När en svår olycka drabbar en familj utomlands, med endast två överlevande, åker utlandskyrkans medarbetare dit och ber vid sjuksängen.
”En dag blev vi uppringda av ambassaden som berättade att en svensk familj varit med om en trafikolycka i ett angränsande land. Bilen hade kolliderat med ett större fordon. I bilen hade två familjer med vuxna och barn färdats. Eftersom skadorna var allvarliga bedömdes att de skulle flygas till en angränsande stad för vård. Tyvärr överlevde endast en femårig pojke och hans pappa. Det var en fullständig katastrof.
När pappan hade opererats flögs han omedelbart hem till Sverige. Kvar på sjukhuset fanns den medvetslöse pojken. En förtvivlad farfar tog flyget ner. Farfadern bad oss komma och besöka honom på sjukhuset, och hälsa på hans barnbarn.
Så stod vi där, en farfar, en präst och en assistent kring en medvetslös femåring. Vi samlades i bön kring pojken flera gånger. Farfadern önskade att vi skulle göra korstecken och att han skulle få ha telefonkontakt med oss. Innerst inne tvivlade jag många gånger på om pojken skulle överleva. Det var mycket smärtsamt och svårt för oss att försöka stötta den gråtande mannen och se hans barnbarn ligga medvetslös i sin säng. Flera gånger åkte vi till sjukhuset.
Men efter några veckor kom beskedet. Pojken hade klarat operationerna. Tillsammans med sin farfar kunde han flyga hem. Efter detta höll vi kontakten med familjen, och pratade med dem i telefon flera gånger.
Pojken har överlevt och är vid någorlunda gott mod. Han sitter i rullstol, men det finns gott om hopp för honom. Hur han mentalt ska överleva katastrofen i form av förlorade familjemedlemmar vet vi inte. Men vi vet att han lever. Och vi vet att farfadern är enormt tacksam till utlandskyrkan för att vi kunde komma och dela hans oändliga smärta och oro.”
Berättat av en av utlandskyrkans präster.
Lämna ett svar