Min predikan om helgon på alla helgons dag
Här är min predikan om helgon på alla helgons dag i Ulricehamns kyrka. Det känns som ett lite nytt ämne eftersom jag oftast bara haft minnesgudstjänster denna helg. Hoppas det kan vara till glädje.
De heliga i Ulricehamn
Helgonens dag. De heligas dag. Om Paulus hade levt idag och skrivit brev till oss i vår församling hade han förmodligen skrivit som adress ”till de heliga som lever i Ulricehamn”. För så skrev han ju i många av sina brev.
Det tycker vi kanske inte är konstigt när han skriver till Efesos eller så för vi tänker oss nog att de var väldigt speciella de där tidiga församlingarna men om oss? Och tänker vi efter så verkar det vara en hel del problem i en del av de där församlingarna han skriver till också? På vilket sätt kan man säga att vi är heliga?
Och helig är förresten inte något ord vi använder om folk direkt. Skulle någon säga om någon att den personen är så helig, då menar vi väl närmast ironiskt, som skenhelig?
Gud är helig läser vi i bibeln. Och bara Gud är det, i bemärkelsen att vara helt igenom god. Alt annat som vi kan kalla heligt är det som förlängning av Guds helighet. Den heliga skrift är helig för att den är relaterad till Gud, till exempel.
Vem är salig?
Vi har lyssnat till Jesus saligprisningar. Hans inledning till bergspredikan. Salig kan vi översätta till ”lyckliga de” eller ”det goda livet tillhör de som”. Och så följs det av en massa saker som vi inte alls uppfattar som omedelbart härliga.
En del saker verkar väl ok, att vara barmhärtiga, eller renhjärtade. Det skulle man ju i alla fall teoretiskt vilja vara ända tills vi kommer ihåg hur roligt någon sida i oss tycker det är att gå och tänka elakt om andra. Men att hungra och törsta? Sörja? Lida brist?
Varje rad fortsätter med något gott som ska ske dessa saliga. De ska bli tröstade. Ärva landet. Det tar nog för lång tid att gå in på vad varje rad kan betyda, det här kan man meditera över hur länge som helst.
Jag tror att den enkla logiken är att de som har det på det sättet är öppna för det Jesus har att ge oss. Det är ett läge där man vill ha Guds rike. Antingen för att man har det svårt på olika sätt eller för att man drömmer om något bättre.
De som inte vill
Motsatsen finns verkligen. Och vi kan se det varje dag i vår värld. De som inte alls är intresserade av ett annat slags rike.
”Jag hungrar eller törstar inte, frågar du mig är det här samhället toppen, vi ändrar ingenting!”
”Jag törstar inte efter rättvisa, det här är ju orättvist på ett sätt som gynnar mig!”
”Jag vill inte ha fred, jag vill erövra!”.
Jag VILL inte leva efter det Jesus talar om, jag vill följa min väg efter det jag tror är bäst för mig. Då har man långt till Guds rike.
Man kan tänka på det på ett mer personligt plan eller på ett politiskt eller världspolitiskt. Vi kan se på oss själva genom de saligprisningarna och vi kan se på värderingar som styr i världen.
Jesus själv förkroppsligar saligprisningarna, det är hans sätt att leva. Och han vill lära oss att se på världen så.
Den stora vita skaran
Den stora vita skaran i himlen som vi möter i uppenbarelseboken. Vi får höra att de kommer ur det stora lidandet. På andra ställen talar Jesus om vem som är störst i himmelriket.
Det är nog en hel del oväntade hjältar där i den vita skaran! Gud ser med andra ögon än det som är rådande i världen. En del kanske blivit kända som helgon. Andra kanske levt sitt liv mycket obemärkt.
Vad säger då skaran i vitt?
”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet.”
De där som är heliga hänvisar till Jesus, inte till någon egen stor helighet utan bara till att de tillhör den helige. Det är väldigt viktigt! Sedan är det också så att de har kommit ur det stora lidandet, och vi kan ana att de har gjort som i bergspredikan; de har sökt sig till Gud i sin nöd, tvättat sig i lammets blod! Vi kommer ihåg att det hänger ihop med att vara salig.
Och vi som sitter i bänkarna idag, som Paulus möjligen skulle kunna kalla för de heliga i Ulricehamn: det är likadant med oss. Vi har ingen egen helighet att komma med, vi har fått de vita kläderna till skänks i dopet och sedan kanske en del har blivit ganska vana just att söka sig till Gud med sin glädje och sitt lidande. Så pass bra att man kan hjälpa andra att göra det oftare.
Som lutheran är det lite svårt det där med att man skulle kunna bli heligare med tiden, vi betonar gärna att vi har synden kvar hela tiden men biskop Karin Johannesson i Uppsala menade att vi kan se det just som att vi kan ha ett allt bättre förhållningssätt till att gärna vända oss till Gud!
Då jag mötte en martyr
Nu kommer det jag egentligen tänkt tala om idag. Jag tänkte berätta om den gången då jag själv mötte ett helgon, en martyr.
Våren 2006 var jag med i ett utbytesprogram (”Ung i den Världsvida Kyrkan”) och besökte vår systerkyrka IFI på Filippinerna. Där fick jag resa runt och träffa många olika människor på olika platser.
I stiftet Rizal-Pampanga utanför Manila besökte jag en samling med människor som tillhörde en av många illa behandlade grupper med ursprungsfolk i landet. Där fanns en vänlig man med ganska blid uppsyn som hade mustasch och hette Bani. Bani var djupt engagerad i arbetet för mänskliga rättigheter. Han var inte medlem i ”min” kyrka men tillhörde den stora katolska kyrkan.
Att höja röster för mänskliga rättigheter är farligt på Filippinerna. Landet är mycket korrupt styrt och våld och hot används ofta för att tysta obekväma röster. När jag pratade med Bani berättade han att han flera gånger hade blivit skuggad så att han tog olika vägar hem på kvällen.
Och så sade han det starkaste jag hört i mitt liv, han sade:
”…men vi är kristna, vi fruktar inte döden”.
Så sade han faktiskt. Jo, visst var han rädd men hans inre drivkraft tvingade honom att fortsätta arbeta för det han såg behövde göras.
Jag återsåg senare min följeslagare Jonnah i Sverige under nästa fas av utbytesprogrammet. När jag frågade om Bani berättade hon att han blivit dödad.
Kamp på liv och död med den kristna tron som drivkraft är kanske abstrakt för oss i Sverige men på alltför många håll är det skrämmande verkligt. Jag är mycket tacksam över mitt korta möte med Bani och är stolt att få dela det med er så här.
En av de saliga
Jag tänker Bani kan stå som exempel på vad vi ska med förebilder i tron till, helgon. Jag kan gärna tänka mig honom som en i den stora vita skaran. En som kommer ur det stora lidandet och har lidit det för att han går samma väg som Jesus själv går.
När en dag tiden når sin fullbordan tror jag såna som han är de stora hjältarna som burit världen vidare. Som sörjt, kämpat för fred. Varit barmhärtiga, ödmjuka, som förföljts för rättfärdigheten.
Jag själv darrar inför hans ord. ”Vi fruktar inte döden”. Skulle jag kunna säga likadant om det skulle bli på allvar? Och det blir ju strängt taget på allvar, en dag ska jag också dö.
Och jag känner också att det är just sådan jag vill bli. Att det är det jag mest av allt behöver. Ett hopp som är starkare än rädslan för döden. En kärlek som vänder mig ut från mig själv till att bry mig om andra. En tro som är en kraftkälla för varje dag. Om jag skulle ha det, visst vore det ett saligt liv? Även om det skulle vara ett smärtfyllt liv.
Och om kyrkan var sådan. Om de heliga var sådana. Då skiner ljuset i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Och jag är sådan ibland, och du är sådan ibland, och kyrkan är sådan ibland. Bara det vore oftare! För andra gånger är det inte alls så.
Jesus är kärnan i vår tro
Jesus är som alltid kärnan i vår tro. Låt oss vända oss till honom med så mycket vi kan. Jag vill avsluta med de vackraste ord jag vet när det gäller att ha det där hoppet starkare än döden. Det är från Uppenbarelseboken. Och Jesus säger:
Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.
Lämna ett svar