”På knarrade knän reste sig Kalle, kom runt bordet och gav mig en kram. I det ögonblicket ljöd ett bibelord inom mig. ”Jag var i fängelse och ni besökte mig”. Ta del av ytterligare en berättelse från Staffan Rönnegård om livet i en utlandsförsamling.
När jag efter fyra år i Australien återvände till tjänst hemma i Sverige, uppmanades jag av en kollega att söka tjänst som biträdande präst vid Gustafskyrkan i Köpenhamn. Resultatet blev två intressanta år med i hög grad växlande uppgifter.
Svenska kyrkan i Köpenhamn hade tillkommit med hjälp av insamlade medel bland framför allt svenska skräddare bosatta på andra sidan sundet. Nu hade kyrkan sin bas bland ofta välbärgade svenska familjer och jag fick bland dem ofta uppleva stor glädje.
Jag fann dock en väsentlig uppgift att samarbeta med de i Köpenhamn vid den här tiden stationerade svenska socialarbetarna. Knarkhandeln var omfattande redan innan den blev allmän i svenska städer. Med den följde en rad sociala problem.
Kyrkan fanns där för Kalle
Jag vill berätta om Kalle. Han hade tagit sig vanan att titta för djupt i flaskan och spånken var billigare i Köpenhamn än hemma i Malmö. Därför tog han regelbundet flygbåten över sundet och söp sig full. Det hände att vår vaktmästare i kyrkan fann honom liggande i en park i ett bedrövligt tillstånd. Vaktmästare Lars tog honom med till kyrkans källare, spolade honom ren och försåg honom med nya kläder.
Vid ett par tillfällen satte polisen Kalle i Vestra Fengsel för att statuera exempel. Jag fick rapport om hans belägenhet som fängelsekund och jag åkte för att hälsa på honom.
Det var inte alltid Kalle blev liggande i en park. Oftare hamnade han i Köpenhamns hovedbanegård, där han hoppades få sova ruset av sig. Polisen accepterade inte hans närvaro, tog ner honom till flygbåten och han förpassades hem till Malmö. Kalle hade dock för vana att ta nästa flygbåt åter till Köpenhamn, och efter en tid satt han igen på hovedbanegården. Polisen tröttnade så småningom på dessa tur- och returresor, och vid ett par tillfällen satte de honom i Vestra Fengsel för att statuera exempel. Jag fick rapport om hans belägenhet som fängelsekund och jag åkte för att hälsa på honom.
”Det var en kram av Jesus”
Det blev under min Danmarkstid ett antal kontakter med Kalle. Så hade dagen kommit då det var dags för mig att bryta upp från Köpenhamn. Jag avlade avskedsvisit hos den svenske ambassadören som blivit en god vän. Jag tog farväl av gamle kyrkoherden Bengt Söderberg och flera andra. Kalle, som på nytt hamnat i Vestra fängsel, skulle dock självklart besökas. Så satt vi där i ett spartanskt besöksrum med ett perstorpsbord emellan oss. Efter en stund säger jag: ”Nu är det så här Kalle att jag skall flytta hem till Sverige. Därför träffas vi nog aldrig mer.” På knarrade knän reste sig Kalle, kom runt bordet och gav mig en kram. I det ögonblicket ljöd ett bibelord inom mig. ”Jag var i fängelse och ni besökte mig.” Det må tyckas chockerande men i det ögonblicket personifierade Kalle min Frälsare. Det var en kram av Jesus jag fick den där gången.
/Staffan Rönnegård, tidigare präst i Svenska kyrkan i utlandet
Lämna ett svar