9 blandade tankar på söndagen

Kommentarer

3 svar till ”9 blandade tankar på söndagen”

1. 

   anna gitarra

   5 oktober, 2026

   Study Guide for Malachi 1
   “I Have Loved You”
   A. God’s love for a rebellious Israel.
   1. (Malachi 1:1-2a) God declares His love for Israel through the prophet Malachi.

   The burden of the word of the LORD to Israel by Malachi.
   “I have loved you,” says the LORD.

   a. To Israel by Malachi: Malachi spoke to the exiles some 100 years after their initial return, after the days of Zechariah and Haggai. Malachi served God either at the time of Nehemiah or immediately after that book ended.

   i. We know this because in Malachi’s day the temple was already rebuilt (Malachi 1:13, 3:1, 3:10).

   ii. We know this because the Jews were under a civil ruler (the governor of Malachi 1:8), and Nehemiah was the last civil ruler over Jerusalem.

   iii. We know this because the sins that Malachi rebuked were the same sins Nehemiah rebuked.

   The priesthood was defiled (Nehemiah 13:29, Malachi 1:6-2:9).
   Marriage was corrupt in Israel (Nehemiah 13:23-25, Malachi 2:14-15).
   The tithe that should go to the Levites was kept from them (Nehemiah 13:10-11, Malachi 3:8-12).
   iv. By now, the temple was rebuilt, sacrifice and feasts had resumed but the dramatic promises of the prophets like Haggai and Zechariah were still far from fulfillment. This left the nation discouraged and disappointed in what they thought were unfulfilled promises. This led them towards a low regard for God. Israel needed an assurance of God’s love and a challenge to their disobedience.

   b. “I have loved you,” says the LORD: Malachi would bring a lot of specific correction for Israel, but before God corrected them, He assured them of His love. This set a foundation for their obedience, because if they loved Him, they would keep His commandments (as in John 14:15).

   i. Morgan translates this as “I have loved you, I do love you, I will love you,” says the Lord.

   2. (Malachi 1:2b-5) Their first question: How has God demonstrated His love to Israel?

   “Yet you say, ‘In what way have You loved us?’
   Was not Esau Jacob’s brother?”
   Says the LORD.
   “Yet Jacob I have loved;
   But Esau I have hated,
   And laid waste his mountains and his heritage
   For the jackals of the wilderness.”
   Even though Edom has said,
   “We have been impoverished,
   But we will return and build the desolate places,”
   Thus says the LORD of hosts:
   “They may build, but I will throw down;
   They shall be called the Territory of Wickedness,
   And the people against whom the LORD will have indignation forever.
   Your eyes shall see,
   And you shall say,
   ‘The LORD is magnified beyond the border of Israel.’

   a. In what way have You loved us: This is the kind of question rarely spoken, but often kept in the heart. It asks, “God, if you really love me, then why are things the way they are?”

   i. The prophecy of Malachi is built around seven questions the people asked God. These questions revealed their doubting, discouraged, sinful heart.

   In what way have You loved us? (Malachi 1:2)
   In what way have we despised Your name? (Malachi 1:6)
   In what way have we defiled You? (Malachi 1:7)
   In what way have we wearied Him? (Malachi 2:17)
   In what way shall we return? (Malachi 3:7)
   In what way have we robbed You? (Malachi 3:8)
   In what way have we spoken against You? (Malachi 3:13)
   b. Yet Jacob I have loved; but Esau I have hated: God asked Israel to find assurance in His election, His choice of them. He wanted them to understand that they were chosen and remained His chosen and favored people. When the people of Israel compared themselves to their neighbors the Edomites (the descendants of Esau), they saw that God chose to preserve Israel and He punished the Edomites.

   i. Obadiah promised judgment against the land and people of Edom. Apparently by Malachi’s time it had happened, and God’s choice of Israel assured His love for them.

   ii. Understanding our election can bring a wonderful assurance of God’s love. It means that God chose us before we existed and that the reasons for His choosing and loving us are based in Him, not in us. Knowing God chose us gives us a sense of boldness and confidence in our walk with Him.

   iii. Understanding our election gives assurance of love but since the finished work of Jesus we have a new demonstration of love: But God demonstrates His own love toward us, in that while we were still sinners, Christ died for us (Romans 5:8).

   c. Jacob I have loved; but Esau I have hated: The choice of Jacob over Esau is a strong and classic example of God’s election. God chose Jacob instead of Esau to carry the blessing promised to their grandfather Abraham. In some ways, Esau was a more likely candidate because though Jacob and Esau were twins, Esau was born first. Nevertheless, Jacob was chosen, and chosen before he and Esau were ever born (Genesis 25:23).

   d. Jacob I have loved; but Esau I have hated: God did not hate Esau in the sense of cursing him or striking out against him. Indeed, Esau was a blessed man (Genesis 33:9, 36:1-43). Yet when God chose Jacob, He left Esau unchosen in regard to receiving the blessing given to Abraham.

   i. In his commentary on Romans (where Paul quoted this Malachi passage in Romans 9:13) Leon Morris cited examples where hate clearly seems to mean something like “loved less” (Genesis 29:31-33, Deuteronomy 21:15, Matthew 6:24, Luke 14:26, John 12:25). Yet he agreed with Calvin’s idea that the real thought here is much more like “accepted” and “rejected” more than it is like our understanding of the terms “loved” and “hated.”

   ii. We should remember the reason why election is brought up here: not to exclude, but to comfort and reassure. “A woman once said to Mr. Spurgeon, ‘I cannot understand why God should say that He hated Esau.’ ‘That,’ Spurgeon replied, ‘is not my difficulty, madam. My trouble is to understand how God could love Jacob’” (William Newell in his commentary on Romans).

   iii. Malachi isn’t teaching double predestination. “Malachi is not speaking of the predestination of the one brother and reprobation of the other; he is contrasting the histories of the two peoples represented by them… Both nations sinned; both are punished; but Israel by God’s free mercy was forgiven and restored, while Edom was left in the misery which it had brought upon itself by its own iniquity” (Pulpit).

   e. Our greatest error in considering God’s election is to think that God chooses for arbitrary reasons, as if He made choices in a random way of choosing. We may not understand God’s reasons for choosing and they may be reasons He alone knows and answers to, but God’s choices are not crazy, without reason, or capricious. They make perfect sense knowing everything God knows and seeing everything God sees.

   i. Some consider God’s election as conditional, in the sense that it is based upon foreknowledge. Others consider God’s election unconditional, based on God’s sovereign choice. Here, it seems that the election of Jacob was unconditional. Though God knew what sort of men Jacob and Esau would become His election was not based on that.

   ii. One might say, “I don’t believe in Jesus; therefore I must not be chosen.” That is fine, but then that person must not blame God at all for not choosing them if they refuse to choose Him.

   f. And laid waste his mountains and his heritage for the jackals of the wilderness: The idea of God’s preference for Jacob over Esau also extended to their descendants. The nation descended from Jacob (Israel) was conquered by the Babylonian Empire, and so was the nation descended from Esau (Edom). Yet God restored Israel from exile and at this point Edom had not been restored. God chose to show greater favor to Jacob and his descendants.

   g. They may build, but I will throw down: God promised that Edom would be permanently ruined, and that their status as “unchosen” would not change. As a reflection of God’s steadfast commitment to Israel, this was a comfort to God’s people – once He chose Israel they stayed chosen, and God would not forsake them and choose another.

   B. Sacrifices dishonoring to God are exposed and condemned.
   1. (Malachi 1:6-8) Their second and third questions: How have we despised the LORD? How have we defiled His ministry?

