Tro är inte som att gå på gym utan som att lära känna en vän

Här är den predikan jag höll i Brunnsnäskyrkan igår på femte påsksöndagen. Jag tyckte det var roligt att återvända till några tankar om hur det förmodligen inte funkar att växa i tro och de sätt vi ändå har! Hoppas det här är till glädje för dig.

Tre stora frågor

Idag kan vi stanna upp inför några speciella saker.

Överskriften på dagen är ”att växa i tro”, men i bibeltexterna står det mest om kärlek, hur funkar det?

Hur mycket större tro har jag egentligen idag jämfört med förut?

Kan man växa i tro egentligen? Är inte tron en gåva från Gud?

Lite konstigt kanske att börja med att ifrågasätta hela ämnet innan vi ens har börjat men jag tror det är ett bra sätt att börja.

Inget andligt muskelbygge

Jag fick en gång skriva recension till en bok av Karin Johannesson som nu är biskop i Uppsala (så fick jag det sagt), den handlade om det man på gammalt språk kallar ”helgelse”. Det känns fint när man nu får predika i EFS att redan ha hamnat i såna genuint lutherska kategorier:

Först kommer man till tro genom Guds nåd och sedan ska man ju leva i den tro resten av livet. Vara i en process där man blir mer helgad, utvecklas mot att få en djupare tro och en större kärlek till Gud och sin nästa.

Och hennes bok handlade om att i vår tid är det populärt med en del ”andliga övningar” som meditation eller pilgrimsvandring eller så där man ska få hjälp just att växa i sin tro.

Men, säger hon, då är det lätt att vi tänker oss att det handlar om att träna upp någon slags andliga muskler, få bort tvivel och svaghet, bli starka och säkra.

Hela samhället är ju sådant också nuförtiden att man ska förbättra sig hela tiden. Det finns en förväntan på att man ska utvecklas och inte slå sig till ro och den kanske vi lätt smittas av i kyrkan på olika sätt.

Vi får dras med det ofullkomliga

Men vad skulle Luther sagt? Han menade ju att människan är syndare och blir räddad av Kristus och räknas som rättfärdig och inte har något att frukta från Gud. Men att vi fortsätter att vara frälsta syndare hela livet.

Det är inte som att vi kan arbeta bort syndens rötter i oss ens då vi är frälsta. I goda stunder kan man nog tänka det, när man känner sig kärleksfull och fridfull men det kommer på något sätt alltid tillbaka.

Man vill ju gärna citera Lina Sandell också när man är här:

”Här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Fast den ej kan fördöma sen själv fördömd den är, den kan mig ännu plåga men så den skall ej där” (svps 322)

-i evigheten hos Gud alltså. Synden är besegrad men vi får ändå dras med den.

Inte riktigt som vanligt föräldraskap

Vi är ju vana att tala om Gud i föräldraskapsbilder. Gud är som en förälder och vi är som barn. Och vi vet att barn växer upp och klarar mer och mer. Till slut klarar de sig utan sina föräldrar.

Så tror jag att många ser på den kristna tron. Man använder den när man är svag men hoppas att när man repat sig lite och kommit på fötter så ska man inte behöva den längre. Men det vore ju konstigt om det var så det är tänkt?

Gud har skapat oss till gemenskap med sig, och det kan aldrig vara meningen att vi till slut ska klara att hitta frid och mening utan honom för Gud är källan till allt gott.

Bra med en pessimistisk människosyn?

Vi kan vara glada att vi har en lite pessimistisk syn på människan i vår tradition. För jag har märkt att det ofta går på tok när vi blir för optimistiska.

När människor försöker bygga ett himmelrike på jorden så blir det ofta ett helvete av det, och när en människa eller en församling måste försöka ge sken av att vara fullkomlig så blir livet där olidligt att leva med. Och man kan vara säker på att fasaden kommer rämna och avslöja allt möjligt elände.

Det är bra att behålla en nykter inställning. Vi kommer behöva fortsätta luta oss på Gud och leva med ofullkomlighet hela livet.

Kärleken och rädslan avslöjar oss

Vi fick höra i evangeliet om att älska, att förbli hos Jesus och ta efter honom i att älska varandra. Just kärleken är väldigt avslöjande.

Det går inte att tänka sig att någon skulle kunna växa i tro utan att också växa i kärlek och jag vet inte hur det är med er men jag är nog rätt självcentrerad ännu. Man har ju lärt sig uppföra sig någorlunda men det kan vara rätt motsträvigt jag gör något för andra.

Det är fortfarande roligt att tänka rätt elaka tankar, har jag märkt, mycket roligare än att be för dem man inte tycker om, eller?

Jag tänker ofta på rädsla och tro. Det vore ju bra om ett liv i tro skulle göra oss trygga och rustade att möta allt möjligt i livet och liksom står stadigt.

Jag tvivlar ibland på om det är så för ofta hör man om kyrkor så är så oroliga när människor lever annorlunda eller tänker annorlunda än man själv så att själva området man är trygg inom är lite för litet. Jag tänker kanske att det är som med kärleken att det är ett sätt där frukten visar lite vad tron gör i våra liv.

Det går att skrämmas eller oroa med teologin, det går också att bjuda in och vara trygg med var man själv står. Det är något att fundera på för det står ju skrivet att kärleken fördriver rädslan.

Men ändå kan man växa!

Jag tror det kan räcka nu med de negativa sidorna. Vi måste komma fram till något sätt man faktiskt kan växa och mogna!

Först och främst ska vi komma ihåg att varje människosjäl är ett stort mysterium. Ingen av oss vet riktigt vad som rör sig där.

Vi får tro att Gud verkligen lever inom oss. Som jag sa i början, att tro är en gåva från Gud. Den tro vi har är inte något vi gjort. Den är vårt svar på Guds kallelse.

Den är inte tänkt att mätas egentligen, vi har tillräckligt med tro redan. Den behöver inte vara större, vi behöver använda den mer. Vända oss till Gud med den. Då är den tillräckligt stor.

Tro är ett par glasögon

För det andra så tänker jag att tro är ett par glasögon. Tron är ett sätt att se på livet. Se på det utifrån att Gud är verklig. Vi sitter här i kyrkan och just nu ser vi på livet med de glasögonen. Sen går vi ut och så kanske vi råkar ta av dem och tänka att världen är på ett annat sätt. De starkaste bestämmer, mitt värde ligger i hur andra människor ser mig, och så vidare.

Här tänker jag att det finns ett verkligt element av att växa i sin tro.

Med tiden har man hunnit titta på väldigt många saker genom trons glasögon och sett att de ser annorlunda ut på det sättet. En del saker har väldigt svårt för att fastna men en del saker går faktiskt bättre. Man kan bli van att se på livet med Guds ögon, få ett dubbelt seende kanske. Man får en känsla för var Jesus skulle gjort i olika situationer.

Det är också det vi gör tillsammans i kyrkan. Övar oss på att se på livet med trons blick.

Hemspråksundervisning

Jag hörde nyligen en församlingsbo tala om att hon hade varit så förvirrad av det kyrkliga språket, det kändes som främmande ord och märkliga bilder. Som att hon kommit till ett annat land och så fort man skulle använda kyrkans språk så krävdes det att hon liksom översatte i huvudet vad det kunde betyda på hennes eget språk.

Men nu hade hon det inte så längre. Hon tyckte att de kyrkliga orden kunde uttrycka det hon hade inom sig. Det hade blivit hennes språk. Det var helt klart en verklig utveckling.

En aspekt av att växa i sin tro skulle jag vilja kalla för ”hemspråksundervisning”. Det hänger ihop med trons glasögon. Och den där mystiska inre själen vi har.

Det är svårt att ha ord för allt som pågår där mellan oss och Gud. Så svårt att många generationer ägnat sig åt det och hittat en bit här, en psalm där, en kort bön, någon fyndig formulering.

Och när vi gör dem till våra egna får vi chansen att uttrycka mycket av det som egentligen inte går att uttryck. ”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel”. Det är ord med kraft! Det är att få ett språk för det inre livet.

Vänskapen med Gud

Och bibelns berättelser är förstås uttryck för samma sak. De ger oss en massa bilder och visdom att se på våra liv genom. Det är ju bra att vi tror på bibeln men ännu bättre när vi den liksom handlar om Gud och oss och betyder något här och nu.

Som den här bibeltexten. Den brukar jag ofta läsa i tal till konfirmanderna. Jag kallar er inte längre tjänare säger Jesus, utan vänner.

För jag låter er lära känna mig och veta vem jag är på ett sätt som går bortom vad man kunde vänta sig.

Här är nog också en aspekt av att växa i tro. Att bli vän mer och mer. Låta Gud veta vad jag tänker och försöka förstå vad Gud gör. Där finns det kanske viktigaste av allt med tron. För vi tror att just där i mötet med Gud är vi de vi är skapade till att vara. Det är bra om det sker ofta förstår vi då. Då blir det ju större del av våra liv som vi får leva i tro. Även om vi sedan kanske har kvar vår gamla natur och att den snart visar sig igen.

Att gå till sin skapare

Det finns en barnbok jag brukar läsa för konfirmander om den lilla trägubben Parvello. Han bor bland andra vedingar, och de är inte snälla mot varandra. De sätter guldstjärnor och fulplumpar på varandra och bedömer och håller på.

Men så får Parvello höra att han kan hälsa på Eli, träsnidaren som gjort dem alla. Och han gör det. Eli blir så glad att träffa honom, han skäms lite för han har med sig allt de andra vedingarna säger om honom, men Eli säger att det har de inte med att göra att sätta guldstjärnor eller fulplumpar på honom. Det som spelar roll säger Eli, är vad jag tycker, och jag tycker att du är fin. Jag har gjort dig, jag gör bara sånt som är fint.

Så Parvello får börja hälsa på ofta hos sin skapare och då börjar de där andras bedömningar lossna så sakta. Han får se på livet med andra ögon, han får upptäcka att skaparen också är hans vän och rädslan viker och kärleken brinner starkare.

Nu är vi på sätt och vis i snickarens hus, i Guds hus. Och vi kan också hitta den i vår kammare och i vårt hjärta.

Det är att redan nu leva i det som tron faktiskt syftar till. Gemenskapen med Gud själv.