Biskop Erik: ”Bara för att vi väljer att flytta till ett annat land innebär det inte att ta avstånd från det svenska”

Vi hamnar snett mitt emot varandra vid lunchen den tredje dagen. Mellan tuggorna påminner jag honom försiktigt om den utlovade intervjun. Frågar när han tror att det möjligtvis kan finnas tid till den. ”Vi kan ta det nu!” säger han och rör sig mot ytterdörren. Jag rafsar ihop mina grejer och skyndar efter. Med långa steg går han mot den angränsande parken, ser en bänk i skuggan av ett träd och vi slår oss ner. Hans vinröda skjorta lyser starkt trots att solens strålar inte når oss. Kvällen innan har han blivit intervjuad av en präst. Hon nämnde något om att han inte velat bli församlingspräst. Min nyfikenhet och ovisshet inleder vårt samtal. 

– Kyrkan har alltid haft olika typer av präster; inom utbildningsväsen, försvar, professorer. Att vara präst behöver inte innebära en församlingstjänst, tvärtom kan uppdraget innehålla väldigt många saker.
 
När han formulerar orden blir det med ens självklart. Studentpräster. Präster inom Försvarsmakten. På sjukhus. I fängelser. När möjligheterna blev självklara även för Erik Eckerdal, eller biskop Erik som han tituleras sedan ett drygt halvår, var han beredd att prästvigas – sin Teologie Kandidat hade han redan.

”En biskopsstol är ju ingenting man söker själv.”

År 2000 vigdes han för Visby stift och gjorde i Visby, på Terra Nova kyrkan, sitt adjunktsår. Nu är han tillbaka på Gotland, efter drygt 20 års frånvaro. 

– Min plan var att vara kvar länge på Samariterhemmet i Uppsala, berättar han. En biskopsstol är ju ingenting man söker själv.

Efter att ha blivit vald till biskop gick allt väldigt snabbt. Biskopsvigningen skedde i Uppsala domkyrka 15 januari 2023 och han blev veckan därefter välkomnad i Visby domkyrka. 

– Jag blev otroligt varmt välkomnad på Gotland och känner mig redan hemma där.

Omsorg och gemenskap med andra kyrkor

Han ler och blicken försvinner ut över grönskan som omger oss. Ett gäng nyanlända studenter drar förbi och vi hittar tillbaka till samtalet. Jag ställer några frågor om kyrkans grundläggande uppgifter; gudstjänst, diakoni, undervisning och mission, och möjligheterna för Svenska kyrkans församlingar i utlandet att arbeta med alla dessa frågor – trots varierande förutsättningar, där vissa församlingar kanske inte längre har någon egen gudstjänstlokal eller annan fysisk plats att mötas på. 

– Arbetet är av nödvändighet annorlunda. Även där det finns en kyrka ser arbetet många gånger annorlunda ut. Jag tror det är klokt att tänka in fler begrepp. Har vi en plats där förutsättningar och vilja finns att utveckla en församling kan vi utgå från det.

Biskop Erik pratar om hur så kallade verksamhetsplatser växer fram. Platser där personer vill mötas, fira gudstjänst, bygga relationer. Att vi inte bara kan fortsätta som vi gjort är en självklarhet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att Svenska kyrkans församlingsarbete utomlands också har förändrats genom åren. Och att det har funnits svenska präster i världen lika länge som det funnits svenskar utanför Sveriges gränser. Vilket uppdrag prästerna har haft har dock varierat; från att exempelvis följa sin armé i krig, till att arbeta som sjömanspräst i främmande lands hamn, eller senare som församlingspräster på platser dit många svenskar kommit för att bosätta sig, eller valt att resa till. 

– Bara för att vi väljer att flytta till ett annat land innebär det inte att ta avstånd från det svenska, ofta är det tvärtom, påpekar biskop Erik.

– Det finns alltid en viss distans till att be eller tala på ett annat språk.

Jesus kallar oss kristna att tjäna det goda i världen

I en tidigare intervju med biskopen har jag läst att ”vad gäller diakoni så kan en församling inte göra allt men däremot kan man identifiera samhällsproblem och behov som man kan fylla – ibland enkla saker som man kan göra i tjänst för det lokala samhället.” När vi nu pratar om diakoni och utlandskyrkans roll lyfter han också vikten av relationer samt att det ofta är kyrkan som tar enskilda samtal. Återigen tänker jag att det många gånger handlar om vad vi tidigare varit inne på; språk och kultur, identitet och igenkänning. De relationer och samarbeten som många utlandsförsamlingar har med respektive lands svenska ambassad eller konsulat går inte att underskatta, varken för den privata individen som behöver stöd, eller för samhället i stort. 

– Jesus kallar oss kristna att tjäna det goda i världen, sammanfattar han. Stora ord, men de känns självklara. 

Biskop Erik är teologie doktor i kyrkovetenskap med inriktning mot ekumenik. Svenska kyrkan i utlandet har en viktig ekumenisk roll, något som biskopen understryker. 

– Utlandskyrkans ekumeniska arbete gör många gånger att andra kyrkor, genom utlandsförsamlingarna, kommer i kontakt med Svenska kyrkan. Många präster får också ekumeniska och kulturella erfarenheter, vilket i sin tur berikar kyrkan i Sverige. 

Nya möjligheter och arbetssätt

Sorl och röster hörs på andra sidan parken och gör oss påminda om världen bortom bänken. Jag bläddrar i mitt block för att se vilka frågor jag ännu inte hunnit ställa. Jag återkommer till biskop Eriks tidigare arbete, som direktor på Samariterhemmet Diakoni – en idéburen fristående stiftelse med uppgift att ge stöd till människor i utsatthet. Samariterhemmet är, liksom Svenska kyrkan i utlandet, själva beroende av ekonomiskt stöd genom gåvor, månadsgivare, testamenten, minnesgåvor, insamlingar etcetera. 

– Jag tror att det finns stora fördelar med att bli alltmer ekonomiskt självbärande. När en församling blir starkare blir den därigenom mindre sårbar. Det gäller inte bara ekonomiskt, utan även mentalt.

Biskop Erik lyfter flera olika möjligheter till positiv utveckling. 

– Vi behöver bli duktigare på att söka medel ur stiftelser och från myndigheter, att teckna avtal. Vi har också många historiska framgångsrika exempel inom äldreomsorg, uthyrningsverksamhet och skolverksamhet. Men det handlar också om att tydligare visa möjligheten att skänka en gåva. 

Biskopens mobil blippar till och han kastar ett öga på displayen. Tiden är inne för nästa föredrag. Jag tackar för intervjun och vi går med snabba steg tillbaka till byggnaden vi kom ifrån. Några minuter senare, när jag satt mig tillrätta i bänkraden, går biskop Erik upp på scenen.  

Intervju: Åsa Höjer, för Svenska kyrkan i utlandet