Igår predikade jag dels på gudstjänst i Ljungsarp, dels på familjegudstjänst i Dalstorp. Det blev var för sig två fina gudstjänster men skillnaden på förutsättningarna var så stor att jag fick skriva två olika predikningar. I och för sig är ju särskilt den andra väldigt kort eftersom kyrkan var full med små ettåringar så det gällde att inte testa deras tålamod för mycket. Här är i alla fall det jag sagt på årets kyndelsmässogudstjänster. Hoppas det kan vara till glädje!
Predikan i Ljungsarp
Den gammaltestamentliga texten idag är en av de mer berömda profetiorna. Det hänvisas till den i nya testamentet när Johannes döparen sätter igång att kalla folk huggormsyngel och predikan omvändelse till dem. Här talas om en budbärare som ska bana väg för Gud. Eller för Messias, det är så oklart alltid i de där profetiorna vem som ska komma egentligen, messias eller Gud själv. Som kristen är det ju lätt att se en mening i det för den som sedan kom var både Människosonen och Herren. Och vi får höra att det blir en svåruthärdlig dag när han kommer till sitt tempel. Han kommer med eld och lut, lite oväntat, han smälter och renar.
Och efter den profetian så blev det tyst i 400 år. Malaki är den sista boken i gamla testamentet. Det är spännande i sig, att på Jesu tid levde de med en bibel som så tydligt inte var avslutad utan pekade framåt mot något som skulle ske. Och sedan var det just Johannes döparen som bröt tystnaden och talade ord från Gud.
Att vi läser den texten just nu är för att det står den där raden om att ”plötsligt ska han komma till sitt tempel”. Idag firar vi hur Jesus bars fram i templet i Jerusalem av Josef och Maria. Plötsligt efter alla år så händer det. Och det blir inte så smälta och rena där till en början och överhuvudtaget är det istället ett ljus som tänds hos de som möter barnet. Men tids nog ska profetian uppfyllas, men som alltid på ett oväntat sätt. Jesus är verkligen den som ska förnya och rätta till templet men han gör det genom att själv vara templet, tänk på när han säger nån gång att ”riv ner detta tempel så ska jag bygga upp det igen på tre dagar” och menar… sin egen kropp! Och med sin egen kropp ska han rena inte bara det som kan tvättas på ytan utan som man smälter ner silver och guld för att rena det och sedan göra något nytt och renare av det så ska han lyckas rena själv insidan i allt.
Annars är detta uppenbarelsens och ljusets och hoppets dag. Uppenbarelse är ett lite eget ord i kyrkan, grundtanken är som det står i episteln att Gud bor i ett ljus som ingen kan nalkas och ingen kan se Gud, om vi ska lära känna Gud så krävs det att Gud visar sig för oss. Och om vi kan märka av Guds närvaro i det som sker så förvandlas tillvaron lite. Det är som att man tittat lite bakom tidens höljen och sett att den gudomliga verkligheten är precis här nära. Sida vid sida med vår värld. Bara det att våra ögon har öppnats till att se det. Eller kanske som att ljuset har tänts så att man kan se klart. Vi har ju ett uttryck för det, att man kan se saker i ett nytt ljus.
Så verkar den gamle Symeon i templet säga. Mina ögon har skådat frälsningen för alla folk, ett ljus med uppenbarelse och härlighet. Gud har visat sig och då ser han på ett nytt sätt.
Det finns ett berömt citat av CS Lewis som skrev om Narnia, han har sagt att han tror på kristendomen som han tror på att solen gått upp, inte bara för att han kan se den utan för att genom den ser han allting annat (som nu får ljus).
Med ögon som sett frälsningen och Guds trofasta närvaro ser man annorlunda på allting.
Jag brukar avsluta gudstjänsterna med att be Symeons ord tyst för mig själv ”herre nu låter du din tjänare gå hem i frid (hem från gudstjänsten då uppenbarligen men också om livet skulle sluta nu) ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk (jag har fått påminnas nu om dit evangelium och det har lyst upp mitt hjärta), ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (så att vi som inte känt Gud får möjlighet att höra om och lära känna honom) och härlighet åt ditt folk Israel (så att vi som lärt känna dig får tröst och livsmod och orkar vidare på vår väg genom livet).
