Kyrkan fanns där för Ulysses

Under två högintressanta år fick jag vara sjömanspräst i London från år 1978. Vid den tiden fanns tre sjömanskyrkor i England, förutom i London Liverpool och Middlesbrough. Den svenska kyrkan på Harcourt Street var de bofasta svenskarnas kyrka. Jag var tacksam för att få vara just sjömanspräst med dagliga besök på båtar med svensk besättning.  

Ibland kunde vardagen bli dramatisk. Jag hörde på radions BBC att ett svensk fartyg söder om England hade råkat ut för en olycka ombord och att en i besättningen var förd med helikopter till sjukhus i Portsmouth. Självklart åkte jag dit så snart jag kunde. Väl på sjukhuset fick jag reda på vad som hänt. Den drabbade var maskinist och hade varit med om en explosion ute till havs och blivit mycket svårt brännskadad. Jag fick sitta hos honom -han kunde inte engelska och hans möjlighet att samtala med någon var viktig. Jag fick av hans läkare veta att prognosen för honom var positiv, och kunde säga till min nyvunne vän: ”Du skall få leva!” Vilket budskap kan väl en präst förmedla väsentligare än detta. Jag fick även telefonnummer till hans hustru i en sydsvensk stad, och kunde tala om att om några dagar skulle få hem sin make till hemmasjukhuset.

Jag kunde säga till min nyvunne vän: ”Du skall få leva!” Vilket budskap kan väl en präst förmedla väsentligare än detta.

Eftersom London var min första utlandstjänst var det speciellt spännande att dra iväg med hustru och fyra barn. Jag visste ingenting om skolförhållanden dit vi skulle komma. Det blev emellertid naturligt att uppsöka rektor för skolan som låg granne till kyrkan. Det var en romerskt katolsk skola och där hamnade tre av våra fyra barn. (Tonåringen fick åka tunnelbana tvärs över hela stan till svenska skolan i Barns.) Snart visste våra barn i S:t Joseph´s School mer om till exempel helgon än vad jag själv visste. Skolan var dock mycket bra vilket bland annat bevisas av att två av barn doktorerat sedan vi kommit hem till Sverige. Visserligen betydde säkert senare skolgång i Australien säkert mycket i sammanhanget.

Ulysses och cykeln

Men nu är det om Ulysses jag vill berätta. En av assistenterna på kyrkan hade lagt märke till en ung pojke drev i kyrkans närhet och det var uppenbart att han var mycket ensam. Det var inte min förtjänst att han togs omhand av oss på kyrkan. Medarbetarna Per och Nicke satsade helhjärtat på Ulysses. Han hade kommit från Lima i Peru i förhoppning om att hans farbror i London skulle hjälpa honom tillrätta. Farbrodern var dock en slarver och Ulysses var totalt vilsen i en främmande världsstad. En dag hade några på kyrkan fått tag på en begagnad cykel åt grabben, och det var en fröjd att se honom susa fram på gatorna i Surrey Docks. Han var rikare är alla kungar i världen. En söndagskväll när han som vanligt deltagit i kvällsgudstjänsten gick han ut men återvände förtvivlad Av hans cykel återstod bara framhjulet som med kabellås var kopplat till en lyktstolpe. Snart visste alla vid kyrkkaffet vad som hänt och mycket snart uttryckte flera sin vilja att ge Ulysses en ny cykel. Därför upptogs den här dagen en extrakollekt. Och på måndagen susade Ulysses återigen på Lower Road och andra gator på en för honom ny cykel.

Ändå tycker jag att Ulysses fortsatta öde framför allt är värt att berätta. Vår au pair från Sverige deltog i kvällskurser i engelska för nybörjare. Hon övertalade Ulisssses, som hade spanska som modersmål att följa med. I utbildningen deltog också en flicka från Schweiz som hade franska som modersmål. När kursen var slut flyttade schweiziskan hem. Efter en tid kom ett brev till Ulisses från henne. Han var välkommen till Genève där han skulle få fritt vivre och studier betalda av hennes föräldrar.

För att nu göra en väsentligt längre historia kort sammanfattar jag: Ulysses bor idag i Kanada där han har arbete som ingenjör och har egen familj. Jag kan inte låta bli att fråga: Vad hade det blivit av den vilsne grabben på gatan om inte assistenterna på Sjömanskyrkan i London hade engagerat sig till förmån för honom?

/Staffan Rönnegård