Påsknatten i Ulricehamns kyrka

Här är min predikan från påsknatten i Ulricehamns kyrka. Jag tycker att midnattsgudstjänsterna inbjuder till lite mer högtidlig stil än annars men jag hoppas den kan vara till glädje att läsa så här på nätet ändå.

Mitt i natten

Denna heliga natt lyssnar vi på berättelsen utan slut. Och ingenting kan passa bättre än att ses här mitt i natten. Det var nyss mörkt som det är i världen, eller mörkt som i graven. Världens natt, dödens mörker är något vi alla känner till.

Vi vet in i benen hur hopplöst det kan vara när det onda råder utan att man kan göra något åt det, eller när döden drabbar och tar det goda ifrån oss. Och det är det mörkret vi har omkring oss nu. Och det mörkret låg tätt över Jerusalem fast det var mitt på dagen står det, när vår älskade Jesus dog.

Ge mig en fast punkt

Den gamle greken Arkimedes beskrev sin uppfinning ”hävstångens princip” och att om man har en tillräckligt lång stång och något att bända mot så kan man lyfta mycket tunga saker. Han satte det på sin spets och sa ”ge mig en fast punkt, så ska jag rubba världen”.

Det är förstås svårt att tro att man skulle kunna hitta en fast punkt som man kan bända mot för att rubba hela världen för vad skulle man bända mot då?

När det är påsk tänker jag på Arkimedes och hans hävstång. Och jag tänker att det finns saker som verkar ännu mer omöjliga att rubba än att rubba hela världen.  Stenen för mästarens grav påminner oss om hur orubblig döden verkar. Hur omöjligt det onda verkar vara att rå på. Hur våld och förtryck och hat plågar hela vår värld. Hur framtidshoppet tynar. Finns det någon fast punkt så att man kan rubba allt detta?

Men så kommer de ord vi hör idag från den unge mannen i vitt i graven. Det är ord som är en plötslig och oväntad och underbar fast punkt att ta spjärn mot.

Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Ni ska få se honom, som han har sagt er.’« 

Det finns någon som är starkare än det mörkaste mörker. En glädje efter sorgen. Ett hopp där inget hopp fanns. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Ögonvittnen till det otroliga

Och hur otroligt än budskapet är så bär budskapet som det ofta är hos markus, tecken på att vara byggt på ögonvittnens egna vittnesbörd. Vi hör om att det är en ung man i vitt, och han sitter där TILL HÖGER, det är sån information som egentligen inte bidrar med något, det bara står så för att det måste varit så kvinnorna själva berättade vad de sett.

På samma gång en trovärdig och helt otrolig berättelse som ingen ens kunde kommit på att hitta på.

Nu skiner redan Kristi ljus här ibland oss. Och vi får hålla samma ljus i vår hand. Lärjungarna får budet att de ska möta Jesus i Galiléen och vi får ta till oss att om det stora ljuset är symbol för den som är världens ljus, så får mitt lilla ljus i handen vara symbolen för att världens ljus också är ett ljus för mig i det liv jag lever.

Och vi får se oss om i rummet och se att det finns där för de vi har omkring oss också, det gäller dem! Och vem vi än möter i hela världen så är detta ljus för dem. Vi har alla vårt eget galileen, platsen där vi lever våra liv, och vi måste inte resa någonstans för att hitta den uppståndne utan han är här. Vi kanske inte märker det men det är så ändå. För vår tro grundas inte på vad vi förstått eller hur övertygade vi är utan på just denna Jesus seger då han vann livet åt oss.

Berättelsen utan slut

Jag sa att det är berättelsen utan slut. Det är en lite krånglig bibelfråga i markusevangeliet att en del gamla manuskript slutar just som vi hörde slutet inatt. Kvinnorna vågade inte säga något för de var rädda. Och det är ju ett jättekonstigt slut. Och det kan vi ta ett längre bibelstudium om någon annan gång men jag tänker inatt att det känns passande. För evangeliet slutar egentligen inte alls.

Det är nu det börjar. Det fortsätter hos dem som tar emot evangeliet och förvandlas av det.

Och det är absolut realistiskt att de som nås av evangeliet har svårt att ta emot det, att de fortsätter att vara rädda, för så är det ju med oss. Vi kan tycka som läsare att kvinnorna vid graven borde fattat innebörden av vad de fått se och höra snabbare men tänker vi på våra egna liv så inser vi att vi själva nog fortfarande inte fattat. Inte på riktigt. Inte på djupet.

Vi står här med ett ljus i handen men vi har nästan inte fattat något än av vad det betyder.  Att om vi inte måste frukta döden måste vi inte frukta alls. Vad vi än möter i livet tillhör vi den som segrat. Hade vi förstått det med hjärtat hade livet varit helt annorlunda.

Ibland kanske vi fattar lite mer. Vi kanske åtminstone kan snudda vid att förstå det för ett ögonblick. Och vi ska ju förstås försöka ta till oss det men det hänger inte på något sätt på hur mycket du eller jag har förstått. Jesu seger är verklig ändå.

Livets seger

En dag ska världens ljus vara överallt och i alla. Till den dagen får vi öppna oss för det, ta till oss det, sprida det och vittna om det. Här är några urgamla ord till sist från Johannes Chrysostomos:

Må alla delta i trons gästabud.
Må alla få del av godhetens rikedomar.
Må ingen klaga över sin fattigdom, ty riket har uppenbarats för alla.
Må ingen gråta över sina överträdelser; ty Förlåtelsen har uppstigit ur graven.
Må ingen frukta döden, ty Frälsaren har befriat oss.
Han förintade döden, då Han böjde sig under den.
Han ödelade dödsriket, då Han nedsteg i dödsriket.
Det förbittrades, då det smakade Hans kött, och Jesaja, som förutsåg detta, ropade och sade:
”Dödsriket förbittrades, när det mötte Dig ansikte mot ansikte därnere?” (Jes. 14, 9).

”Du död, var är din udd?
Dödsrike, var är din seger?
Kristus är uppstånden, och du är slagen.
Kristus är uppstånden, och de onda andarna har fallit.
Kristus är uppstånden och änglarna fröjda sig.
Kristus är uppstånden, och livet är befriat.
Kristus är uppstånden och det finns ingen död i graven. Ty Kristus är uppstånden från de döda och har blivit förstlingen bland de avsomnade.” (1 Kor. 15, 20)
Honom tillhör äran och herraväldet i evigheternas evigheter.
Amen.