Det finns en tradition sedan medeltiden som jag vill försöka återinföra på något sätt här hos oss att på kyndelsmässodagen får man bära med sig ljus hem från kyrkan. Jag hoppas att man alltid får det, att Jesus skiner klarare i hjärtat när man går hemåt men som en bild för det och för att han vill skina för oss i våra hem, vid våra måltider och kanske om aftonen eller så så får vi bära med oss välsignade ljus hem idag.
Vi får be en bön över ljusen:
Gud vi tackar dig för Jesus som är världens ljus och som lovat att med honom behöver vi inte vandra i mörkret. Välsigna dessa ljus som vi får ta hem idag. Låt de påminna oss om din ständiga och osynliga närvaro.
Må deras ljusstrålar hjälpa oss att se på världen med Guds ögon. Se värdet i vår nästa, i det vardagliga och välkända, i vår egen spegelbild. Ge oss ledljus så att vi finner goda vägar i livet. + I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn, Amen
Avsluta sedan gudstjänsten tillsammans med Symeons ord (text i psalm 677A)
Barnvänlig predikan i Dalstorp
Idag får vi höra två bibeltexter som liksom är lika varandra fast tvärtom. Vi har hört om hur Maria och Josef kommer med Jesus till templet, det gjorde alla för det ingick i sederna. Man skulle tacka och offra något i tacksamhet över att man fått ett barn. Och det är faktiskt väldigt likt en sak vi gör när vi firar dop här hos oss för då har vi alltid en bön i början av dopet, ibland lyckas jag tjata på föräldrarna så de leder den, ibland är det prästen som gör det. Vi ber och tackar för det lilla barnet som fötts och så ber vi för att föräldrarna ska kunna vara så bra föräldrar som möjligt.
Där i templet möter de några väldigt gamla människor, Symeon och Hanna. De blir jätteglada över barnet och ett hopp tänds i deras ögon när de ser det, ungefär som det kan vara i en farmor eller morfar, det är gott att det kommer nytt liv till världen. Symeon och Hanna vet också att just Jesusbarnet ska bli till frälsning för alla. När de får se honom tänds hoppet om att det mörka och onda inte ska segra utan Gud räddar oss från allt ont. Det är samma för oss när vi firar gudstjänst eller ber att när vi anar att Jesus är med oss då tänds hoppet och världen är inte längre mörk.
Sedan hör vi om Jesus och barnen, då är det ANDRA som kommer TILL JESUS med barn. Det är ett ovanligt ställe där Jesus blir riktigt arg, lärjungarna tänker som många tänkte då att barn inte är särskilt viktiga (det är fortfarande så att barn inte är tillräckligt viktiga i världen, det måste vi ändra på!) men Jesus säger att Guds rike tillhör den som är som ett barn.
Det finns nog tusen saker att säga om att vara som ett barn, Jesus kallar faktiskt de som följer honom för barn: ”dessa mina minsta” säger han och då menar han liksom oss. Vi rår inte på livet och det destruktiva i livet själva.
Men idag tänker jag på något som vi pratade om vid fikabordet på föräldrar-barngruppen i församlingshemmet i onsdags (välkomna dit alla förresten, det är fint där). De små barnen kommunicerade för fullt med olika läten och miner och gester och så var det något i stil med att man nästan glömmer att de inte kan tala för man förstår ju så bra vad de vill.
Det där har jag funderat på. Det är ju väldigt liten del av vår kommunikation som är själva orden, det mesta sitter i tonfall och miner och kroppen och så. Utan ord förstår vi våra barn (väldigt ofta ändå). Jag tror att det är så med Gud och oss när vi ber. Gud känner oss så väl och är så engagerad i oss att när vi ber så förstår han bättre än vi vad det är vi vill säga. Vi kanske kämpar med vilka ord vi ska använda och förstår kanske inte själva riktigt vad det är vi känner och tänker men när vi försöker så förstår Gud oss ändå.
Det får vi fundera på. Och nu får vi sjunga om det i psalm 248, tryggare kan ingen vara.
Lämna ett svar