och trumpeter ljuder inte men en kör av änglar sjunger ”välsignad är han som kommer i Herrens namn”

Och så förstår vi att det är en annorlunda strid som följer, inte alls vad den onda makten, eller vi för den delen, räknat med.

Vi känner igen orden från Jesus intåg i Jerusalem som vi hörde om nu i början av advent så vi förstår att det handlar om Jesus, det anade vi också när han kom ödmjuk på en åsna. Och inatt tänker vi förstås på Jesus ödmjuka intåg i världen då han fick sitt första enkla hem.

Sådan är världen

På medeltiden var människorna strikt uppdelade i de tre stånden. Adeln, borgare/hantverkare och bönder. Man tänkte att det var lika mycket en naturlag som att regn faller neråt, det gick inte att tänka sig samhället på något annat sätt!

Adeln var de som var satta att vara överhet och styra, och som en god riddare skulle man förstås också hjälpa de svaga och strida för dem!

De tre stånden gick lätt att känna igen på utseendet. Det var också nästan en naturlag att prästerna hade sina kläder, adeln hade sina och följde sina moden och att bönderna hade sina enkla och praktiska arbetskläder i grått. Det var otänkbart att klä sig på något annat sätt. Det var inte ens tillåtet.

Något man inte ens kunde tänka sig

Det finns visserligen berättelser om kung Arthurs riddare som klär ut sig men i så fall var det fråga om att klä sig i någon mystisk svart rustning som ingen kunde identifiera dem i, men INGEN riddare skulle någonsin klä sig som en bonde. Det hade varit förnedrande och hedern är det viktigaste för en riddare!

Denna märklige man på åsnan gör något ingen ens hade tänkt kunde ske!

Han har dykt upp i Langlands text förut. Det är plogmannen Piers som sitter på åsnan. En enkel bonde. Men nu när han rider fram förstår vi vem han egentligen är! När härolden ropar och änglarna sjunger förstår vi att det här handlar om Herren Jesus.

Om det är någon som borde räknas som förnäm så är det väl han? Skulle han förnedra sig på det här sättet? Komma klädd som en bonde?

Åhörarna visste att riddare brukade bränna böndernas åkrar i sina krig utan att bekymra sig om vilket lidande det förde med sig. Men denne Piers, han var som dem! Han har istället delat deras hårda villkor. Gått med sin plog tillsammans med dem. Vilken märklig förkämpe som både kommer från ovan och är en av dem!

Fira jul på medeltiden

När medeltidens människor firade jul samlades de kring samma berättelse om kungen i krubban som vi gör inatt. Till och med just här där vi sitter nu fanns en liten skara i en något mindre kyrka och firade julen i samma år som Langland skrev sin berättelse.

En natt som denna känns det förstås som att tid och rum inte riktigt är som vanligt. Som att vi är här tillsammans inför krubban allihop genom tid och rum.

Jag tror vi kanske också delar samma hisnande tanke. Att världen på något vis föddes på nytt då det lilla barnet föddes i Betlehem. Då den störste frivilligt blev den minste. Hur kan något bli detsamma efter att en sådan sak har hänt?

Bogesundsborna då hade väl kanske inte hört engelska berättelser men julevangeliet kanske sade dem samma sak som berättelsen om den barfota riddaren.

En kung mitt ibland oss. En som vill dela våra villkor. Som förstår oss och hur vi har det. Så besvärligt som han verkar få det förstår vi att det måste vara starkt engagemang som gör att han lämnar sin ära i ljusets palatser.

Gud med oss

Som inte tittar ner från ovan utan går vid vår sida. Jesus har många namn och titlar men den vackraste är kanske en som vi förknippar med julen. ”Immanuel”, Gud. Med. Oss.

Och de tänkte kanske samma som herdarna en gång. ”Allt var som det sagts dem” kan vi tolka som att det såg ut som de fått höra att det skulle med ett barn i en krubba, men det kan också syfta på det änglarna sa: ”en frälsare har fötts. ÅT ER”. De hade varit välkomna hos en nyfödd kung!

Det må ha varit så att i den här världen är det bättre att vara född till riddare än till bonde eller herde. Men inför Gud är det inte så. Varje människa vi möter är älskad av Gud. Och vi måste komma ihåg att räkna in oss själva i det. En frälsare FÖR DIG. Det är lätt att missa så vi upprepar det i varje nattvard. Även i natt när vi kommer till nattvardsbordet om en stund. För dig utgiven.

Otillräcklig

Vi sitter här i vår nutid och allt är ju annorlunda nu men också inte alls så olikt. Vi har inga ouppnåeliga riddare men vi har alla så mycket annat som är ouppnåeligt. Så mycket vi ska klara av. Så mycket som krävs för att få känna sig som en bra människa.

Det är det stora problemet för många idag, att vara smärtsamt otillräcklig. Och ju mer vi kämpar med att leva upp till alla ideal, desto sämre mår vi. Julen är inte minst en tid för att vara lyckad och lycklig. Det är som om den sätter ett förstoringsglas över allt i våra liv som inte riktigt håller måttet.

Men Jesus kastar ända från sin födelse allt vi vanligtvis vet över ända. Vi får se med nya och himmelska ögon på oss och våra liv.

Den som kom ner

Vem är egentligen stor? Vem är liten? Inför Gud är alla små. Och Guds kärlek gäller alla små. Om vi nu drömmer om att höja oss ur det vanliga tradiga vardagslivet med sitt slit har Jesus gjort helt tvärtom och gått ner i det. Och då är det här vanliga livet heligt och Gud är nära där vi är. Må vi få ögon för att se och öron för att höra så att vi kan ana det!

Vuxne Jesus ägnar sig mycket åt att säga åt folk att komma ner. Vända sig till honom istället för att hitta sitt värde någon annanstans. Vi behöver inte försöka bli något. Vi är redan älskade förbehållslöst.

Det är inte lätt att navigera i en så ny och omkullkastad verklighet så det är tur att han kommit för att visa oss vägen.

In i världen

In i människolivet

In i fattigdomen

In i sårbarheten

In i beroendet av andra

Är min bön att få följa dig, du Jesusbarn

Och så för varje dag

Bli allt mindre instängd

Alltmer närvarande

Alltmer mänsklig

Alltmer fri

Alltmer buren