Mötet med Martin i Melbourne

Efter två rika Londonår och två år som kyrkoherde i Sverige fick jag erbjudande om att bli svensk präst i Australien. Visst tvekade vi i familjen innan vi bestämde oss för att acceptera erbjudandet, men till slut tog flyget oss med många mellanlandningar till landet down under.

I Melbourne upplevde jag att Svenska kyrkan i utlandets flaggskepp då var beläget. Det gamla guvernörs-residenset hade i samband med olympiaden 1956 förvärvats. Här hade vi öppet hus veckans alla dagar och fann glädje i att ta emot många besök. Båtbesöken hade hög prioritet och sightseeing med sjöfolk var vanliga.

Kyrkan i Melbourne basen för verksamheten

Ännu en gång fick vi uppleva spänningen i att assimilera våra barn i en främmande miljö. Alla fyra hamnade i statliga skolor som visade sig vara mycket bra. Vår yngsta sexåring fick i Primary School känna på att vara i en klass med 14 olika nationaliteter. Jobbigast hade nog vår äldsta flicka som fick uppleva den viktorianska moralen i sin flickskola, men hon liksom vår äldsta pojke, fick sina slutexamina som berättigade dem till fortsatt universitetsutbildning i Sverige.

Kyrkan i Melbourne var bas för Svenska kyrkan i utlandets hela verksamhet i hela Australien. En gång i månaden hade jag gudstjänst på Flying Angel i Sydney. Därför kunde jag kombinera konfirmandundervisning för ungdomar från både Sydney och Melbourne. Jag fick också förmånen att besöka Canberra, Brisbane, Adelaide och Perth några gånger. I Brisbane bildades ett svenskt församlingskyrkoråd.

Firade nattvard tillsammans på sjukhuset

När jag nu väljer att berätta om ett av de många mötena under våra fyra år i Australien får det handa om Martin (som naturligtvis hette något annat). Upprinnelsen var ett telefonsamtal till kyrkan. En läkare på Bethlehem Hospital på Orrong Road, ett av stadens sjukhus, ville tala med mig. ”Vi har skrivit in en patient som vi tror är svensk. Vi vill att du kommer hit och kontaktar honom.” (Att man inte kunde vara säker på människors identitet var inte märkvärdigt i ett land där många menade att det var ingrepp i den personliga integriteten att kräva identitetshandling av var och en.)

Naturligtvis for jag över till sjukhuset och blev guidad till mannen av okänd nationalitet. Vid mötet med honom stod det genast klart att min uppgift inte skulle bli lätt. Han hade ett öppet sår i halsen och det var tydligt att han saknade röstorgan. Jag sökte kontakt ömsom på svenska, ömsom på engelska. ”Kommer du från Göteborg, from Gothenburg. Perhaps are you from Norrland, from Northen Sweden?” Inget kontaktförsök kröntes med framgång. Jag var beredd att lämna honom och avge min negativa rapport. Precis innan jag når dörren till korridoren säger jag: ”Vet du vad nattvarden är för något?” Nu först upplevde jag att vi fått kontakt. Han nickade, och jag kunde se hur såret i halsen smärtade. ”Om du vill är jag tillbaka om två timmar, och då har jag med mig vad vi behöver för att fira nattvard tillsammans”.

Sköterska underrättades och när jag kom tillbaka hade rummet ställt i ordning med vit duk på nattygsbordet. Jag upplevde ett mäktigt tempel minst lika mäktigt som All Hallows Church i London och S:t Patric´s Cathedral i Melbourne där jag fått tjänstgöra på olika sätt. Efter några dagar hade jag begravningsgudstjänst för den nyblivne vännen i Svenska Kyrkan.    

”Precis innan jag når dörren till korridoren säger jag på svenska: Vet du vad nattvarden är för något? Nu först upplevde jag att vi fått kontakt.”

Om jag skall tillägga något om åren i Melbourne, vill jag betona att den var en sjömanskyrka i bästa mening. Svenska kyrkan i utlandet har sitt ursprung och sin grund i Sjömanskyrkan och det är viktigt att behålla detta perspektiv. I Melbourne gällde för oss regeln att när en skandinavisk båt anlöpt hamnen skulle någon av oss vara först ombord, och inbjudan till kyrkan förklingade som regel aldrig ohörd.   

/Staffan Rönnegård, tidigare präst i Svenska kyrkan i utlandet