Till innehåll på sidan
svenskakyrkaniutlandet

Elsa kliver in i historien

Som vikarierande präst i Svenska kyrkan i Nederländerna är det lite som att kliva genom dörren till historien. Elsa Westbergs morfar var under 1950-talet sjömanspräst i Rotterdam och under sin uppväxt var hon och hennes sju syskon kända som ”prostens barnbarn”.


Foto på Elsa Westberg i prästkrage, grå tröja och svart kofta. Hon ler med stängd mun och tittar in i kameran.

När Elsa Westberg får frågan varifrån hon kommer svarar hon oftast ”Uppsala”. Det blir enklast så. Det är också där hon bott längst, i Sverige. Sanningen är den att hon är född i Stockholm men under barndomsåren huvudsakligen bott i Munchen, Tyskland, med avstickaren till Brasilien under ett par år. Idag bor Elsa med sin familj utanför Groningen i norra Nederländerna. Dit flyttade de sommaren 2020 då Elsas man fått arbete på universitetet i staden. Här planerar de att stanna ”så länge de trivs”.

– Vi kollar lite efter ett sommarhus i Uppsalatrakten, säger hon och påpekar att de nog kommer att återvända till Sverige i framtiden.

Elsa har även sin storasyster Erika boende i landet, i den Haag. Hon och hennes familj har bott där i 15 år och är därmed rätt rotade.

– Det har varit en stor skillnad för mig att redan ha min storasyster här i Nederländerna, berättar Elsa, som förutom Erika har ytterligare 6 syskon.

Går i morfars fotspår

När Elsa nu fått en tjänst som vikarierande präst i Svenska kyrkan Nederländerna är det lite som att kliva genom dörren till historien. Elsas morfar var under 1950-talet sjömanspräst i Rotterdam och under sin uppväxt fick Elsa lyssna till många historier om båtar och sjömän.

– Morfar berättade om sjömännen han träffade som varit hemifrån i flera år och kom för att skicka en hälsning hem.

Livet som sjöman, och som präst, var väldigt annorlunda då, utan möjlighet till daglig kontakt med nära och kära. Sjömanskyrkorna fyllde en viktig funktion i kommunikationen med hemlandet och många tidigare sjömanskyrkopräster har genom åren fortsatt att berätta om sina utlandsår – för församlingsmedlemmar och andra intresserade hemma i Sverige.

Det var ganska direkt efter gymnasiet som Elsa började fundera på att bli präst.

– Jag åkte som volontär till SOS barnbyar i Brasilien ett år och tänkte mycket på framtiden, berättar hon.

– Men morfar var ju präst, så det fanns ju liksom redan en präst i familjen, säger hon och skrattar.

Mormor, som under alla utlandsår arbetat som husmor, och morfar bodde efter hemkomst till Sverige i Sandviken där morfar var präst.

– Vi var ”prostens barnbarn” i Sandviken, säger Elsa.

Kyrkan som landningsplats

Men även ett barnbarn till prosten kan bli präst. Vid 26 års ålder vigdes Elsa till präst för Västerås stift. Att det var rätt yrke var något som växt fram under studieåren. Därefter har hon huvudsakligen arbetat i Sverige, men under ett halvår, några år efter prästvigningen, vikarierade hon som präst i Bryssel.

– När man inte är hemma i Sverige får kyrkan många gånger fylla en funktion som ”landningsplats”, menar hon, och refererar till när hon som barn först kom till Brasilien.

Tryggheten i att man kunde prata svenska med andra.

– Det är något med tron som sitter djupt kopplat med språket. Till exempel vill jag alltid be Fader Vår på svenska, även fast jag lärt mig bönen på flera andra språk.

Nederländerna är ett land som är rätt likt Sverige, men ändå är allt lite annorlunda, vi är ju utomlands. Till Svenska kyrkan söker sig inte endast svenskar utan även andra personer som lärt sig svenska.

– Tro är ofta personligt och sitter djupt rotat, det gör också ens modersmål. Därför blir det viktigt att i utlandskyrkan kunna samlas kring språket, säger Elsa.

I övrigt är en svensk församling i utlandet som en hemma i Sverige;

– Grunden för en aktiv församling är att fira regelbundna gudstjänster, påpekar Elsa.

– Här i Nederländerna är ju endast prästen anställd, men även i Sverige har man många aktiva församlingsmedlemmar och frivilliga. Det som är lite annorlunda här är att Svenska kyrkan inte har en egen kyrkbyggnad.

I Nederländerna har församlingen sedan ett par år tillbaka ingen kyrkobyggnad, istället samarbetar man med de andra nordiska kyrkorna och hyr in sig i lokala kyrkor för att fira gudstjänst.

– I Sverige har vi en bild av att en församling som är geografiskt rotad plats, med en präst i en prästgård intill kyrkan, säger Elsa och påpekar att det många gånger inte ser ut så i verkligheten.

– Här i Nederländerna är samarbetet med de nordiska kyrkorna väldigt viktigt, fortsätter hon.

Många idéer för församlingen

Elsa har redan pratat en del med kyrkorådets ordförande, Cecilia, om de närmsta framtidsplanerna för församlingen, och de tycker båda att det vore bra att kunna starta en öppen förskolegrupp, kanske ihop med någon eller några av de andra nordiska församlingarna.

– Och en kör är alltid viktig, säger Elsa fundersamt.

Elsa Westberg påbörjade sin tjänst i Nederländerna i maj 2022 och vikariatet sträcker sig till årsskiftet. Det är redan ett par personer som hört av sig till henne med historier om hur det var förr, när hennes morföräldrar arbetade i landet. Morfar, Gunnar ”Masen” Westberg, dog 2014, men mormor, Gerd Westberg lever än.

– Det ska bli roligt att prata lite mer med mormor om hennes minnen härifrån, säger Elsa.

– Och morfar skulle nog se väldigt nöjd ut om han visste att jag nu är präst på Svenska kyrkan i Nederländerna.

Kommentarer

2 svar till ”Elsa kliver in i historien”

  1. Profilbild för Michael Persson
    Michael Persson

    Vad hette morfar?

    1. Profilbild för svenskakyrkaniutlandet
      svenskakyrkaniutlandet

      Hans namn är Gunnar Westberg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *