Min skärtorsdagspredikan 2025 i Ulricehamns kyrka

När börjar ett dygn?

På skärtorsdagens kväll kan man gärna komma ihåg att för bibelns människor började inte dygnet vid midnatt utan vid solnedgången kl 18. Det spelar särskild roll idag för ser man det så hänger allting ihop tydligare i påskens dagar.

Jesus samlades med sina lärjungar på kvällen och sedan är hela Jesus lidande koncentrerat på ett enda långt dygn. Vid den här tiden på fredagen är Jesus redan lagd i graven.

När Jesus samlar lärjungarna kring sig talar han inte om sitt lidande som något som ska komma imorgon utan som något som nu börjar. Direkt efter måltiden går han ut till Getsemane med lärjungarna och ber om kraft för det som ska komma.

Han kämpar där ensam i ångest för hans vänner somnar och finns inte där för honom när han behöver dem. Sedan blir han gripen och får utstå våld och förnedring natten igenom tills han korsfästs på morgonen och dör vid den nionde timmen på eftermiddagen. Allt inom ett dygn.

Åminnelse är starkare än bara att minnas

Ändå är skärtorsdagen en glädjedag också med vit färg för vi är glada över den gåva det är till oss att vi fått denna måltid till vår frälsning och salighet. Och Jesus säger själv att han är glad att få samla sina vänner omkring sig. Även de som kommer svika och till och med Judas som kommer förråda honom.

Jesus säger åt oss att fira denna måltid till hans åminnelse. Det är egentligen ord med mycket starkare innebörd än att bara minnas något som hände en gång. Det betyder att när vi samlas i Ulricehamns kyrka och bryter brödet och delar vinet så sitter vi vid samma bord som Jesus och hans lärjungar.

Jesus blir närvarande ibland oss idag. Och med alla våra syskon genom tid och rum. Och den gemenskapen kring Jesus som ger sig åt oss, det är egentligen det som helt enkelt är kyrkan. Och vi lever hela tiden av det Jesus gjorde för oss i påsken. Vi söker oss hela tiden till honom som är källan till liv i en värld full av död.

Jesus och påskmåltiden

Jesus ord om nattvarden är på ett särskilt sätt i Markusevangeliet som vi följer denna påsk. Det står inte riktigt som i instiftelseorden vi läser i mässan, från paulus brev. Det är enkla ord. Ta detta, det är min kropp. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer ska jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.

Jesus följer till en början ordningen för måltiden. Den som påminner om befrielsen ur Egypten, men så säger han plötsligt att det handlar om honom och om det som ska hända med honom helt snart. Han förklarar i förväg något av allt som ska hända. Att hur det än ser ut då han hänger på korset, hur mycket det än ser ut som att han tvingats dit, så gör han det av egen vilja. Som en gåva till oss.

Han ger sin kropp och sitt blod och de bryts och de spills för vår skull. Med några korta ord antyder han också sin död, han ska aldrig mer dricka det vinstocken ger. Hur känns det att säga en sådan sak? Hans liv kommer ta slut och han vet det. Men han talar också redan om det nya vinet i Guds rike. Slutet är inget slut.

Förbundsblodet

Och så kallar han sitt blod för något mycket speciellt. ”Förbundsblodet”. Det är ett av alla de sätt vi får för att förstå det Jesus gör i påsken med hjälp av gamla testamentets bilder. Vi får höra om förbundsblodet i den gammaltestamentliga texten till idag.

Hur Mose byggde ett altare och reste stenstoder som symboliserade de 12 stammarna. De tog vara på blodet från tjurar de offrade och stänkte hälften av blodet på altaret. Läste upp förbundsakten för folket och de fick stämma in att de ville följa torans bestämmelser.

Då stänkte Mose resten av blodet på folket  och sa att det blodet var bekräftelsen på det förbund de nu hade med Gud. Det var förbundsblodet.

Jesus liknar alltså detta vid sig själv. Hans blod blir utgjutet och i nattvarden kommer det alla till del. Det blir ett nytt förbund med Gud genom det Jesus gör.

Ett förbund

I moseboken fortsätter berättelsen om förbundsblodet med att Mose och de 70 äldste i folket fick gå upp på Sinai berg och skåda Gud. Det är ett väldigt unikt tillfälle i skriften och något som moseboken inte ens försöker att beskriva. Istället står det att golvet under Gud vad som himlen i klarhet.

Men det står att de fick komma dit och skåda Gud utan att det hände dem något och att de åt och drack där.

Skåda, skåda, sjunger vi kanske imorgon. Skåda nu här alla hur plågad Jesus var. Även vår påsk innehåller att vi får se Gud såsom han är. På korset där vi får se djupet i hans kärlek till oss.

Ni märkte att även för Mose innebar förbundet att äta och dricka tillsammans med Gud själv, som vi får göra. Att äta tillsammans är ett tecken på djup gemenskap.

Och vi får äta tillsammans med varandra. När vi samlas kring nattvardsbordet är det ett tecken för oss på hur det egentligen alltid är, att det inte finns någon rangskillnad mellan oss. Vi lever alla av Guds gåvor. Även i detta hör nattvarden och påsken ihop. Jesus dog för alla, det är vårt främsta tecken på att vi alla är lika inför Gud och att det är så det borde vara här i världen.

Viktigare att delta än att förstå

Nattvarden är inte något vi behöver förstå. Den är något vi behöver delta i. Jag tänker att det är därför det är gott nu när också väldigt små barn brukar vara med och ta emot bröd och vin här. Man kanske inte förstått allt ännu om innebörden i tron eller i vad Jesus gjort för oss, men ärligt talat, har någon av oss stora gjort det helt och hållet heller?

Men det man kan förstå vare sig man är liten eller stor är att man är inbjuden att vara med. När prästen säger ”kom” så gäller det mig. Och när vi räcks brödet och vinet förstår vi att det här är en gåva som är till dig och mig. Och har vi förstått det så vet vi faktiskt det viktigaste. Det är inte vår uppgift att förstå det stora mysteriet, bara att ta emot det.

O du Guds Son, som gett ditt liv till lösen för oss – må ditt lidande vara vår frälsning, dina sår vår läkedom, ditt kors vår återlösning.