   “A son honors his father,
   And a servant his master.
   If then I am the Father,
   Where is My honor?
   And if I am a Master,
   Where is My reverence?
   Says the LORD of hosts
   To you priests who despise My name.
   Yet you say, ‘In what way have we despised Your name?’
   You offer defiled food on My altar.
   But say,
   ‘In what way have we defiled You?’
   By saying,
   ‘The table of the LORD is contemptible.’
   And when you offer the blind as a sacrifice,
   Is it not evil?
   And when you offer the lame and sick,
   Is it not evil?
   Offer it then to your governor!
   Would he be pleased with you?
   Would he accept you favorably?”
   Says the LORD of hosts.

   a. Where is My honor: Through Malachi, God asked the priests of Israel why they showed so little respect and honor to Him in their sacrifices. They called God Father, they called Him Master, yet they did not honor Him and show Him reverence with their sacrifices.

   b. To you priests who despise My name: The priests of Israel brought the sacrifices and it was their duty to uphold the honor and dignity of the sacrificial system. Yet they offered defiled food to God, and offered animals that were blind, lame, or sick.

   i. Passages such as Leviticus 22:20-23 and Deuteronomy 15:21 clearly prohibited offering blemished sacrifices.

   c. In what way have we despised Your name: The priests weren’t even aware that they despised God with their actions. This meant that it came by degrees; they probably did not know the extent of their offense and simply carried on as before. They slowly slid into despising God’s name.

   i. In ministry, it is easier than many people think to blindly continue serving God and His people while in sin, and to do it in mechanical indifference. God wanted Israel’s priests to think about their service to Him, and He wants today’s ministers to think just as carefully.

   ii. Richard Baxter, a great Puritan writer, carefully considered the walk of the minister: “But consider plainly that the great and lamentable sin of ministers of the Gospel is that they are not fully devoted to God. They do not give themselves up wholly to the blessed work they have undertaken to do. Is it not true that flesh-pleasing and self-seeking interests – distinct from that of Christ – make us neglect our duty and lead us to walk unfaithfully in the great trust that God has given us? Is it not true that we serve God too cheaply? Do we not do so in the most applauded way? Do we not withdraw ourselves from that which would cost us the most suffering? Does not all this show that we seek earthly rather than heavenly things? And that we mind the things which are below? While we preach for the realities which are above, do we not idolize the world? So what remains to be said, brethren, but to cry that we are all guilty of too many of the aforementioned sins. Do we not need to humble ourselves in lamentation for our miscarriages before the Lord?” (Richard Baxter, The Reformed Pastor).

   d. You offer defiled food on My altar: The altar was the place of sacrifice, and it belonged to God. Yet the priests of Malachi’s day disgraced God and His altar by offering defiled food to Him. Ministers today must never present defiled food to God in their ministry.

   i. If the pastor’s sermon is filled with funny jokes, clever anecdotes, and emotional stories but it lacks God’s word – this is like defiled food. To throw in a few Bible verses here and there to illustrate or back up the preacher’s stories, but to really make the sermon all about the preacher is to offer defiled food. If the sermon isn’t about Jesus, if it isn’t about God’s Word, then the preacher is setting defiled food on God’s altar.

   ii. If the pastor’s sermon is sloppy, without doing the work in the study when there was the opportunity to do that work, that is like offering defiled food before God. When the preacher will not labor in prayer and meditation over God’s word and seek His message for the people, the sermon can be an offering of defiled food. If the preacher does not hold fast the pattern of sound words and rightly divide the word of truth, it is all like setting defiled food on God’s altar.

   iii. If that preacher’s sermon is cold, refusing to show any concern or passion in the pulpit; if his passion is reserved for other things in life, then the sermon can be like defiled food. If the preacher can pontificate or argue with the best of them, but his messages have no deep passion for God or your people, the message may be like defiled food. If the preacher does his job and collects his paycheck but with a heart for Jesus that is cold, that preacher sets defiled food on God’s altar.

   e. The table of the LORD is contemptible: The priests weren’t grateful for their ministry, for their work before the LORD. They complained about what the people gave and the trouble of being a priest.

   f. Offer it then to your governor! The priests and the people tried to give to God things that the government wouldn’t accept as taxes. King David had a completely different heart, saying nor will I offer burnt offerings to the Lord my God with that which costs me nothing (2 Samuel 24:24).

   2. (Malachi 1:9-11) God will be glorified but will it be by His present people?

   “But now entreat God’s favor,
   That He may be gracious to us.
   While this is being done by your hands,
   Will He accept you favorably?”
   Says the LORD of hosts.
   Who is there even among you who would shut the doors,
   So that you would not kindle fire on My altar in vain?
   I have no pleasure in you,”
   Says the LORD of hosts,
   “Nor will I accept an offering from your hands.
   For from the rising of the sun, even to its going down,
   My name shall be great among the Gentiles;
   In every place incense shall be offered to My name,
   And a pure offering;
   For My name shall be great among the nations,”
   Says the LORD of hosts.

   a. Entreat God’s favor, that He may be gracious to us: This phrase is rich with irony. Moffatt’s paraphrase gives the sense: Try to pacify God and win his favour? How can he favour any one of you, says the Lord of hosts, when you offer him such sacrifices?

   b. Who would shut the doors: God thought it was better to shut the doors rather than to continue worthless worship. Not everything that is offered to God as worship is accepted by God as worship. Sometimes He would prefer that it just stop and simply says, “I have no pleasure in you.”

   i. We are often concerned with church growth, evangelism, and planting churches. Yet in some cases the best thing we could do for the cause of the LORD is to shut the doors on many churches.

   ii. “I am more afraid of profanity of the sanctuary than I am of the profanity of the street.” (Morgan quoted by McGee)

   c. My name shall be great among the Gentiles: Yet, God will not go without worship. If the priests and people among the Jewish people would not worship Him in Spirit and in truth, God would find worshippers among the Gentiles.

   d. In every place incense shall be offered to My name: This is a glorious promise that the true worship of God will extend all over the earth. Jesus’ command to spread the Gospel and to go to every nation is part of God’s way of fulfilling this promise.

   i. “It is, therefore, inconceivable that a prophet should suggest that the nations of his own day were worshipping the Lord under another name (Isaiah 42:8). Rather is he proclaiming that the nations will come to know the God revealed in the Scriptures.” (Baldwin)

   3. (Malachi 1:12-14) God promises to curse shallow, selfish, false worship.

   “But you profane it,
   In that you say,
   ‘The table of the LORD is defiled;
   And its fruit, its food, is contemptible.’
   You also say,
   ‘Oh, what a weariness!’
   And you sneer at it,”
   Says the LORD of hosts.
   “And you bring the stolen, the lame, and the sick;
   Thus you bring an offering!
   Should I accept this from your hand?”
   Says the LORD.
   “But cursed be the deceiver
   Who has in his flock a male,
   And takes a vow, but sacrifices to the LORD what is blemished–
   For I am a great King,”
   Says the LORD of hosts,
   “And My name is to be feared among the nations.”

   a. Contemptible… Oh, what a weariness: Their selfish, insincere worship was also unsatisfying to the worshippers. Because they did not meet God in their worship it was as hollow for them as it was for God. True worship is never contemptible or a weariness.

   b. Cursed be the deceiver: In bringing God less than their best, they were deceivers, like Ananias and Sapphira who pretended to surrender everything to God but really did not (Acts 5).

   c. I am a great King: They simply did not treat God like a great King, one to be feared and honored. When we offer shallow, insincere worship to God we don’t honor Him as a great King.

   Svara
2. 

   anna gitarra

   5 oktober, 2026

   Lili Benčik avslöjar hur korset på Proština i Istrien återlämnades, ett minnesmärke över den tvångsflykt, som revs av kommunisterna 1947.

   KRIŽ-föreningen skapades ur önskan att återställa minnet av en av de nästan bortglömda händelserna i Istriens historia – den tvångsexodus av befolkningen i Södra Istrien från 1915 till 1918. Korset, som sedan restes av återvändande från exodusen, revs av kommunisterna 1947, och idag, efter årtionden av ansträngningar, har det återinstallerats på sin ursprungliga plats – i Proština i Istrien. Vi pratar om grundandet av KRIŽ-föreningen, de historiska omständigheterna som ledde till exodusen, restaureringen av korset och föreningens framtidsplaner med föreningens sekreterare, en infödd från Pula och den välkända bloggaren Lili Benčik, som offentligt och kompromisslöst förespråkar bevarandet av Istriens kroatiska identitet.

