”Den obligatoriska liknelsen”

(tidigare publicerat i vår pastoratstidning ”kyrkbacken”)

Vi som arbetar med konfirmander skojar ibland om att det är obligatoriskt i en konfirmationsgudstjänst att ha med något slags dramatisering av Jesus liknelse om den ”barmhärtige samariern”. Det brukar ofta bli så att den är med.

Man får förstås räkna med att förklara krångliga ord som ”barmhärtig” för ungdomarna men själva budskapet brukar gå hem. Numera kan man utgå ifrån att nästan ingen av konfirmanderna hört berättelsen förut. Kunskaperna om den kristna tron är låga men samtidigt är nyfikenheten större än på länge så det är ändå en tacksam situation.

Den barmhärtige samariern finns i varje berättelse

Som du märker utgår jag lite ifrån att du som läser känner till liknelsen. Det kan förstås mycket väl vara så att du inte gör det (läs gärna i så fall berättelsen i lukasevangeliet 10:25-37) men även den som inte hört liknelsen har stött på den på olika sätt.

Det handlar om en person som råkar illa ut och en främling (samariern) stannar och hjälper. Samma situation finns i nästan varje historia i vår kultur.

Vi känner inom oss att det är något gott när någon ”förbarmar sig” och gör gott mot andra fast det kostar på. Med sin väldigt korta och enkla liknelse sätter Jesus ord på det vi nuförtiden kallar för ”människovärdet”. Att vi ska sträva mot att alla människor ska ha ett gott liv. Inte bara de vi själva hör samman med.

Varför gillar vi såna berättelser?

Nu tar vi ett steg tillbaka och funderar på varför vi uppfattar sådana historier som självklart goda.

Jag skulle våga säga hela det sättet att se på medmänniskan kommer just från den här liknelsen från Jesus mun.

Tillsammans med andra berättelser i bibeln (och inte minst evangeliet om Jesus död och uppståndelse för alla människors skull) har den format vår kultur i årtusenden.

De värderingarna är som vattnet fisken inte ser att den simmar i. Historikern Tom Holland uttrycker detta som att han upptäckt att han var kristen på nästan alla tänkbara sätt (utom just att tro på Gud).

Men är det så självklart?

I våra dagar märker vi att det inte alls är självklart att uppfatta världen så. Människovärdet respekteras dåligt. Vi ser olika slag av fascistisk ideologi både i öst och i väst där den starke har rätt att härska över den svage och bestämma över rätt och fel.

Jag tror att vi fortfarande behöver den kristna tron som grund för att stå emot sådana ideologier. Just för att det är från kristendomen våra värderingar en gång i tiden kom.

Men har de kristna själva alltid varit så goda då? Självklart inte. Det har begåtts fruktansvärda övergrepp i vår historia. Ibland till och med i kristendomens namn.

Men då framstår de som avvikelser. Man kan lätt se att övergrepp inte går ihop med idealen Jesus visar oss! Och det finns en paradox i detta. Även de som kritiserat kristendomen har gjort det med invändningar från kristendomen själv! Tycker man att kyrkan brustit i medmänsklighet så kommer även detta från Jesus liknelse om den barmhärtige samariern.

Det bästa är att Jesus är som samariern

Den barmhärtige samariern kanske borde vara obligatorisk inte bara för konfirmander? Den får vara en inbjudan till oss att fundera över hur vi ser på varandra. Och till slut får jag säga till dig som jag brukar göra till konfirmanderna: det bästa är att Jesus är som samariern. Han älskar även sina fiender och räddar dem.