Vandra Vägen om bibeln som berättelser.
Jag har ibland återkommit till detta att berättelserna i bibeln är berättelser. Någon har återgett dem såhär till oss för att göra olika poänger med dem, om Gud, människan och så vidare. Precis som vi alla gör när vi berättar historier faktiskt, man försöker komma fram till en poäng med berättelsen och det är i regel så vi ska tänka om bibelberättelser också. Det är visserligen Guds ord men det är också ord som vill säga något, inte bara bli vördade.
Det leder till en lurig fråga om sanningen. Olika bibelvetare drar olika slutsatser om i vilken mån författarna tar sig friheter att dra ifrån och lägga till i berättelserna. Det är också ganska tydligt så att detaljer kan skilja sig åt mellan exempelvis olika evangelier. I Matteus är det två galna män ute bland gravarna men hos Markus bara en.
Jag fick ett bra nutida perspektiv på det när jag lyssnade på en pod där två ”storytellers” pratade om att använda berättelser. En av dem hade dragit en historia om en konsert han varit på men en i publiken hade sagt att historien varit ännu bättre om tjejen hade dumpat honom på slutet. Åhöraren tyckte han kunde ändrat på berättelsen och dragit den så istället men berättaren menade att det ju inte var så det hände. Gjorde han rätt som höll sig till sanningen?
Det mynnade ut i en intressant utläggning om att man som berättare förlorar otroligt mycket i anseende när det kommer fram att det man berättat inte var sant. De berättade att man verkligen kunde se hur något dog i ögonen på åhörare som fick höra att en berättelse bara var påhittad. En tumregel kunde vara att om man berättar en historia om en stor fisk man fångat så kan man visserligen få överdriva storleken på fisken men man MÅSTE ha varit på fisketuren från första början. Någon som var där måste kunna hålla med om att det var åtminstone ungefär så det gick till.
Kanske samma med en extra demonbesatt man i matteusevangeliet? Men om det visar sig att Jesus aldrig någonsin drev ut demoner över huvud taget då dör den historien för åtminstone mig. Man kan göra poänger av en händelse och ta sig friheter men inte fabricera vad som helst. Så är det för nutida lyssnare och min gissning är att det kan ha fungerat likadant för antikens åhörare. Det är svårt att tro att man kan övertyga människor med påhittade berättelser om Guds trofasthet?
Vad säger du? Var går gränsen för en sann bibelberättelse, eller berättelse över huvud taget? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar