Församlingen fanns där mitt i krisen

Emma Wiesensee, 45, lämnade Sverige för Rom när hon var i 20-års åldern. Hon blev kvar där i tio år och flyttade sedan till Berlin 2007. När hon först kom till staden var hon inte i särskilt bra skick, som hon själv uttrycker det. 

– Jag hade varit med om en skilsmässa och livet var inte optimalt. Eftersom jag kommer från en kyrklig bakgrund har jag alltid sett kyrkan som en plats där man kan hämta kraft och bli hel. Men orken att ta sig till kyrkan direkt fanns inte. 

Ett halvår senare sökte hon upp den svenska Victoriaförsamlingen i stadsdelen Wilmersdorf. 

– Jag kom dit med låga förväntningar men blev bemött av en glad medarbetare direkt när jag kom in genom dörren. Han sa hej och frågade om jag ville komma med och fika.

”Har utvecklat starka band”

Det första mötet gjorde intryck, och Emma blev kvar. Församlingen fångade upp henne och hon utvecklade band som bara blivit starkare genom åren. 

Eftersom hon är sångerska till yrket började hon göra musik tillsammans med andra i församlingen och medverkade ofta under gudstjänster och mässor. Genom åren har hon varit med i kyrkans kör, satt upp musikalkonserter och varit solist i flera körverk.

Jag har aldrig känslan av att jag ska besöka en kyrka när jag kommer dit. Det är mer som ett andra hem där jag träffar människor jag tycker om och kan dela min dag med.

Hon valdes också in i kyrkorådet, där hon satt med i tio år, varav fem som ordförande. Under de åren tillbringade Emma väldigt mycket tid i kyrkan. Hon satt med på möten och fick ofta hantera svåra fall i samarbete med svenska ambassaden. Kyrkorådet fattade också beslut om allt ifrån personal till ekonomi.

Sedan några år tillbaka är hon inte längre med i kyrkorådet men är fortfarande aktiv i församlingen, bland annat som kyrkvärd. Hon besöker gudstjänster och kvällsmässor och går ofta till kyrkan bara för att få en liten pratstund.

– Församlingen betyder allt för mig. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag har aldrig känslan av att jag ska besöka en kyrka när jag kommer dit. Det är mer som ett andra hem där jag träffar människor jag tycker om och kan dela min dag med.

Under åren har kyrkan kommit att betyda mycket även för Emmas tyska man och hennes två barn. Dels som en trygg plats, men också som ett ställe där de fått lära sig innebörden av svenska traditioner som midsommar och julfirande. Sonen Philip var en vecka första gången han var på gudstjänst. 

– Han lärde sig i princip att krypa i gången. Idag är han tolv. Jag har försökt lära dem att förstå det ansvar och omsorg jag känner mot församlingen och hur viktig den är för vår familj.  

Församlingen är till låns

Om man ser det från ett längre perspektiv är församlingen till låns, menar hon. Berlin är en stad som många kommer till och sedan lämnar. Då är det viktigt att de som bor där permanent tar hand om den. 

– Jag vill ju även att mina barn och barnbarn får uppleva det här – att dela tro och liv och upplevelsen att få vara lite svensk. 

Under det senaste året har pandemin – som överallt i världen – påverkat kyrkan och gudstjänstlivet. Barnen har inte kunnat gå i skolan på ett och ett halvt år och Emma har varit väldigt bunden till hemmet. Men nu när de är tillbaka i skolan och Emma är fullvaccinerad kan hon vara mer i kyrkan. 

Hon har också nyligen antagits till en utbildning på universitetet i socialt arbete. Drömmen är att bli diakon. 

– Nu kan jag göra ett yrke av det arbete jag utfört frivilligt under alla åren, säger hon och skrattar. Men jag har gjort det med glädje och är tacksam över all erfarenhet från arbetet i kyrkorådet. 

Vad betyder den kristna tron för dig idag?
– Allt. Det är min grundpelare i livet. I tron kan man finna så mycket glädje och tröst. Jag är aldrig ensam och får alltid svar, även om svaret kanske inte alltid blir det jag bett om. 

För något år sedan gick hon Svenska kyrkans grundkurs för att lära sig mer och utvecklas i sin tro. 

– Det är viktigt att tala om Jesus och tro och liv. Kyrkan ska inte vara någon slags klubb där vi bara fikar.