Hoppet väcks av Guds gåvor, och varje barn är ett senapskorn

Här är mina båda predikningar på kyndelsmässodagens gudstjänster. Först på en fin och enkel mässa i Ljungsarps sockenstuga, sedan på en stökig och härlig gudstjänst med många små barn i Dalstorps kyrka med såväl en deg som en konstnär som målade träd under gudstjänsten. Så rätt olika förutsättningar. I den första läste jag evangelietexten med Jesus i templet, i den andra hade vi också med den alternativa läsningen och Jesu liknelser om surdegen och om senapskornet. Det kändes väldigt bra med båda predikningarna, hoppas de kan vara till glädje!

Kyndelsmässodagen 2020 -Hoppet väcks av Guds gåvor

Den här dagen har ju ett svårt namn och en knepig överskrift (Uppenbarelsens ljus) men i det väsentliga kan man koka ner innehållet till att det handlar om hopp.

Om vi är med profeten Mika från början där i texten så sitter han i en mörk situation, det gör nog de där gamla i templet också, för de hade inte väntat sig att Jesus skulle dyka upp där den dagen, och så kanske det är för oss.

Det är olika lätt för oss att leva livet på ett sätt så att vi är fulla med hopp. Hopp är ju också ett lite oklart ord för vi använder det ibland slarvigt, men på djupet är hopp något i stil med ett annat ord som jag tycker är otroligt vackert, LIVSMOD. Att få ha livsmod. Och i bibeln hänger det förstås ihop med att allting ligger i Guds hand och att allt på ett eller annat sätt kommer att ordna sig till slut.

Men det är nu det blir svårt att predika om hopp tycker jag. Och det är kanske det som är problemet med att predika över huvud taget, att det är lätt att snacka men gör det någon skillnad?

I värsta fall blir det som när någon kommer och berättar om sina bekymmer för en annan och så får till svar att ”så farligt är det väl inte” eller ”ryck upp dig” eller ”du ska se att det snart blir bättre” –för den andre tycker ju förstås det är jobbigt för man vet inte vad kan ska säga i det läget. Någon som har varit endera parten i ett sådant samtal någon gång?

Jag har varit båda och det har nog de flesta.

Det blir liksom som att man försöker skyla över allt det hopplösa genom att snabba sig med att säga att det blir bra. Vi vill hoppa raka vägen till slutet på Mikatexten, jag sitter i mörker MEN HERREN ÄR MITT LJUS. Och fokusera på det positiva.

När jag läste till präst hade vi en gång en norsk föreläsare som talade om själavård och det handlade om vilka bibeltexter man kunde välja att prata om med någon som hade olika problem. Om man som jag följer väldigt mycket kristna saker på internet så får man se många såna där Fina och Mysiga bibelord skrivna på vacker bakgrund ”Herren är min herde” eller ” Jag vet vilka avsikter jag har för er, välgång, inte olycka, jag ska ge er en framtid och ett hopp”. Och det är verkligen vackra ord men för den som ÄR OLYCKLIG och ensam och sjuk så låter det mer som ett hån att få höra ett sådant bibelord, Det där är ju inte sant, tänker man! Så har inte jag det, är det fel på mig eller?

Istället tyckte den norska föreläsaren att det är bättre att läsa något bibelord som speglar den hopplösa situationen. Man kanske kan tala om Job som inte hade gjort något ont men som ändå fick lida så oerhört, och om hans jobbiga vänner som försökte komma med goda råd men som inte alls förstod sig på honom! Eller så kan man tala om Jesus som försökte göra gott men en del vände sig ändå emot honom och ville få honom ur vägen? Det kanske man kan känna igen sig i?

Det som kan hända då, när någon verkligen försöker förstå hur man har det och inte vill hitta nån snabb låtsaslösning, då är man plötsligt mindre ensam. Och det blir som att det tänds ett ljus i mörkret, det kanske inte är fel på mig ändå? Det kanske inte är konstigt att bli arg eller ledsen när jag har det så här?

Det är sällan man kan lösa en annan människas problem. Däremot kan man finnas med den som har det svårt. Och nu värjer jag mig igen här för nu låter det som att det är enkelt i alla fall och JAG SJÄLV är inte så värst bra på det här heller. Det är också väldigt svårt att vara med den som har det svårt för man är så maktlös, och känslan av hopplöshet smittar på något sätt. Men man gör något väldigt viktigt när man är där.

