 |
| Medeltidens människor tänkte sig att det såg ut så här när Jesus bars fram i templet |
Här är min predikan från i söndags, på kyndelsmässodagen. Söndagens evangelietext handlade om hur Josef och Maria bär fram den lilla Jesus till templet för att tacka och offra. Här är predikan som streamad, som nedladdningsbar eller som text, allt efter behag (och precis som vanligt får man säga).
Predikan
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Så står det i johannesevangeliet. Allt mörker i hela världen räcker inte för att släcka ett enda ljus, skriver den helige Franciskus.
Josef och Maria går till templet i Jerusalem för att offra två duvor som tackoffer för det lilla barn de fått, det låter som en fin sak att det var föreskrivet att man skulle göra så, då blev de ju påminda om vilken gåva det är att få ett barn. Egentligen var det ett får man skulle offra men tydligen var de fattiga så de offrade bara budgetvarianten med några duvor.
I templet möter de de gamla. Det står också vackert uttryckt, Symeon och Hanna var gamla och kanske inte orkade så mycket men de ”tjänade Gud dag och natt i templet med bön och fasta”. Be kan alla göra. Det är nästan aldrig så att man inte kan göra något för andra, även om man är skröplig.
Deras ögon lyser upp när de ser barnet. Jag vet inte hur det var eller så mycket om hur det är att bli gammal men jag vet att gamla människor ofta får ljus i blicken när de ser barn. Det kanske är för att man ha blivit klokare och ser vad som är verkligt viktigt? Eller för att barnen ger hopp om framtiden? Den här dagen heter ju kyndelsmässodagen och är en ljusets dag och det beror på det ljus och det hopp som tändes i de gamlas ögon när de såg barnet. De förstår att det är Messias de ser. Den de väntat på. ”Ljuset bär oss, Gud är nära i ett litet barn. Som ser oss”. När vi ser på Jesus tänds hoppet i oss. Gud har inte lämnat oss, Gud är med oss. Inget är helt hopplöst.
Symeon brister ut i en stor lovsång:
Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat
Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk
Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk, Israel!
Och så ber miljoner människor världen runt just idag också. Och imorgon och andra dagar. Om man ber med tideböner som i klostren så ber man det här innan man går och lägger sig. Man kan också be det efter att man firat mässa i kyrkan, det brukar jag ofta göra. En bön som säger
Herre, jag vilar tryggt i dina händer, jag har fått bli påmind om vad du gjort för mig, och att du fortfarande är verksam och bygger upp det trasiga, helar sår och bryter bojor tills den dag varje knä ska böjas inför dig och varje vi får glädjas inför ditt ansikte. Du har gett ny kraft åt ljuset i mitt mörker. Sluta aldrig med det!
Och Symeon sade: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Det är märkliga ord och de låter ödesmättade. Det är en förklaring till det som händer längre fram i evangeliet. Jesus möter en mängd människor och hur det går i de mötena visar på hur det verkligen är med människornas hjärtan. Hur det är med deras kärlek till Gud och människor. Där kommer det i dagen att de kloka och ansedda fariséerna har hjärtan som är för upptagna med mig och mitt för att kunna ta till sig Jesus. De var längre från Gud än man kunde tro. Han blir till fall, de avvisar honom. Det visar sig också att andra, fattiga, sjuka och syndare bär på en hemlig längtan, de tar emot Jesus med öppna armar. De var närmare Gud än någon kunde se. Mötet med Jesus blir upprättande. Ingen förhåller sig artigt neutral till Jesus.
Ljus och hopp hör ihop. När vi ser ljust på livet är vi hoppfulla. Är det hopplöst ser vi mörkt på tillvaron. I den kristna tron talar vi ofta om hoppet men när vi gör det är det inte vanlig optimism vi talar om. Ganska krasst får man säga att livet rymmer många mörka stunder. I Bibeln handlar hopp framförallt om att eftersom världen och vi ligger i Guds händer så kan det inte gå hur illa som helst. Gud kommer i längden visa sig starkare än alla destruktiva krafter. Mörkret är bara frånvaro av ljus, ondskan frånvaro av Guds upprättande närvaro. Precis som en grop egentligen inte är något i sig själv, bara tomhet. Ljuset är alltid starkare än mörkret, det är bara det att det inte alltid känns så.
Förr var det så att om en pjäs var en komedi eller en tragedi inte först och främst berodde på om handlingen var rolig eller eländig. Det berodde bara på om den slutade lyckligt eller olyckligt. Sagorna innehåller alltid en massa elände men de slutar alltid lyckligt. Det lyckliga slutet kastar ljus också över mörka som varit. Man kan tänka på Symeon och Hanna och deras liv. Det var väl som allas liv, det rymde både goda och svåra stunder? Den stora skillnaden är om det är en famn eller ingenting som väntar oss vid slutet. Är slutet gott är allting gott.
Under vägens gång får vi tända ljus efter bästa förmåga, påminna oss på alla sätt vi kan om Guds löften till oss. Han är med oss alla dagar till tidens slut.
Lämna ett svar