Min predikan från söndagen före pingst

Jag höll denna predikan i Ulricehamns kyrka och i Brunnsnäskyrkan söndagen före pingst. Det var roligt att tala om Anden ur ett lite annat perspektiv än det brukar bli på pingstdagen. Hoppas det här är till glädje för dig!

Mellanrummet

Den här söndagen är lite av bara ett mellanrum. Fyrtio dagar efter påsk togs Jesus upp till himlen och 10 dagar senare kom pingsten och den heliga Anden. Så temat för den här dagen är bara att vara mitt emellan och vänta på vad som ska ske härnäst. Vänta på Anden.

Och på det sättet är det en dag vi kan relatera till allihop. Man är i nya okända landskap och vet inte vad som väntar. Lärjungarna tillbringar tiden i bön. Såklart de gör för de har ju verkligen mycket starka erfarenheter att ta in.

Men även vi vanliga kan nog hålla med om att det är i sådana mellanrum som bön kanske kommer allra mest naturligt. Vi ber när vi förstår att vi behöver Gud, när vi inte har någon kontroll på läget. Och egentligen, det måste vi påminna oss, har vi aldrig kontroll på läget men när allt går sin gilla gång kan vi i alla fall intala oss att vi har det.

Tiden som faktor

De här tio dagarna kan vi tänka lite på att tiden är en viktig faktor i våra liv. Det finns uttryck om det som att tiden läker alla sår eller kommer tid kommer råd eller så men det är ju inte givet att saker förändras bara för att tiden går. Men ofta är tiden en faktor. Vi är långsamma inombords, det tar tid för insikter att gro och för att se klart på sin situation.

Får man tillfälle att bearbeta och tänka och jag tror nog vi sällan klarar det själva, vi behöver prata med någon. Prata gärna med en präst, diakon eller annan pålitlig person. Så kan tid verkligen komma med läkedom. Det kanske inte är så att man pratar med någon för att få goda råd utan mer att tankarna blir klarare om vi får uttala dem och att någon lyssnar på dem.

Bilden klarnar för lärjungarna

Lärjungarna pratade nog också en hel del där i rummet där de satt och bad i 10 dagar, de hade ju verkligen mycket att bearbeta. Det som kommer med den heliga Anden på pingstdagen är en avgörande händelse men kanske också att det var i det där gemensamma rummet som mycket hände.

Man brukar säga att allt i evangelierna, allt i hur kyrkan sedan berättat om Jesus är berättat utifrån erfarenheten av Jesus kors och tomma grav. Det var nu efter uppståndelsen, i mötena med den uppståndne men också i lärjungarnas egna insikt i vad det betydde som bilden klarnade. Vad påsken betydde för hur de skulle förstå allt annat Jesus sagt och gjort, hur det passade in i de skrifter vi känner som gamla testamentet.

När lärjungarna blir apostlar och börjar predika på pingstdagen får de kraft och mod och det är övernaturliga saker i luften men ändå inte så övernaturliga tror jag. Själva budskapet, förståelsen av vad evangeliet består i, det har de fått förstå mer och mer under dessa 40 dagar med Jesus och i kokongen de nu sitter i. Tills kyrkan snart ska breda ut sina vackra fjärilsvingar och flyga på Andens vind (ingen dålig formulering där va?).

Vårt liv med Anden

Nu är ju Anden inte riktigt där än för lärjungarnas del. Men vi kanske känt en aning av Anden ibland. Jag tycker ofta att det är det jag vill åt med mina böner. Man vill öppna sig för Andens närvaro. Ju svårare läget är, desto mer längtar vi.

Anden har många vackra namn. Hjälparen, och tröstaren. Vi får höra att Anden är Jesus Ande. Den gör att vi får del av Jesus sätt att leva med Gud. Jesus ber ju ”Vår Fader” och Anden viskar i våra hjärtan att vi är Guds barn och att vi också får vända oss till Gud på det sättet.

Jag tänker på de sista orden i evangeliet för idag. Jesus säger:

Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. 

Jesus har det svårt. Men han säger ändå ”jag är inte ensam. Fadern är med mig”. Så är det för Jesus och så tror jag att han menar att det blir för oss genom den heliga Andens närvaro. Vad vi än möter är vi inte ensamma.

Josua dyker upp lite oväntat i GT-texten och det beror nog på att han får höra samma sak. Att när han ska börja sitt svåra uppdrag så gör han det inte ensam. Gud är med honom. Var inte rädd och tappa inte modet.