   Narod.hr: Hur kom KRIŽ-samarbetet till?
   Lili Benchik: Under flera år har försök gjorts att återföra korset på korset, som restes av återvändare från den tvångsutvandring 1915–1918, då den österrikisk-ungerska monarkin tillfälligt flyttade 60 000 invånare från södra Istrien till monarkins inland för att rädda dem från krigets lidande.

   Pula var nämligen den centrala krigshamnen för AU:s flotta, så det förväntades att den skulle attackeras när Italien, enligt det hemliga Londonfördraget från 1915, lämnade centralmakterna och gick över till ententemakternas sida. Denna i grunden goda avsikt slutade dock illa, eftersom på grund av svåra levnadsförhållanden, brist på mat och infektionssjukdomar återvände omkring 10 000 personer.

   Vid den tiden av fattigdom och spanska sjukan restes korset 1918 som en tacksamhetsgest för att de återvände hem levande. Men i kommunismens anfall revs korset 1947, och endast grundstenen återstod, på vilken det står ”församlingsmedlemmar 1918”. Denna grundsten införlivades i det nya korset.

   På grund av det politiska motståndet mot korsets återlämnande insåg vi att vi som individer inte kunde göra något och på förslag av den pensionerade biskopen Ivan Milovan, som stödde oss, grundade vi föreningen KRIŽ. Som juridisk person är det lättare att få tillgång till alla statliga och sociala institutioner.

   Föreningen grundades på frivillig basis. Allt görs frivilligt och finansieras genom donationer.

   Vid grundarförsamlingen valdes jag till sekreterare.

   Det var inte lätt att registrera en förening med det namnet, men med hjälp av goda människor lyckades vi ändå.

   Narod.hr: Förklara denna påtvingade exodus, som är nästan okänd för allmänheten?
   Lili Benchik: Ja, lite är känt om denna exodus liksom om Istriens historia i allmänhet. Från 1920 till 1943 var Istrien under italienskt styre, så det förblev utanför intresset för det kroatiska offentliga rummet. Under 1900-talet skedde tre stora utvandringar i Istrien, med stora förluster och en förändring i befolkningens sammansättning. Den första av dessa tvångsexodus var från 1915 till 1918, den andra från 1920 till 1936, under Italiens styre, då 55–60 tusen kroater lämnade Istrien på grund av tvångsitalianisering, och den tredje från 1947 till 1960, då omkring 200 tusen italienare emigrerade från Istrien och kusten, som inte ville leva under kommunistiskt styre.

   Historieprofessorn Andrej Bader var den enda som skrev om denna påtvingade exodus, men endast för en del av Banjole, Pomer och Premantura. Han skrev en bok med vittnesmål, originalfotografier av familjen och dokument, Forgotten Exodus 1915 – 1918, andra utökade upplagan, kommunen Ližnjan, Ližnjan. Kommunmyndigheterna i Ližnjan och Medulin möttes med förståelse, och ett monument restes i Liborskogen, skapat av vår berömde skulptör Šime Vidulin.

   Andrej Bader har en magisterexamen i historia, född i Pula 1971. Författare till 12 oberoende böcker och medförfattare till sex böcker. Chefredaktör för tre monografier och associerad med vetenskapliga artiklar i flera publikationer. Han är författare till sju utställningar och initiativtagare samt ledare för projektet att resa ett monument över istrianska evakuerade i Gmünd 2014.

   Narod.hr: Hur lyckades du realisera och sätta upp själva korset?
   Lili Benchik: Efter att föreningen grundats började vi samla in pengar. Jag skrev en flyer som jag delade ut var jag än gick och skickade via e-post. Betalningar började komma från hela Kroatien och diasporan. Vi beställde projektdokumentation och fick bygglov utan bygglov via ett e-tillstånd.

   Projektet genomfördes fullt ut på frivillig basis med viktiga bidrag från företaget Kamen Pazin, direktören Aleksandra Krebel Kostrenčić, som donerade stenblocken, entreprenören till stenhuggarhantverket ”MRAMOR-GRANIT” Tinjan, ägaren Serđ Krizmanić, kommunen Marčana, som engagerade sig i att ta bort den gamla grunden och ge den gratis användning av det allmänna området där korsets grund lades 1918. Istrien län, som utfärdade nödvändiga tillstånd, samt biskopen av Poreč-Pula, Mons. Ivan Štironja för att ha tagit emot korsets välsignelse.

   Med tanke på denna händelses exceptionella betydelse för den istriska och allkroatiska kyrkohistorien tog stiftet Poreč-Pula över korsets välsignelse, som kommer att upphöjas till stiftets nivå. Den högtidliga välsignelsen den 13 september klockan 17.00 kommer att ledas av biskopen av Poreč och Pula, Mons. Ivan Štironja. Tillsammans med honom kommer denna exceptionella händelse att närvara av den pensionerade biskopen Mons. Ivan Milovan, som har stöttat projektet från allra första början och som en av medgrundarna till KRIŽ-föreningen.

   Narod.hr: Vilka är dina framtidsplaner efter att CROSS on the Cross-projektet har realiserats?
   Lili Benchik: KRIŽ-föreningen arbetar med försvaret av den kroatiska och katolska identiteten i Istrien och Kroatien.

   Den organiserar pilgrimsfärder (Krašić, Molve, Padova, Trsat, Lanišće, Medjugorje…), föreläsningar, bokpresentationer och deltar tillsammans med HŽD i firandet av gropar.

   KRIŽ-föreningen deltog också i arbetet vid den 6:e emigrationskongressen, som hölls i Pula den 27–30 juni 2024, genom min presentation om de exoduser som drabbade Istrien, inklusive denna tvingade sådan som korset restes på.

   KRIŽ-föreningen har blivit igenkännbar i Istrien och i hela Kroatien med sina framgångsrika aktiviteter, så att föreningar för liknande aktiviteter har börjat etableras över hela Kroatien. Allt detta i kontrast till många icke-statliga HBTQ-föreningar, som finansieras från Republiken Kroatiens budget. Och det arbetet mot det kroatiska folkets och statens intressen.

   Križ-föreningen har visat att personligt, volontärarbete och engagemang framgångsrikt kan verka till nytta för det lokala samhället och Kroatiens hemland.

   Lili Benčik avslöjar hur korset på Proština i Istrien återlämnades, ett minnesmärke över den tvångsexodus, som revs av kommunisterna 1947–narod.hr

