Före 1500-talets reformation var kyrkan i Sverige en självklar del av en internationell kyrkoorganisation, ledd av påven i Rom. Med reformationen skapades istället en luthersk nationalkyrka. Den styrdes inifrån riket självt och var huvudsakligen verksam inom landets gränser. Alla svenska invånare skulle per definition tillhöra den lutherska kyrkan i Sverige. På 1800-talet öppnade världen upp sig på ett nytt sätt. Bättre kommunikationer gav större rörlighet åt människor och idéer. Då växte frikyrkorna fram delvis under utländskt inflytande. På 1900-talet togs ekumeniska initiativ som så småningom skapade formaliserade samarbeten med andra kyrkor. Denna förenklade beskrivning betyder dock inte att den svenska kyrkan var isolerad tiden däremellan, under 1600- och 1700-talen. Krig och koloniala projekt var verksamheter som tog svenskar ut i världen. Och dit svenskar for, följde kyrkan med.

Sverige var i krig under två tredjedelar av 1600-talet och de första tjugo åren av 1700-talet. Med svenska sjömän och soldater följde också präster. Ett behov att sända ut präster utanför den nationella sockenorganisationen uppstod när en flotta skapades. Skeppsprästerna skulle, som det hette, predika och kungöra Guds ord och hans heliga vilja och budord. Alla ombord var skyldiga att delta i gudstjänsterna.

Flottan tog svenska präster till främmande hamnar och skrämmande bataljer.

Flottan tog svenska präster till främmande hamnar och skrämmande bataljer. Under strid hade skeppsprästerna en viktig uppgift. Ett vittnesmål kommer från slaget på Danzigs redd 1627. När amiralsskeppet Tigern bordades blev amiral Nils Stjernsköld dödligt sårad och fick hjälp av skeppsprästen Bertil. Den döende amiralen avgav sin syndabekännelse varpå Bertil meddelade honom syndernas förlåtelse och gav honom nattvarden. Därefter läste amiralen trosbekännelsen och uttalade med sina sista andetag Jesu ord på korset, ”Herre Jesu anamma min Ande”.

Under 1600-talet medförde Sveriges expansion söder- och österut att riket alls inte kunde vara enhetligt lutherskt. I Karelen, Ingermanland och Baltikum kom många rysk-ortodoxt kristna under svenskt styre. Hur skulle man hantera det? Jo, på typiskt svenskt manér tillsattes en utredning! Var ryssarna överhuvudtaget kristna? Lärda präster sattes att undersöka saken och jo, kristna var de, om än inte på helt rätt sätt. Viktigast var att det rysk-ortodoxa dopet skedde i vatten och i treenighetens namn. Därför var det giltigt också enligt de svenska lutheranerna. Däremot fanns det mycket annat att anmärka på, som helgondyrkan och diverse vidskepligheter, som man sade.

Efterhand fick många svenska präster vad som idag skulle kallas ”internationella erfarenheter” genom sin tjänst som fältpräst. Vid varje arméregemente skulle det finnas tre präster. Deras viktigaste uppgift var att hålla korum, det vill säga en kort bönestund med bön och psalmsång, varje morgon och kväll. Gudstjänst skulle hållas varje söndag och helgdag. Och gudstjänst innebar i första hand predikan, ofta upp till trekvart lång. Nattvardsfirande var mindre vanligt vid den här tiden och hölls kanske två till fyra gånger per år. Nattvard förekom dessutom i samband med fältslagen. Om detta inte var möjligt skulle man åtminstone hinna sjunga en psaltarpsalm innan slaget inleddes.

Hade den kristna religiositeten någon betydelse för stridsviljan? Troligen. I strid avancerade den karolinska stridslinjen axel mot axel, under tystnad, med officerarna främst. Under marschen vållade fiendens eld förluster i leden, men soldaterna fyllde luckorna och fortsatte att gå tills de kom så nära fienden att de kunde använda sina blankvapen. Detta krävde mod, sammanhållning, sträng disciplin, ofta en slurk alkohol. Men här fanns också en existentiell dimension, en tro på att något – något bättre – väntade efteråt för den som skulle stupa.

Det kyrkliga livet gav rytm och stadga åt tillvaron. Genom att man bad samma böner och sjöng samma psalmer som i sockenkyrkan fanns dessutom en förbindelse till dem därhemma.

Här bör fältprästernas predikan ha spelat en viktig roll. Vi kan faktiskt läsa en predikan hållen i det svenska lägret i Poltava dagen före det stora slaget i juni 1709. Magnus Aurivillius predikade då över den vanliga evangelieperikopen på andra söndagen efter trefaldighet: Liknelsen om festen, ur Lukasevangeliet. Som ingångsord valde han ”Så älskade Gud världen…” ur Johannesevangeliet. Åhörarna uppmanades att förtrösta på Gud och följa hans bud; Kristi offer kommer att frälsa den som tror; efter döden väntar himmelriket. Det som eftersträvades var trygghet och förtröstan i farans stund. Det kyrkliga livet gav rytm och stadga åt tillvaron. Genom att man bad samma böner och sjöng samma psalmer som i sockenkyrkan fanns dessutom en förbindelse till dem därhemma.

På ett liknande sätt förhöll det sig när svenska kvinnor och män och präster lämnade hemlandet i mer fredliga ärenden, som när de for till Amerika. I kolonin Nya Sverige vid Delawarefloden fanns en svensk församling sedan grundandet 1638. Kolonin förlorades till holländarna redan 1655 men svenska församlingar levde kvar. Prästerna skulle främst betjäna de svenska inbyggarna men också sprida evangeliet bland indianstammarna i området. Det blev dock svårt med rekryteringen av präster och verksamheten höll på att dö ut innan en nystart kom på 1690-talet. Då omorganiserades de svenska församlingarna och nya kyrkor byggdes: Heliga Trefaldighet i Wilmington, Delaware, 1699 och Gloria Dei i dagens Philadelphia, Pennsylvania, 1700. Idag räknas dessa som de äldsta evangeliska kyrkorna i Amerika.

Vi har ett fantastiskt vittnesmål från 1750-talet i form av prästen Israel Acrelius långa berättelse om sin tid i Amerika. Här kan vi läsa om hur prästerna arbetade utifrån 1686 års kyrkolag trots att denna formellt inte var i kraft utanför riket. De vidmakthöll gudstjänstfirande, kyrkodisciplin och kyrkliga seder så gott det gick under de förutsättningar som geografi och ekonomi gav. Acrelius skriver om gudstjänster och nattvardsfirande, dop och begravning, undervisning och sjukbesök. En fascinerande ögonblicksbild är den av hur Heliga Trefaldighetskyrkans klocka i väntan på klockstapel hängdes upp i ett stort valnötsträd.

Så kunde det gå till när den svenska kyrkan verkade i utlandet. Det fanns ordningar att följa, men ett stort mått av företagsamhet och improvisation behövdes för att hantera de skiftande villkoren i kolonierna, ombord på skeppsflottan eller på fälttåg i främmande land.

David Gudmundsson

Docent i kyrkohistoria vid Lunds universitet

På vår hemsida kan du läsa mer om Svenska kyrkan i utlandets historia fram till idag. Klicka här för att läsa mer.