Hej Pehr-Albin Edén. Du är sedan i somras kyrkoherde i Svenska kyrkan Schweiz. Är det din första tjänst inom Svenska kyrkan i utlandet och hur känns det så här efter ett första halvår?
– Detta är min första utlandstjänst och jag började på den i juni i år 2023. Det senaste halvåret har varit otroligt intensivt men också roligt och lärorikt. Jag arbetar i en ganska ny struktur eftersom de två församlingar som tidigare fanns i Schweiz är sammanlagda till en. Vi utvecklar nu tillsammans arbetsformerna och mycket kan fungera som det gjort. Jag försöker dela min tid mellan de olika orterna i landet så jämt det går och prioriterar att gudstjänsterna ska fortsätta firas i de gemenskaper som finns. För det mesta går det fint, inte minst tack vare att det finns engagerade på alla orter som tar ett stort ansvar för allt praktiskt arbete kring och inför gudstjänsterna.
Att fira ekumenisk mässa är för oss i Svenska kyrkan möjligt på ett alldeles särskilt sätt i i Schweiz
Under allhelgonahelgen mottogs du som kyrkoherde i Schweiz, biskop Erik var med och ni firade även en ekumenisk mässa. Vad innebär det att fira ekumenisk mässa?
– Att fira ekumenisk mässa är för oss i Svenska kyrkan möjligt på ett alldeles särskilt sätt i Schweiz. Svenska kyrkan har sedan 2017 full kyrkogemenskap med den Gammalkatolska kyrkan av Utrechtunionen och här i landet är den Gammalkatolska kyrkan en av de tre nationella kyrkorna.
– Det finns alltså inget som hindrar oss präster från att celebrera mässan i varandras kyrkor eller tillsammans som kollegor och det finns inget som hindrar de döpta i respektive kyrka från att ta emot sakramenten. I den gammalkatolska kyrkan finns en otrolig medvetenhet om gemenskapen med Svenska kyrkan. Kollegorna där bjuder alltid in mig som en av dem och de är tydliga med att de vill samarbeta och fira gudstjänster med oss som svensk-kyrklig församling. Det är vackra uttryck för hur vi som kyrkor och kristna hör samman och fantastiska tecken på hur vi alla hör samman i tron.
Att ekumenik är viktigt blir kanske extra tydligt när världsläget ser ut som det gör idag. Du har själv varit ekumenisk följeslagare i Israel och Palestina. Vad gör man som ekumenisk följeslagare och på vilket sätt har det påverkat dig?
– Jag har vid två tillfällen varit Ekumenisk följeslagare och uppdraget förändrar en för livet. Som följeslagare lever man sida vid sida med palestinier och följeslår dem i deras vardag. Uppgifterna kan se olika ut beroende på vilken ort man placeras, men man kan till exempel följeslå barn till skolan, herdar till fälten, eller människor till arbetet. Uppdraget är både att följeslå, bidra till att känslan av isolering bland palestinier minskar och att dokumentera situationen på Västbanken; inte minst när brott mot de mänskliga rättigheterna eller folkrätten begås.
När man gör ett hembesök, tar emot ett telefonsamtal, möter människor som är ensamma eller sjuka kan sällskapet och det aktiva lyssnandet alltid vara ett ljus för stund
– Som följeslagare lär man sig värdet av att stå tillsammans också i situationer där det i det korta perspektivet inte finns så stort hopp; man övas i tålamod och i att lyssna. Den palestinske teologen Mitri Raheb sa en gång att om man inte ser ljuset i slutet av tunneln, får man tända ljus inne i tunneln. Det man bidrar med som följeslagare gör kanske inte att ljuset i slutet av tunneln visar sig, men arbetet är förhoppningsvis ljus en stund inne i tunneln. Så är också en del av uppdragen som präst. När man gör ett hembesök, tar emot ett telefonsamtal, möter människor som är ensamma eller sjuka kan sällskapet och det aktiva lyssnandet alltid vara ett ljus för stunden även om man ofta behöver konstatera att ens bidrag inte blev till ett ljus i slutet av tunneln. I de delarna av uppdraget lär man sig också att se och leva med sina egna begränsningar och sin egen hjälplöshet.
Vilken roll tänker du att Svenska kyrkans utlandsförsamlingar kan spela för ekumenisk samverkan runt om i världen?
– Till min bakgrund hör att jag är också arbetat som ekumenik-handläggare och när jag nu blivit SKUT-präst tänker jag ofta att det finns en otrolig utvecklingspotential vad det gäller de ekumeniska bilaterala relationerna mellan Svenska kyrkan och systerkyrkor. Det borde vara en självklarhet att Svenska kyrkan hemma relaterar till systerkyrkor genom sin egen personal och genom sina egna församlingar, liksom staten relaterar till respektive land i världen genom sina ambassader och ambassadörer. I respektive sammanhang finns det stora möjligheter att odla större närhet och mer samarbete och det som sker här borde som jag ser det kopplas ihop med det ekumeniska arbetet i ”hemmakyrkan”.
Text: Åsa Höjer för Svenska kyrkan i utlandet
Lämna ett svar