   XXIV söndag i ordinarie tid – Upphöjelse av det Heliga Korset

   Krnica – Križ, 13 september 2026

   Kära pilgrimer, hängivna till det Heliga Korset, bröder och systrar i Kristus!
   På denna afton före festen för det Heliga Korsets upphöjelse, på inbjudan av ”Korsföreningen”, har vi samlats
   på denna plats som kallas Korset. Vi står i skuggan av det nyresta korset för att
   be att Gud välsignar det, nära platsen där det planterades 1918, till
   minne av befolkningens utvandring från södra Istrien mellan 1915 och 1918. Tyvärr revs
   detta kors, symbolen för Kristi Golgata, 1947 av skäl som vi känner väl till, vilka vi
   var tvungna att tiga om i många år. Må Herren förlåta alla dem som visat sig vara
   ”Kristi korsfiender” (Filipperbrevet 3:18) under de långa århundradena, och må han förbarma sig över alla
   som fortsätter att göra det idag.
   Bröder och systrar! Med en enad röst, med hela vårt hjärta och själ, ber vi idag till den korsfäste och
   uppståndne Jesus, som gjorde sitt kors till ett tecken på nederlag, förnedring och död till ett tecken på seger,
   härlighet och evigt liv. Låt oss ropa till den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, om
   välsignelse och lycka för oss alla, alla invånare i denna region, vårt Istrien, Kroatiens hemland och hela
   världen. Må Herren skänka fred och kärlek, gåvan av förlåtelse och barmhärtighet till oss alla, till alla
   framtida generationer, till alla folk, till varje människa. Må han ge oss nåden att vara som Bl.
   Miroslav Bulešić, en martyr, vi följer livsprincipen: Min hämnd är förlåtelse.
   Påve Benedikt XVI, som talar om korset som den högsta kärlekshandlingen och det enda
   sanna svaret på ondska i världen, säger (vi parafraserar): Korset är inte ett ’nej’ till livet, utan det
   högsta ’ja’ som Gud någonsin sagt till mänskligheten. På korset svarar Gud inte på ondska
   med ny ondska, och han svarar inte på våld med våld, utan övervinner ondska med förlåtelse och kärlek.
   Kristi utsträckta armar på korset är en del av Guds frid som erbjuds varje människa.
   1 I kyrkans historia, särskilt under de första århundradena, har olika former av kors förekommit: crux
   inversa eller Petruskorset, uppkallat efter aposteln Petrus som vid sin martyrdöd
   ansåg sig ovärdig att korsfästas som hans och vår mästare Jesus. Så han bad
   plågoanden att korsfästa honom med huvudet mot marken. Det finns också Andreas-korset – crux decussata, i form av den grekiska bokstaven
   X. Detta kors har också funnits i trafikskyltar och markerar en typ av
   korsning. Crux commissa i form av den grekiska bokstaven tau – T, som är
   den enklaste formen på korset, är också välkänd och nämns i Gamla testamentets profet Hesekiels bok (9:4). Genom
   kyrkans historia stöter vi också på många andra kors såsom påvliga korset, Jerusalemskorset,
   malteserkorset, det keltiska korset, det heliga Damiankorset och så vidare. För oss kristna är korset ett tecken på seger och
   härlighet, frälsning och uppståndelse. När vi ser korset ser vi Kristus som bjuder in oss att ta vårt
   kors och följa honom. ”Ta mitt ok på dig, lär av mig, ty jag är ödmjuk och
   låg i hjärtat, och ni ska finna vila för era själar. Ty mitt ok är lätt och min
   börda är lätt” (Matt 11:29-30).
   Korset var alltså först och främst ett redskap för tortyr och förödmjukelse, ett tecken på skam och död. Men Kristus, med sin passion och död, gjorde
   honom till ett tecken på seger, härlighet och uppståndelse, grunden för den
   kristna tron och minnet av korsvägsstationerna, kallelsen till förlåtelse, tro, fred och kärlek, han
   blev ett tecken för alla som tror på Kristus och följer honom med sina liv.

   Korset som ett tecken på skam och död. För mer än två tusen år sedan var
   korset inte en prydnad på bröstet, inte heller en stolthet på toppen av våra klocktorn och kullar. Det var det grymmaste
   tortyr- och förödmjukelseinstrumentet som var känt i den romerska världen. De som
   samhället ville driva till glömska, brottslingar, rebeller och slavar, spikades fast vid korset. Det var ett tecken på allmän
   skam, ett fullständigt nederlag och en uppenbar triumf för ondskan över det goda. Jesus själv gick
   igenom denna bittra verklighet och tog på sig all bördan av mänsklig synd, lidande och fysisk död.
   1 Benedikt XVI:s predikan på palmsöndagen på Petersplatsen Peterskyrkan i Rom, 9 april 2006
   Korset som ett tecken på seger, ära och uppståndelse. Det som skulle vara slutet, med Guds kärlek, blev
   en ny början. Med Kristi överlämning till Fadern och hans uppståndelse genomgår
   korset en fullständig förvandling: från en döende anordning blir det ett livets träd, och från ett tecken på skam, ett tecken
   på den definitiva segern över synden, djävulen och döden. Det är därför vi idag inte bara välsignar en bit sten
   . Vi troende kristna ser i detta kors den tomma graven och påskmorgonens ljus. Korset är
   ett levande tecken på hopp som säger att inget mänskligt lidande i Gud är förgäves och att döden inte har
   sista ordet.
   Påve Leo I, den store kyrkoläraren, betonar i sitt tal om Herrens lidande
   att korset inte är ett nederlag, utan en källa till välsignelse och styrka: ”O underbara kraft i korset! O outsäglig härlighet av
   passionen! I den finns Herrens domsplats, världens dom och den Korsfästes herravälde. Du har dragit,
   Herre, allt till dig… Ditt kors är källan till alla välsignelser och orsaken till alla nåder; Genom
   honom ges de troende styrka i svaghet, ära i skam och liv i själva döden.” 2
   Korset som grunden för den kristna tron och minnet av korsvägsstationerna. När man reflekterar över
   korset säger vissa att värdet på korset inte mäts av vikten av träet vi bär, utan av mängden
   kärlek vi tar emot det med. Kristi kors är inte bara ett monument över lidande, utan särskilt
   ett monument över Guds trofasthet mot människan. När vi omfamnar vårt eget kors i våra dagliga liv:
   i sjukdom, förlåtelse eller dagligt offer för våra medmänniskor, bär vi inte bördan ensamma: på andra
   sidan av samma kors stödjer Kristus Herren honom själv.
   Bröder och systrar! Korset är den verkliga grunden för vår kristna identitet. Utan korset
   skulle kristendomen förvandlas – till tomt resonemang, och utan uppståndelse – till en ofullbordad tragedi.
   Detta nya kors som vi har rest och välsignar idag är en ständig påminnelse om alla våra
   personliga och nationella korsvägsstationer. Den påminner oss om våra förfäders lidande, om historiens svåra dagar,
   men också om varje tår, sjukdom och ensamhet vi känner i våra hems tystnad. Det är ett monument
   som säger: vi är inte ensamma i vårt lidande, Kristus var den första som gick denna väg och stannade hos oss, särskilt
   eftersom han lovade: ”Jag är med er alltid, till tidens slut” (Matt 28:20).
   Korset som en kallelse till förlåtelse, tro, frid och kärlek (Matteus 18:21-35). När vi ser
   Jesus med öppna armar på korset hör vi hans högsta rop, kallelsen till förlåtelse och kärlek:
   ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör”. Dagens heliga evangelium (Matt 18:21-35) ger oss
   Petrus fråga om hur många gånger vi bör förlåta vår bror. Jesus svarar med liknelsen om
   den generöse kungen och den obarmhärtiga tjänaren. Kungen i liknelsen förlåter tjänaren en oproportionerligt stor
   skuld, precis som Gud på korset förlåter en omätbar skuld till hela mänskligheten. Och var och en
   av oss, med vår frihet och medvetenhet, deltar i Kristi objektiva frälsning. Men
   tjänaren ville inte förlåta ens en liten skuld till sin följeslagare.
   När man tittar på orden i evangelietexten är Jesu budskap tydligt. Jesus kräver
   gränslös och ovillkorlig förlåtelse. Du säger inte adjö upp till sju gånger, Peter, utan ”upp till
   sjuttio gånger sju”, vilket betyder alltid och utan gränser.
   Jesus uppmanar till levande tro och orubbligt hopp. Guds förlåtelse som vi får på
   korset måste flöda genom vårt väsen, beröra vår själ och vårt hjärta, den måste flöda till varje bror och
   syster, till varje människa, till och med till fienden. Om vi bär på hat eller intolerans,
   om vi inte är redo att förlåta, låser vi in oss i fängelse, vi har ingen förlåtelse från Gud.
   Jesus kallar också till kärlek och fred. Detta välsignade kors finns kvar bland oss som
   en fyr. Varje gång vi passerar honom, låt oss säga: Heliga korset, rädda oss! Kristus uppmanar oss
   att bygga fred, att bevara tron och att förlåta varandra från hjärtat, precis som
   Kristus har förlåtit oss.
   Vi hedrar dig, Heliga korset, där vår Jesus dog, på livets mörka väg som en stjärna lyser du för oss
   ! Du i sorg och glädje, kors, var vår flagga; du leder oss trogna Gud genom världen, bedrar oss!
   Med ordet, med hjärtat, hedrar vi dig, Heliga korset av Jesus! Så får det bli. 3 Så må det vara, Amen!
   2 Lejon I, Den Store, Homilia, Timmar II, tisdagen i den femte veckan av fastan (s. 261-262).
   3 psalmbok: Sjung en ny sång till Herren, s. 388, nej. 481; Zagreb – Sarajevo 2003

   Svara
3. 

   anna gitarra

   6 oktober, 2026

   Tisdag den 6 oktober
   Läsning Gal 1:13–24

   Ni har hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.

   Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom. Någon annan av apostlarna såg jag inte, bara Herrens bror Jakob. Vad jag skriver är sant, det tar jag Gud till vittne på.

   Sedan kom jag till Syrien och Kilikien, utan att ha haft någon beröring med de kristna församlingarna i Judeen. Det enda de hade hört var att »han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota«. Och man prisade Gud för min skull.

   Responsoriepsalm Ps 139:1–3, 13–15 (R. 24b)

   R. Herre, led mig på den eviga vägen.

   Herre, du utrannsakar mig och känner mig,

   vare sig jag sitter eller står,

   du förstår mina tankar fjärran ifrån.

   Vare sig jag går eller ligger, utforskar du det,

   och med alla mina vägar är du förtrogen. R.

   Ty du har skapat mina njurar,

   du vävde mig i min moders liv.

   Jag tackar dig för att jag är danad så underbart,

   förunderliga är dina verk, det vet min själ. R.

   Benen i min kropp var inte dolda för dig,

   när jag bereddes i det fördolda,

   när jag bildades i jordens djup. R.

   Halleluja Luk 11:28b

   V. Saliga de som hör Guds ord

   och tar vara på det, säger Herren.

   Evangelium Luk 10:38–42

   Vid den tiden gick Jesus in i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: »Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.« Herren svarade henne: »Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.«

   ”France, Italy, Spain and England will be at war, blood will flow in the streets; Frenchman will fight with Frenchmen, Italian with Italian; then there will be a general war which will be appalling. For some time God will no longer remember France or Italy, because the Gospel of Jesus Christ is no longer known. The wicked will unleash all their malice; even in homes there will be killing and mutual massacres….” Part of the Secret of La Sallette Our Lady gave to Melanie Calvat (1846)

   Suffering can either harden your heart or make you look more like Jesus… October 5: Feast of St. Faustina Kowalska St. Faustina Kowalska knew this from experience. She was a Polish nun and mystic who suffered poor health, misunderstanding, rejection, and painful spiritual trials. She died from tuberculosis at only 33. Yet instead of seeing suffering as proof that God had abandoned her, she learned to unite it with Christ. She wrote: “Suffering is a great grace; through suffering the soul becomes like the Savior; in suffering love becomes crystallized; the greater the suffering, the purer the love.” Catholic teaching does not say pain is good by itself. But when suffering comes, we can offer it to Jesus and let Him use it. Scripture says suffering can produce endurance, character, and hope (Romans 5:3–5). St. Faustina’s life shows that God can bring something good even from our suffering. Do you agree with St. Faustina that suffering can become a grace, or is that hard for you to accept?

   Have you ever known what God was asking of you, but kept putting it off because following Him felt too hard? That was Helen Kowalska, the young woman we now know as St. Faustina. And one night, everything changed… October 5: Feast of St. Faustina Kowalska As a teenager, Helen felt deeply called to religious life. But when she asked her parents for permission to enter a convent, they refused. They were poor and could not afford what was needed for her entrance. So Helen kept working as a servant and tried to ignore the call. Then one evening, she went to a dance with her sister. Everyone around her was having fun, but inside, Helen was miserable. And suddenly, she saw something no one else could see. Jesus appeared before her, suffering and covered with wounds. Then He said: → “How long shall I put up with you and how long will you keep putting Me off?” In that moment, the music, the dancing, the people around her seemed to disappear. Helen could see only Jesus. She quietly left the dance and went straight to the cathedral. There, she fell before the Blessed Sacrament and begged God to tell her what to do. And she received her answer: → “Go at once to Warsaw; you will enter a convent there.” Helen stopped running. With almost nothing, she left for Warsaw and began searching for the convent God was calling her to. She could not have known where that yes would eventually lead. This poor young servant would become St. Faustina, the Apostle of Divine Mercy, and through her, Christ would call countless souls to trust in His mercy. Maybe the question is not whether God is calling you. Maybe it is what you keep putting off because saying yes feels too costly. St. Faustina Kowalska, pray for us.

   The Two Miracles That Led to the Canonization of St. Faustina Kowalska St. Faustina Kowalska (Helena Kowalska, 1905–1938), a Polish nun of the Sisters of Our Lady of Mercy, became known for the Divine Mercy devotion linked to her life and writings. She died of tuberculosis in Kraków at age 33. Two healings recognized by the Church advanced her cause. The first, for beatification, involved Maureen Digan of Massachusetts. She had severe lymphedema from her teens, with progressive swelling, pain, and eventual amputation of one leg. On March 28, 1981, while praying at Faustina’s tomb in Kraków-Łagiewniki, her pain stopped and the swelling receded; the improvement continued after she returned home. After medical and theological review, the Vatican recognized the healing in 1992. Pope John Paul II beatified Faustina on April 18, 1993. The second, for canonization, involved Father Ronald Pytel, a Baltimore priest. In 1995 he had severe aortic valve disease and left-ventricular damage. On October 5, 1995 (then her feast day), during a prayer service at Holy Rosary Church with a relic of Blessed Faustina present, he experienced a sudden change. Follow-up exams by his cardiologist showed an unexplained recovery. Medical consultants judged it scientifically inexplicable in November 1999; theological consultants attributed it to her intercession in December. John Paul II approved the decree on December 20, 1999, and canonized her on April 30, 2000—the Second Sunday of Easter—which he also established as Divine Mercy Sunday. Saint Faustina Kowalska, pray for us.

   A lot of people have seen this video and tagged me, saying that Catholicism is full of fake and evil practices, covered up with lies and evil rituals. Some have asked, “Why are they pouring salt into the water? Are they invoking evil spirits? Isn’t this a pagan practice?” Now, I want you all to listen: this is not an invocation of evil spirits or a pagan ritual, as some of you are claiming. This is the Sacramental Blessing and Exorcism of Water and Salt. During some ceremonies, blessed and exorcised salt is added to a natural water source, such as a river or stream, as a sign of purification, spiritual protection, and blessing for the local community and its surroundings. This practice has a biblical reference in 2 Kings 2:19–22, where the prophet Elisha used salt in connection with the purification of water. In the traditional Roman Rite, salt is first exorcised and blessed before being added to water. The salt symbolizes preservation, incorruptibility, purification, and spiritual protection. This rite is therefore not simply about the physical water. It is a sacramental act of the Church, asking God to bless, purify, and protect the people and the place through prayer and the use of blessed elements

   ”The faithful children of the Rosary shall merit a high degree of glory in Heaven.” — The Blessed Virgin Mary. This is one of the promises the Blessed Virgin Mary has made to those who faithfully pray the Rosary. Our Lady is gathering Her children from every corner of the world, calling us to come together in prayer, united in the Holy Rosary and seeking Her powerful intercession in this month of October. Let us answer Her call. Let us take up our Rosaries, pray with faith, and entrust our families, our Church, our nations, and the whole world to Her maternal care. Our Lady of the Rosary, pray for us.

   If you don’t change, you will hasten the arrival of the Third World War

   “She told me that the Lord does not like prayers we make in a rush or mechanically. Because of that she recommended praying of the Rosary with the reading of biblical citations and that we put ice the Word of God. When I heard this I thought and said: “How is this?” because I did not know the Rosary was biblical. That is why I asked her and said: “Where are the biblical citations?” She told me to look for them in the Bible and continued saying: “Love each other. Comply with your obligations. Make peace. Don’t ask Our Lord for peace because if you do not make it there will be no peace” Afterwards, she told me: “Renew the five first Saturdays. You received many graces when all of you did this.” Before the war we used to do this – we went to Confession and Communion every first Saturday of the month – but since the Lord already had freed us from the shedding of blood in Cuapa, we no longer continued this practice. Then she said: “Nicaragua has suffered much since the earthquake. She is threatened with even more suffering. She will continue to suffer if you don’t change.” And after a brief pause she said: “Pray, pray, my son, the Rosary for all the world. Tell believers and non-believers that the world is threatened by grave dangers. I ask the Lord to appease His justice, but, if you don’t change, you will hasten the arrival of the Third World War.” After she had said these words, I understood that I had to say this to the people and I told her: “Lady, I don’t want problems; I have many in the church. Tell this to another person.” She then told me: “No, because our Lord has selected you to give the message.”