Jag har funderat på vad som hjälper mig att ha hopp i de situationer där jag är känslig. Lite som för den gamle Symeon som såg barnet och fylldes av hopp på nytt. Det som förenar honom och oss i vår vardag är nog att hoppet tänds av en upplevelse av vad vi nog inte kan använda mindre ord för än… nåd. Den nåden kan se olika ut. Det kan vara just att någon delar ens problem en stund så man slipper vara ensam, det är nåd –en gudomlig gåva via en medmänniska. När jag är bekymrad över läget i världen eller med kyrkan så hjälper det oerhört att uppleva att jag inte är ensam, där finns ju hon Greta Thunberg, det finns ändå andra som kämpar för att rädda klimatet på jorden, och när man är orolig för kyrkan så hjälper det alltid oerhört att få dela tron med ett trossyskon. Och det ska ni veta att det behöver verkligen inte vara någon oerhörd troshjälte, det räcker gott med en av er, en församlingsbo som kommer och vill fira gudstjänst, vill be, som jag får dela tro med. Då lever kyrkan där hur liten den än är. Ett ljus i mörkret. En gudomlig nåd. Ett hopp.

Och hopp och livsmod kan förstås också komma ur nåden att få se något vackert, eller höra. Jag brukar spela lite fiol ibland på kvällarna när det känns motigt, och det förvånar mig faktiskt varje gång att det drar upp humöret så mycket som det gör. Musiken är nog ett gudomligt ljus vi fått som gåva.

Det kan vara många saker som ger oss livsmodet åter men det är aldrig vi själva som åstadkommer det, det kommer till oss som gåva, och alla goda gåvor kommer ytterst från Gud.

Så kan man tänka lite bildligt om hopp. Sedan är det förstås mer specifikt så att vårt hopp finns hos Kristus, det som Symeon såg. I människan Jesus som delade allt med oss, finns med oss i allt vi möter. Som uppstått från de döda och gett oss något att hålla fast vid, att hur mörkt det än är så ligger allt i Guds hand. Även om vi skulle dö så är vi i Guds hand.

Det är i en av de allra mörkaste psalmerna i psaltaren, den som Jesus citerar då han hänger på korset och känner sig övergiven av Gud, det är där denna vackra välsignelse finns ”må ni alltid vara fyllda av livsmod”.

Nu kom jag med ett väldigt fromt svar ändå till slut och är vi i mörkret kanske det är svårt att tänka så, svårt att be, svårt att tro. Må Gud vara med dig ändå de stunderna. Fundera gärna vidare nu idag och i veckan som kommer på vad som brukar ge dig tröst, vad som ger hopp åt dig i mörka stunder.

Predikan 2, delen om trädet -Varje barn är ett senapskorn

Vi har Harry här som målar med oss idag i vår gudstjänst. Här är också något som inte fanns annat än som en idé i hans huvud precis nyss och nu finns det och växer fram för våra ögon.

Vad är det för träd?
Ett träd är också ett alldeles fantastiskt väsen som vi kan tänka mycket på. Jesus överdriver lite i sin liknelse för jag tror ingen här har hört talas om senapsträd? Det blir nog en liten buske bara men han tar i! Det är just det som är poängen med Guds rike, det kan överträffa alla förväntningar! Ingen har sett än vad det kan bli.

Det är många barn här idag och det är faktiskt ändå konstigare med barn, eller vuxna för vad man än kan tro så har ni ju varit barn ni med. En gång fanns inget av oss, sedan något som faktiskt är mycket mindre än ett senapsfrö, en liten cell från mamma och en liten cell från pappa och av det har det plötsligt kommit en ny människa i världen. Jag pratade med Ulf och han sa att Storken egentligen är en rimligare förklaring, det är ju MINST lika märkligt att vi kommit till, blivit de vi blivit. Barn är kanske de största underverk vi kan föreställa oss.

Och ännu vet ingen vad det ska bli. Föräldrar funderar säkert på det, vad ska det bli av detta barn? Man kan tänka på yrken och händelser, hur jorden är om femtio år? Ibland får man syn på nya egenskaper som dyker upp hos det lilla barnet när det växer. Det är som det där senapsfröet igen. Det som är litet kan bli en människa med djupa stadiga rötter och blicken mot himlen och förundran över allt omkring oss. Gud har lagt ner så mycket livskraft i det som är litet.

Tänk, en gång kom vi från något mycket litet, och vår framtid står i Guds händer. Vi växer fram och historien om oss fortsätter växa fram som trädet på duken här.

Bön: Gud vi tackar dig för alla barn. Tack för löftena i dopet om att vi är dina barn och tillhör dig oavsett hur gamla vi blir. Ge oss djupa rötter hos dig så vi får del av det du har att ge, och låt oss växa mot himlen som träden.

Vi tackar dig för alla barn som döpts i vår församling under det förra året. Välsigna dem och deras familjer och faddrar. Låt de här änglarna få påminna dem om din närvaro i deras liv och att du alltid längtar efter att dela vår glädje och vår sorg med oss.

Välsigna dem som kommit och tagit emot barnens bibel, låt dem få upptäcka de skatter som finns gömda i berättelsen om dig

Vi ber om att ditt rike med fred och rättvisa och frihet från rädsla och förtryck ska växa inom oss och ibland oss och i hela vår värld. Låt oss få se det överträffa våra förväntningar. Som degen jäste idag, låt det goda som finns ibland oss få kraft att växa.

I Jesu namn