De orden känns kanske bekanta för att de dyker upp även i samma Jesus avskedstal som vi har evangeliet ifrån idag.

Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (joh 14:7)

Och Jesus säger alltså samma ord till lärjungarna. De behöver inte heller klara alla svårigheter på egen hand.

Det värsta är att vara ensam

Jag minns en film av Ingmar Bergman, minns inte vilken, där en man blivit bedragen av sin fru och så har han låst in sig i en stuga med geväret och tänker ta sitt liv och det är ganska dramatiskt och ingen vet vad de ska göra.

Men där är med någon rådig person som går in och pratar med honom och kommer ut efter en stund med bössan med sig och situationen avstyrd. Någon frågar vad de pratat om och han sa att

”jag sa att det värsta är inte att vara bedragen, det värsta är att vara ensam, jag vet inte om det är sant men det lät bra”.

Och jag tror nog att det är sant faktiskt. Det blir alltid en extra börda när vi möter olika svårigheter att vi också blir ensamma i dem. På olika sätt kan det vara svårt att dela sin nöd med någon annan och då blir den dubbelt så tung.

Just för självmord så är det absolut så. Förr trodde man att om någon började tala om att ta sitt liv så var det ett dåligt tecken så det gällde att inte prata om det men nu vet man att om någon berättar om sina självmordstankar och blir lyssnade på så är det ett steg mot att hitta gemenskap och ha något att leva för. Man blir mindre ensam och då klarar man av sina svårigheter bättre.

Det kan vi alla tänka på som medmänniskor. Men hur var det nu, jo jag skulle ju tala om Anden. Det gör ju all skillnad i världen att möta saker alldeles ensam eller att ha någon med sig. Anden är Guds närvaro med oss. Den är det som gör att vi aldrig någonsin är helt ensamma. En tröstare, en hjälpare.

Anden ger vila i bönen

Jag kan känna att det skulle vara ganska svårt att sitta och be i tio dagar. Vet inte hur det är med er, vi är nog olika slags bedjare allihop. Själv är jag en snabb en. Jag blir fort färdig med mina böner, de brukar ofta bara vara ett namn eller något problem eller korta ord som hjälp eller tack. Svårt att få det att räcka i 10 dagar.

Det kan vara svårt med orden, att riktigt få fatt vad det är man vill få sagt. Då är det en stor tröst för mig, och kanske för dig, att Anden känner hjärtats djup. Gud behöver inte våra ord för att förstå. Ibland kanske vi behöver våra ord för att förstå själva men vi behöver inte ha en färdig lösning på problemet för att komma till Gud med vår bön.

Det duger också att bara säga hjälp. Eller sätta ett ordlöst ljus i ljusbäraren eller vad man nu kan koka ner bönen till. Det är också nog att vara tyst inför Gud. Så lite kunskap om den heliga Anden kan faktiskt ge vila åt vår bön.

Bön är många saker men på en väldigt grundläggande nivå kan det vara en snabb tanke, en suck till Gud för att påminna sig om att Gud är med oss. Vi är inte ensamma.

Även om det inte känns något

Den närvaron är inte heller helt enkel eller tydlig alla gånger. Det kan säkert vara olika för oss också, själv är jag inte så mycket känslomänniska tror jag, jag får lita på att Gud är där ändå.

Man kan också lägga märke till att i våra texter så hänvisas det inte bara till någon känsla av Guds närvaro utan också till det Jesus gjort. ”Jag har besegrat världen”, säger Jesus och syftar till då han dog och uppstod.

Och i romarbrevet påminner Paulus om att Jesus dött och uppstått och att det både är vårt tecken på att Gud bryr sig om oss och att Gud har makten. De sista orden läser jag ofta på begravningar. Om att varken död eller liv, änglar eller andemakter, något i höjden eller djupet eller något annat kan skilja oss från Guds kärlek. Det är viktigt att vår tro får vila på något objektivt.

Det andliga behöver ett fast ankare och en trygg grund. Just för att vår tro ska kunna vara en vila.

I detta mellanrum får också vi be om att insikter får klarna, känslor mogna, att vi får ana något av Guds närvaro. Vi får lita på att i det andliga livet är det inte bråttom. Och vi får be: kom helige Ande. Visa mig att jag inte är ensam eftersom Fadern är med mig.