Kollekten vi samlar in säger något om vad kyrkan är för något

Jag skrev en bloggpost för ett tag sedan om vårt bruk att samla in pengar på våra gudstjänster: ”Den förvunna kollekten”. Där skrev jag bland annat om att Paulus ”uppfann” kollekten genom att ordna en insamling till förmån för den fattiga församlingen i Jerusalem.

Detta är en rätt stor grej för det står om det både i Apg 24:17, Rom 15:26, 2 kors 8:1, Gal 2:10 och 1 kor 16. Vi får tänka att det är en rätt stor apparat på den tiden att flytta pengar från olika platser rent fysiskt så det var nog lite bökigt men uppenbarligen angeläget. Jag skrev om att man kan spåra en del bakgrund till detta till tanken om olika slags offer men nu har jag kommit på en annan sak!

Jag påmindes nyligen om mina syskon i den oberoende filippinska kyrkan där jag varit för länge sedan. Filippinerna är ett fattigt land och som det blivit i vår tid är stor del av befolkningen bosatta i andra länder. Där arbetar de och skickar sedan hem pengar till släkten där hemma så att den kan klara sig. Det är en förlängning av familjens självklara uppgift att ta hand om varandra. Vårt välfärdssamhälle är ovanligt historiskt sett för så här har det förstås sett ut för de allra flesta människor genom tiderna. Man hjälper familjen och det är så man klarar sig.

Nu tänker jag att det egentligen är samma sak med kollekten i Paulus tankevärld. Den nya och stora tanken som kom med evangeliet är att alla kristna är en slags familj. Vi som inte kommer från samma folk utan från olika länder har blivit ett nytt folk och är syskon till varandra. Och därför, menar Paulus, ska vi förstås hjälpas åt på samma sätt som en familj gör. Till exempel genom att samla in pengar.

I vår rika kyrka går kollektpengarna ofta till andra grupper än de egna men i fattigare kyrkor är det så även nu att man konkret får samla ihop vad man har för att hjälpa varandra i församlingen.