”Sorgen gör fysiskt ont – utan kyrkan hade jag gått under”

– Jag har en relation med kyrkan sedan länge. Men nu har jag svår sorg och behöver kyrkan på ett annat sätt. Här håller de mig under armarna så att jag kan stå. Jag vet inte hur jag skulle ha stått annars. Jag skulle ha gått under, säger hon tyst.

Inga Zakou flyttade till Cypern 1994, då hon arbetade som hotellvärdinna för dåvarande Fritidsresor. Året efter gifte hon sig med Adolfos, och har sedan varit ”bofast” i både Älmhult och Ayia Napa. Två söner och en dotter från ett tidigare äktenskap bodde alla kvar i Sverige. 

Genom arbetet hade Inga mycket kontakt med Svenska kyrkan på Cypern som hade så stor verksamhet att researrangörerna fick anpassa sina aktiviteter efter kyrkans. Ganska snart blev Inga också privat en aktiv besökare.

Kyrkan fanns där när hennes son dog

När hennes äldste son, Lennart, dog i en explosionsolycka i december 2016 blev kyrkan mer betydelsefull än någonsin tidigare, både i Sverige och på Cypern.

– Kyrkokörerna hemma har räddat mig, och kyrkan här i Ayia Napa är min trygghet. Det är bara här jag pratar om sorgen, det gör för ont annars. Här är jag trygg, och här är de proffs på både livet och döden, om man säger så. 

Inga betonar att Svenska kyrkan i utlandet har erfarenheter som gör att hon vågar berätta vad hon känner. 

– De ser ofta människor i sorg. Prästen och diakonen blir inte chockade, jag känner inte att jag belastar dem, de är proffs. Jag kan säga vad som helst.

– Ibland får jag tips om vad jag kan göra. Här får jag också låna talböcker, som ger mig en röst att lyssna på när jag inte kan sova. Och jag vet att kl 17 varje dag, nu på sommaren, öppnar kyrkan så jag kan gå dit och vila ett par timmar.

Sorgen tar energi

Sorgen är mycket tröttande och tar all energi, förklarar Inga med en tunn men ändå fast röst.

– Ibland kan jag vända sorgen till ilska, och då kan jag ta mig upp ur hålet. Men sorgen är ful och gör fysiskt ont, det känns som tarmvred. Ibland hjälper det om jag tar mig ut och går, går, går. Problemet är att få kraft att stiga upp och gå ut. 

Lennart omkom i en explosionsolycka

Lennart omkom i en arbetsplatsolycka. Han hade haft sin 15-årige son på besök på eftermiddagen, men var kvar på verkstaden under kvällen. När han tände värmepannan exploderade den och Lennart omkom direkt.

Sonen, hustrun och även Inga, som kommit till Sverige bara dagen innan, blev oroliga när han inte kom hem och än mer när de inte fick svar i telefonen. Till slut åkte hans fru till arbetsplatsen och såg vad som hade hänt. Inga beskriver tiden som följde som fruktansvärd.

– De ville nog skydda mig, men eftersom jag inte fick se honom skapades ännu värre bilder i mitt huvud, säger hon.

Inga sjöng högt för sin son under begravningen

När begravningen ägde rum, sjöng Inga högt för sin son. Lennart hade själv varit duktig att sjunga och en av hans favoritsånger, en ”modern sång”, spelades upp i kyrkan. Då hände något med Inga, ”det skramlade till i huvudet” säger hon med en antydan att upplevelsen inte var angenäm.

– Men det var bra, betonar hon, för jag väcktes upp från det sorgsna och klarade av att sjunga psalmerna. Jag sjöng Bred dina vida vingar högt för honom, och jag hörde ingen annan än mig själv.

Jag har aldrig känslan av att jag ska besöka en kyrka när jag kommer dit. Det är mer som ett andra hem där jag träffar människor jag tycker om och kan dela min dag med.

Tidigare erfarenhet av död

Inga Zakou hanterar sorgen genom att läsa mycket. Det har hon dessvärre erfarenhet av sedan tidigare, då hennes dotter Anna avled 1999, bara 25 år gammal. Anna läste till läkare, när hon fick tarmvred och behövde opereras flera gånger. Till slut kunde läkarna inget göra. 

– När Anna dog läste jag allt jag kunde hitta om sorg, säger Inga. Jag satt i hennes lägenhet och isolerade mig totalt. Jag glömde allt levande och ville bara dö, jag också. 

Idag har Inga en son, mellanbarnet Jonas, kvar i livet. Han bor nu på gården där Lennart bodde och hjälper Lennarts familj med allt som måste göras och redas upp efter dödsolyckan. 

– Jag tror på någonting, och har bett ibland. Bland annat för min son som lever, att det ska gå väl för honom. En gång gick jag in i en kyrka och bad; jag bad om hjälp och blev bönhörd. Jag får inte glömma att det finns någon som lyssnar.

Besöker kyrkan dagligen

I Ayia Napa går Inga nästan dagligen till Svenska kyrkan. Där kan hon tala fritt, tycker hon, med ”professionella lyssnare”. 

– Vi har en gemensam historia. För mig är det som att kyrkan tar tag under mina armar och håller upp mig så att jag kan stå. Hemma måste jag tänka på ett annat sätt.

I Älmhult är det framför allt kyrkokören som får henne att må bättre.

– Musiken gör något med mig. Jag vet ju, har läst att man till och med kan bota sjukdomar med musik, att musikvågor kan slå sönder tumörer. Jag är ofta låg när jag går till kören, men hög när jag går därifrån. Det hjälper.

Inga är idag 70 år och hennes Adolfos är 80. Han åker ibland med henne till Sverige, men inte alltid.

– Jag vet ju att det inte längre är självklart att vi ses igen när jag åker till Sverige ensam. Så är det, säger Inga.