   Approved Apparition of Our Lady to Bernardo Martinez, Cuapa, Nicaragua, (1980); Our Lady of Cuapa (’The Testimony of Bernardo Martinez’: A translation of the Bishop’s Report from the original. Taken from Major Apparitions of Jesus and Mary: http://apparitions.org/Cuapa.vega.html)

   Before leaving the door of your house, make the Sign of the cross, and say: ”I renounce you satan, your works and your service, and I am in Christ”. Never leave the house without these words. These will be for you a rod, a weapon an irresistible tower. Not only will people not be able to harm you, but not even the devil… St. John Chrysostom

   For the first time in nearly 50 years, Italy is celebrating October 4 as a national holiday honoring St. Francis of Assisi, its patron saint. The holiday was restored by Parliament under Prime Minister Giorgia Meloni’s government and took effect in 2026.

   HOW LONG, LORD? In the early hours of Saturday, October 3, an airstrike hit a residential building in the Rimal neighborhood of Gaza City. Five civilians were killed. Among them were Maysa Khader Ibrahim Abu Daoud and her daughter Mary, Greek Orthodox Christians who had just found a new shelter and were trying to start over. Pope Leo XIV wrote via WhatsApp to Father Gabriel Romanelli, pastor of the Holy Family Parish in Gaza: ”Since I learned of the painful news of the death of Maysa and Mary, I pray to God for them, for their families, and for the entire community of Gaza. How long, Lord?” ”It is truly a comfort that the Pope has remembered us, that he prays for us,” said the Argentine missionary. During the war, 62 Christians from Gaza have died. On October 7, the feast of Our Lady of the Rosary, the parish will hold a day of Rosary prayer, with Mass and a procession to pray for an end to this war. If you wish, you can leave your prayer here for the repose of Maysa and Mary. Would you pray a Rosary for Gaza that day?

   A DIVINE COINCIDENCE? Did you know that the original Divine Mercy image that our Blessed Lord commissioned St. Faustina to have painted matches up perfectly with the Holy Shroud of Turin? ”By an eminent photographer’s calculations, the face on the original Divine Mercy image was discerned to be smaller in size than that on the shroud. But, when the photo of the Divine Mercy painting was enlarged so that the outer line of the hair on the head matched the same line on the shroud image, the result was remarkable. It was found that on both images there is the same distance between the pupils; the nose is of practically the same length; the form of the lips is identical; the moustache and the beard are of the same cut; the hair falls at the sides in the same way. All these points allow for a practically perfect correspondence between the two faces.” -By Fr. Seraphim Michalenko, MIC

   There is someone you have not forgiven. Not because you are cruel, but
   because forgiving them feels like saying it was fine. Like letting
   them walk away with it while you keep carrying the weight.

   Fr. Chad Ripperger, an exorcist, saw something in a church that he
   says should end that worry for good.

   Chris Stefanick asked him if he had ever been afraid during an
   exorcism. Apart from the nerves of his very first one, he said, only
   once. A demon would not obey, so he prayed silently:

   ”SO I MENTALLY SAID TO GOD THE FATHER, YOU KNOW, PUNISH HIM IN A WAY
   THAT HE’S NEVER BEEN PUNISHED BEFORE.”

   The possessed woman went down onto the floor. Then:

   ”SHE CHANGED INTO THE SHAPE OF A MAN, LOOKED LIKE A MAN, BUT IT WAS
   ACTUALLY THE FULL MANIFESTATION OF WHAT THIS DEMON ACTUALLY LOOKED
   LIKE.”

   The demon screamed. Fr. Ripperger says it was not even loud, BUT IT
   LITERALLY SHOOK THE CHURCH PHYSICALLY.

   And that is not what frightened him.

   ”WHAT SCARED ME WAS IS THAT LOOKING IN HIS FACE, I COULD SEE THE
   SEVERITY OF GOD’S JUSTICE, AND THAT’S WHAT CAUSED FEAR.”

   Here is why he tells that story. He said people hold back forgiveness
   because they think they are letting someone off the hook. His answer:

   ”YOU NEVER HAVE TO WORRY ABOUT, YOU KNOW, FORGIVING SOMEBODY.”

   No punishment we could ever hand out, he said, comes close to what he
   saw in that face.

   ”GOD WILL TAKE CARE OF IT. DON’T WORRY ABOUT IT.”

   So forgiving is not pretending it was fine. Justice is real, and it is
   not your job. You are only putting down something that was never yours
   to carry.

   Forgiving also does not mean going back. You do not have to trust
   them, call them, or let them near you or your children again. It is
   between you and God.

   Tonight, say their name once. Fifteen seconds, out loud, even if your
   voice shakes:

   ”Lord, I forgive [name]. I do not want to carry what they did anymore.
   I hand them, and everything they owe, over to You. Your justice is
   enough. Have mercy on them, and on me. Amen.”

   The anger may come back tomorrow. That does not mean it did not work.
   Just say it again.

   👇 One word if you handed that name to God tonight: GIVEN.

   — Father Chad Community

   ”France, Italy, Spain and England will be at war,

   blood will flow in the streets; Frenchman will fight with Frenchmen,
   Italian with Italian; then there will be a general war which will be
   appalling. For some time God will no longer remember France or Italy,
   because the Gospel of Jesus Christ is no longer known. The wicked will
   unleash all their malice; even in homes there will be killing and
   mutual massacres….”

   Part of the Secret of La Sallette

   Our Lady gave to Melanie Calvat (1846)

   Bibliskt budskap 2023-04-06 och tolkning av fader Tomislav Pervan: Herrens nattvardstorsdag
   av Marija S. · Publicerad 2023-06-04 · Uppdaterad 2023-06-04

   Dr. Sc. Fader Tomislav Pervan är författare till många böcker med teologiska reflektioner, han bor och arbetar i Medjugorje som andlig vägledare för nunnorna, och han är också dagligen i Medjugorjes bikt. Den tidigare kyrkoherden i Medjugorje och provinsialen i den hercegovinska franciskanprovinsen är den mest produktive teologiska författaren i Hercegovina, och under många år har han skrivit för Naša ognjišta, Katolički tjednik, Glasnik mira, MOVIS och många andra tidskrifter och portaler.

   Genom den ivrigt lyssnade dagliga kolumnen ”Dagens bibliska budskap” i programmet på Radio Mir Medjugorje, med vilken många börjar dagen, har fader Tomislav Pervan tolkat evangeliet i åratal.

   IV 13, 1-15

   Det var före påskfesten. Jesus visste att hans timme hade kommit från denna värld till Fadern, eftersom han älskade sina egna, de i världen, älskade han dem till slutet. Och vid middagen hade djävulen redan satt Simon Iskariot i Judas hjärta för att förråda honom. Och Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer, och att han hade kommit från Gud, och att han skulle gå till Gud, och att han steg upp från måltiden, lade sina kläder åt sidan, tog en servett och bälte sig. Han hällde sedan vatten i badrummet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med en servett som han var farlig med.

   Och så kom han till Simon Peter. Och han sade till honom: ”Herre! Vill du tvätta mina fötter?” Jesus svarade honom: ”Vad jag gör vet du inte nu, men du kommer att förstå senare.” Petrus säger till honom: Du skall aldrig tvätta min fot. Jesus svarade honom: ”Om jag inte tvättar dig, ska du inte ha någon del med mig.” Simon Peter sade till honom: ”Herre, då inte bara fötterna, utan även händerna och huvudet.” Jesus säger till honom: ”Den som badar behöver inget annat än att tvätta sina fötter, och han är ren. Och ni är rena, men inte alla av er!” För han visste vem som skulle förråda honom. Det är därför Han sa: ”Ni är inte helt rena.”

   Och när han hade tvättat deras fötter och tagit sina kläder, satte han sig igen och sade till dem: Förstår ni vad jag har gjort er? Du kallar mig Mästare och Herre. Du har rätt för att jag har det! Om jag, Herre och Mästare, tvättar era fötter, måste ni också tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, att ni också ska göra som jag har gjort mot er.”

   Ikväll är full av händelser, symboler, bilder. Handlingar som talar för sig själva och av sig själva, som inte behöver en bra tolk. Denna kväll, liksom i fokuspunkten, kondenseras hela Jesu liv, som var luftigt och entydigt ända till slutet. De behövde inte hans ord eller de stora tolkarnas verk: vad menade han, vad är avsikten med vissa handlingar eller mirakel? Varje rörelse och handling är genomskinlig för det Eviga, så det verkar som att varje annat mänskligt ord kan vara en överflödig tolkning som bara skulle vanställa den ursprungliga och sanna betydelsen av en händelse eller person.

   Vid denna punkt bör vi överlämna oss till Jesu tal, handlingar: ätande, bröd, vin, påsklammet, tvagningen av fötterna och Jesu medföljande ord och avskedstal. Han talar allt i sitt eget ordförråd, och vårt tal kan bara följa och uppfatta betydelsen av dessa mysterier som Herren kallar oss in i och introducerar oss. Nästan mystagosiskt.

   Ikväll är den bästa tolkaren av Jesu kors och död på korset. Utan detta ikväll, utan alla dessa handlingar och ord, skulle korset inte ha någon mening, det skulle lämnas utan sin inre tolkare. Den sista måltiden är en förväntan på långfredagen, en tolk i ömsesidighet. Jesu ord vid måltiden över bröd och vin tolkar offret på korset, och korsoffret har sin betydelse i Jesu tolkare, i hur Jesus förstår det.

   Johannes evangelisten betonar tydligt att Jesus visste vad han gjorde. Han visste att hans stund var inne. Han visste vad som skulle följa. Han var medveten om att ögonblicket hade kommit då hela hans liv sammanfattades, samlades ihop och fick en komplett bild och en slutlig syntes. Hans verk förblir inte en ofärdig torso, utan växer till ett mästerverk utfört av Gud själv i våra mänskliga dimensioner.

   Jesus älskar sina egna till slutet. I det ögonblicket verkar det som om alla hans livskrafter smälter samman till en enda fokuspunkt, som solen, och sedan speglas dessa krafter, brytna, i den nya verkligheten av uppståndelsen och det hopp som ges till hela världen. Ögonblicket då Gud tar allt i sina egna händer, den Gud från vilken Jesus kommer och till vilken han återvänder.

   I sina älskade älskar Jesus alla. Hela världen. Det är ett ögonblick som eleverna inte förstår. Allt blir mer mystiskt för dem, så de förstår varken Mästaren eller vad han siktar på med alla dessa handlingar och gester.

   Jesus levde och längtade efter det som skulle komma. Han längtar efter denna fest, att ge den mest dyrbara gåvan till sina egna: SIG SJÄLV. I en brödbit sippar de vin. Det blir så litet, tillgängligt, obetydligt. Han avsade sig själv till slutet. Den sista måltiden är just en sammanfattning av mysteriet kring Kristi avsägelse, ödmjukhet, förintelse, självförnedring av sin egen person, gudomlig kenosis i världen. Och fortsättningen av inkarnationens mysterium. Han blev människa i Jungfru Maria, och här förvandlas han till bröd, till mat för människan.

   I slutet av dagen gav han upp på sig själv. Han tvättar sina egna fötter. Vi kommer aldrig att kunna förstå den yttersta räckvidden av denna handling, helt främmande för vår kultur. Det hördes aldrig om en lärare eller mästare som tvättade fötterna på lärjungar eller slavar vid den tiden. Det är precis vad Jesus gör. Han utför en slavtjänst, han håller på att bli en mask, laglös. Tanken att Mästaren kunde tvätta deras fötter förvånar, förvånar apostlarna, och därför är Petrus reaktion helt förståelig. Jesus låter sig inte bli förvirrad, men genom sin handling vill han säga: Detta är just evangeliets hjältemod: att följa varandras fötter, inte att hjärntvätta deras huvuden eller deras öron. Gud går ödmjukhetens väg i världen.

   Evangeliet går och vandrar ödmjukhetens väg i världen. Jesus bugar sig inför åsksönerna, Matteus tullindrivaren och Judas själv. Detta är den kristna Guds väg: förödmjukelsens och böjandets väg inför människan. Jesu väg var sådan. Han böjde sig ner framför alla, som en mor böjer sig över ett barn i en vagga. Oavsett hur mycket barnet förödmjukar sin egen mor, böjer hon sig alltid ner och bugar sig inför honom. Vår Gud gör detsamma med oss i Jesus Kristus. Han böjer sig över oss, uppvaktar oss, ber oss visa nåd så att han åtminstone kan göra oss några tjänster…

   Kan vi uppskatta denna gåva? Fullständig förödmjukelse? I en brödbit och en klunk vin? En gåva där han är sig själv. Gåvan och givaren är ett. Allt som krävs av oss är en viss ödmjukhet, öppenhet och enkelhet i att ta emot denna gåva. Varje gåva innehåller hemligheten hos den som ger den. Gåtan kan lösas, men hemligheten förblir en hemlighet, man kan bara fördjupa sig i den och vi kan bara böja oss för den.

   Guds väg blir mänsklig. Jag gav dig ett exempel. Jag är din förebild. Jag är början och nybörjaren, skaparen av ditt liv. Början på din början. Jesus ger oss möjligheten att vara kristna.

   Ordet och termen ”kristen” kommer från Kristus, och Kristus är den ”Smorde” – Messias. Vi är alla smörjda med olja. I dopets sakrament, i konfirmationen. Präster smörjs till ordination, de sjuka till sjukans smörjelse. Idag är det helgad och välsignad helig olja. Helig olja används i de fyra sakramenten. Vi är smorda som Kristus är den smorde Messias. Vi är genomsyrade av den Helige Ande. Vi ber till Herren att vi aldrig ska förlora denna smörjelse av den Helige Ande.

   Det är därför denna kväll verkligen är en kväll av lovprisning, tacksägelse, gåvor till gåvan och den himmelske Givaren. För denna kväll vid den sista måltiden tog lärjungarna emot det som eukaristin för alltid kommer att vara i framtiden: Kristi kropp. Därför, må Herren ge oss som mat det vi kan leva på och som ska binda oss som bröder och systrar i all evighet.

   En natt av bedrövliga besvikelser
   Talar vi i mänskligt ordförråd och logik, denna kväll då Herren träder in är kvällen då Jesus slutligen förkastas som Messias, som Guds budbärare. De långa skuggorna av misslyckandet med hans eget verk hänger över Jesu verk. Han arbetade inte i tre hela år, och överallt mötte han stora avvisanden och missförstånd. Kanske de mest lovande var de lyckliga början i den så kallade ’Galileens vår’, när han blev accepterad, när han beundrades, när han helade alla som behövde bot, men även den perioden hade nyligen överskuggats av konspirationer, trick, fällor, anklagelser.

   Motståndet växte i alla riktningar varje dag. Särskilt sedan intåget i Jerusalem och de hårda konfrontationerna med furstendömena i och runt templet. En sak är klar för honom: Hans Jerusalem kommer inte att acceptera honom som återställare, som profet, tvärtom kommer han att anklagas som förförare, bedragare, magiker, någon som ägnar sig åt magiska metoder. Herodes kommer också att be honom med sin camarilla om en ’hokuspokus’ för sin egen nöjes skull. Förmodligen undrade Jesus också och letade efter orsakerna till sådant beteende.

   När vi idag ’destillerar’ Jesu ord och handlingar genom modern vetenskaps filter och i ljuset av Gamla testamentets uppenbarelse, ser vi att Jesus helt enkelt inte kunde och inte borde ha talat eller agerat annorlunda. Hela hans liv var endast Guds nuvarande alfabet och grammatiken bland människor, som alla borde lära sig. Från urminnes tider, från skapelsen och löftet om Messias. Varje ord från hans mun är bara en bekräftelse på en stor sanning i livet: Alla texter talar för honom och till hans fördel. Hela Gamla testamentet. Självklart, om det läses genom Jesu ögon och med hans hjärta. Inte bara i dessa mellanmänskliga perioder, utan också på global nivå när Jesus talar om krig, mord, härskare, när han talar om att styra, dominera, tjäna, liv, död, osv. Han ville bara en sak: att inkarnera i sin person den Gud vi kallar Fader, och att utmana människor att vända sig till Gud som barn till sin Fader.

   Därför fanns det ingen återvändo för Jesus. Han kunde inte och borde inte ha dragit sig tillbaka. Annars hade han varit det och blivit opålitlig. Kanske rådde hans studenter honom ibland under sina offentliga aktiviteter att vara mer försiktig, att det inte är lämpligt att ständigt hamna i konflikter, att utpressa rättvisa från gläntan, att ibland borde ljuset läggas under behållaren, att vissa saker måste sägas i viskningar och inte ropas från taken, att det ibland är lämpligt att ”dra i handen”.

   Jesus har dock en annan attityd och sammansättning. Varför frukta att blockera? Endast de inkompetenta och de som känner sig hotade är rädda. Om sanningen är på vår sida, då är den oförstörbar, den förblir trots alla invändningar. Människor styr över andra bara av rädsla. Det är bara nödvändigt att respektera Gud, och inte pengar, eller andra bekymmer som drabbar oss, eller den påstådda trygghet som vi svänger eller litar på.

   Och vad följde därefter? Den som inte visste hur man hatade, blev ett offer för hatet. Den som inte har avvisat någon blir en utstött. Han har aldrig förbannat någon, han blir en förbannad på korset. Den som står i livets tjänst måste dö. Han som inte har brutit det spruckna vassen, inte heller trampat på de stenar som fortfarande glöder, men som är nedtrampad och bruten. Den som inte har avvisat någon blir själv en utstött i en skamlig process. Han som lärde andra att lita darrar och svettas blod av rädsla i Getsemane. Han, som hade medkänsla och hjärta med alla, lämnades åt den känslokalla mobben och utan någon mänsklig tröst. Det enda förtroende han har kvar är Fadern.

   Inte konstigt! Vid ett tillfälle i Johannesevangeliet (Joh 2:23 ff.) reciterar författaren, i form av en följd, en kortfattad slutsats, något mycket betydelsefullt för Jesus: ”Han visste väl vad som fanns i människans hjärta”! Det är en fruktansvärd tanke: Att veta och förstå vad som finns i en mans hjärta, och inte kunna förändra något. Från skådespelaren själv, att veta mycket bättre vad som pågår i varje persons djup, vilka processer, vad han tänker, och inte kunna göra något åt det.

   Det var fruktansvärt för Jesus att se hur kärlek var maktlös, hur godhet hånades, hur våld och svek, viljan till makt, var universella och allestädes närvarande. Det är en förödande upplevelse för Jesus att inte ens hans egna lärjungar, som han litade på och som han uppfostrade, inte förstår någonting. Inte ett enda ord, inte en enda tanke.

   Allt du behöver göra är att titta in i deras ögon och se hur allt han byggt upp i dem i åratal kollapsar som ett korthus. Petar är regelbundet självmedveten, djärv och känner faktiskt inte sig själv alls, han är den mest sårbara av alla. Judas och de andra. Johannes som den älskade, en symbol för kärlekens maktlöshet i hatets hav under korset. De andra sover och springer sedan iväg.

   Shalom Ben Chorin, den store judiska tänkaren under denna tid, uttryckte det en gång så här: Om Jesus gjorde ett misstag när han talade om Guds rike, måste det vara för att han trodde att människor förstod honom. En stark illusion om kärlek. ”Kom ihåg Getsemane, herr pastor. Alla elever somnade. De förstod ingenting… Och Han blev lämnad ensam. Det måste ha varit en fruktansvärd smärta. Att se att ingen förstod någonting… Men det var inte det värsta heller. När Kristus spikades på korset och hängde där, ropade han mitt i sina lidanden: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’ … Allvarlig tvivel föll över Kristus under minuterna före hans död. Det måste ha varit det mest fruktansvärda av alla hans lidanden. Jag menar Guds tystnad. Eller hur, herr pastor?”

   Detta är vad sakristanen säger i Bergmans film ”Ljus i vintern”. Under de långa vinternätterna uthärdar denna sakristan outhärdlig smärta och, för att lindra sin plåga, läser han Jesu lidande. Han kommunicerar sina tankar till kyrkoherden: Kristi ångest och allt hans lidande är ingenting jämfört med rädsla.

   Mycket mer smärtsamt än allt fysiskt lidande är den bittra upplevelsen av att bli missförstådd, utesluten, övergiven. Och när en person känner sig övergiven och avvisad, inte bara av människor utan också av Gud, och när han konfronteras med Guds tystnad just i det ögonblick då människan behöver någon och som han kan räkna med, det vill säga när varje fotfäste och grepp saknas, då faller han i absolut skräck (absolut i bokstavlig mening, som ab-solutus, dvs. separerad, avskuren, avriven).

   Hjärtat brister, kroppen styckas och slits i alla lemmar. Korsfästelsen och alla de plågor som är förknippade med den är bara en yttre iscensättning av den inre korsfästelsen, det genomborrade hjärtat, den absoluta rädslan, skiktningen av ens egen varelse. En människa är som en människa. ”Och ni själva har blivit min förnekelse: ni har sett fasor och varit rädda”, säger Job till sina vänner i sin avvisning (Job 6:21).

   Vad kan vi lära oss av denna lärdom från Herren natten mellan Getsemane och Golgata? Det finns en oförstörbarhet i hopp och förtroende. Det är lätt att tala om frihet, men det är svårt att leva den. Detsamma gäller sanningen. Det är lika lätt att prata om Gud, men det är livshotande att komma nära Honom. Att överlämna sig till sin smältugn, där han i värmen av sin eld och prövning skiljer det rena från det orena, det värdefulla från det värdelösa. Alla profeter vittnar om detta, alla som närmade sig den brinnande busken. ”Fader, ske din vilja”, eller på korset: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”, orden i Psalm 31.

   Människor kan göra vad de vill med oss, det finns en oförstörbar kärna i var och en av oss som lever i all evighet. Jesus är ett levande exempel. Guds och människans press, som en druva eller en oliv, har gått bort. Krossad och krossad, utnyttjad, misshandlad, trakasserad, spottad på, hånad och piskad, korsfäst. Människor är redo och kapabla till allt och inget. Ändå, trots allt, ger Herren oss möjligheten till sant liv.

   Källa: radio-medjugorje.com

   Molitva bl. Miroslava Bulešića za dar trpljenja i poniznosti
   by Marija S. · Published 28/09/2025 · Updated 28/09/2025

   ”Daj mi ljubavi do križa i trpljenja, do poniznosti. Tako ću ugoditi Bogu.”

   Foto: miroslavbulesic.com

   Molitvu za dar trpljenja i poniznosti blaženi Miroslav zapisao je u svom Duhovnom dnevniku 11. 2. 1943., svega dva mijeseca prije svećeničkog ređenja.

   Prikazanje Majke Božje u Lurdu. Posvetio sam ci­jeli dan Majci svojoj.

   Prikazao i posvetio sam joj se ponov­no. Stavio sam u Njezine sv. ruke svoju pripravu na ređenje i prvu Misu.

   Do dva mjeseca točno postat ću svećenik. Majko, pomozi mi! U Tvojim sam rukama.

   Daj mi ljubavi do križa i trpljenja, do poniznosti. Tako ću ugoditi Bogu.

   Duh trpljenja i poniznosti neka me uvijek prati, sada i uvijek na mojem svećeničkom životu.

   Ja sam još daleko od toga. Još mi je drago uživati (najviše tjelesno!), još sam ponosit sâm sa sobom i ohol.

   Pomozi mi, Majko. Zavladaj sasvim u mojem srcu. – Daj nam mir.

   Moli se Bogu da skrati za nas ove dane, ako je Njegova sv. volja! Majko, Tvoj sam.

   Amen.

   Preuzeto s: Laudato.hr

   Svara

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.