|
Jag har idag glädjen att presentera Sofia Strinnholm som gästbloggare! Sofia har deltagit i samma utbytesprogram som Ida Berggren som tidigare skrivit här (I någon annans vardag, och Ett inlägg om att landa) men har varit på en annan plats på jorden; Tanzania.
|
| Sofia i det vackra Tanzania. Foto Sofia Olsson |
Jag heter Sofia Strinnholm och är 25 år, i höstas bodde jag i Tanzania tre månader genom Svenska kyrkan & den Evangelisk-lutherska kyrkan i Tanzania och utbytesprogrammet Ung i den världsvida kyrkan. Jag är bosatt i Östersund och är anställd som församlingsassistent i Östersunds församling, på fritiden är jag engagerad i förbundsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga och jag dansar styrdans och tränar ganska mycket.
Häromveckan satt jag på en bänk på gymmet och väntade på att dörren skulle öppnas till lokalen där vi skulle ha ett gruppträningspass. Medan jag satt där iakttog jag de personer som sprang på löpbanden och de som styrketränade. Jag såg många människor som såg ut att lida, som inte såg ut att vara glada. Det är svårt att beskriva vad jag såg, men trots att det är en så vanlig syn så kändes det absurt. Människor på rad som bara springer och springer med sammanbitna ansikten och som inte har något kommunikativt utbyte med varandra alls. Jag har tränat på det här gymmet sedan sommaren 2011 och innan dess bodde jag i Örnsköldsvik och tränade på ett och samma gym i tre år. Nu har vi nyss passerat årsskiftet och det här årsskiftet skiljer sig inte från något av de andra under tiden som jag har varit medlem på ett gym. Helt plötsligt är det inte längre möjligt att impulsboka ett träningspass någon timme innan utan jag behöver logga in på onlinebokningen kvällen innan för att garanterat få en av de 45 platserna på träningspasset. Efter nyår är det väldigt fullt i träningslokalerna, men redan den första månaden brukar många tröttna lite och ta det lugnare. Nu den här veckan märks det redan skillnad, vi närmar oss slutet av januari och många har tyvärr redan kommit av sig i nyårslöftena med träning och hälsosamt liv. Men vad är hälsa? Är det hälsosamt att någon gång om år träna frenetiskt för att sedan tappa motivationen? Jag inser att många av mina tanzaniska vänner aldrig skulle kunna föreställa sig fysisk träning på det här viset.
I Tanzania var jag och Sofia ofta ute och joggade på morgnarna, då vi bodde i byn Rwigembe så joggade vi tillsammans med vår syster Joana som var dottern i huset. Det blev korta joggingturer i långsamt tempo då solen började stiga, men ännu inte värmde, vid halv sju på morgnarna. Det var skönt, det var regelbundet och inte utmattande. På internatskolorna är det ganska vanligt att eleverna är uppe och joggar innan sex på morgonen, kort och långsamt i cirka tjugo minuter och samtidigt sjunger glatt och uppmuntrande
Vår koordinator Elmereck berättade att han brukar motionera, då joggar han tills han bli varm och sedan promenerar han tillbaka. Vi hörde också en man säga att han inte motionerar för han har redan så bra kondition.
Under våra tre månader blev det rätt många och långa promenader, ganska ofta vandrade vi upp och nerför kullar, men också mindre berg. Vi promenerade för att besöka byar tillsammans med evangelisten eller med prästen, ganska ofta med båda två – vi besökte familjer och äldre – blev inbjudna att dela måltid, men också att samtala om något, fira en andakt och ibland även med nattvard. Ofta hälsade vi på dem som hade för långt för att kunna ta sig till kyrkan på söndagarna, eller för att uppmuntra till kyrkogång. Vi diskade också framåtlutade med rumporna i vädret, och tvättade kläder för hand på samma vis likt våra systrar – och ibland även bröder. Det hände att vi fick hämta vatten på huvudet och vi föll in i det praktiska med att bära våra tygkassar på huvudet. Naturlig träning som inte tröttade ut, utan som istället uppbyggande stärkte i längden.
På olika vis skiljer sig våra två land åt, men samtidigt är våra länder och vi människor så väldigt lika varandra. Vi är i behov av att må bra och att tycka om oss själva och varandra.
Lämna ett svar