”Den svenskaste av våra kyrkor finns i Hamburg”

På 1600-talet etablerades de första svenska församlingarna utomlands och redan före dess sändes präster ut i världen med regementen. I dag finns Svenska kyrkan permanent på 31 platser i utlandet, på en av dem finns jag. Sedan september 2022 jobbar jag som kyrkoherde i Hamburg – på många sätt nära Sverige och på många sätt likt Göteborg där jag är uppvuxen. Med öppna och nyfikna ögon tog jag mig an mitt uppdrag. Efter 35 år som präst är jag trygg med ”jobbet”. Jag har lite extra kapacitet att lyssna, att se lite mer och att vara generös med min tid. Många har jag frågat: hur hamnade du här? Vad förde dig till Hamburg? Ofta har det inte varit planerat att bli kvar och bosätta sig här, men på grund av olika omständigheter har det blivit så. Och för många har det blivit bra.

Men när jag träffar några av dem som är i slutet av livet blir det tydligt hur långt borta Sverige är. När alla anhöriga i Tyskland redan är döda och några avlägsna släktingar finns i Sverige är det ensamt. Då blir jag, den nya prästen, den enda kontakten med hemlandet. Det blir jag som är med när ambulansen kommer. Jag blir också länken hem till de få vänner som finns kvar i Sverige och som inte pratar tyska. Ett stort uppdrag. Ett fint uppdrag. Ett viktigt uppdrag!

Ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är så här prästlivet alltid borde vara.

Kanske har jag på denna korta tid här haft mina egna största stunder av meningsfullhet. Nära eller inte? Hursomhelst finns det en tydlig utsatthet i att ha lämnat sitt hemland. Ibland blir det naturligt att tala om hemlandet. Det märks att det alltid berör på djupet. Även med ett liv som blev gott, finns någon längtan eller känsla kvar för det Sverige som lämnades en gång. Kanske för att stanna i tre månader … men sedan blev det över 50 år. Mitt i detta flöde finns utlandskyrkan. En svensk hubb. En trygg plats. En kyrka som präglas av gästfrihet. Kanelbullen är ju nästan sakral. Vilken dörröppnare!

Livet som präst i en utlandsförsamling är väldigt varierande. Ibland mycket praktiskt. Jag hämtar blommorna till altaret, putsar silver och gör fint i kyrkan. Nästa dag gör jag smällkarameller med några i för samlingen. Vi skrattar, fikar och gläds över den kommande julfesten. Men mest tydligt är mer än ett jobb att gå till – det är ett liv att leva. Jag får dela liv och vardag med så många. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att det är så här prästlivet alltid borde vara. I mitt uppdrag är jag trygg samtidigt som jag själv också är nyinflyttad i nya okända sammanhang. Det är mycket att lära, och människor i församlingen får berätta för mig om hur livet här i Hamburg fungerar. Av olika skäl kommer människor hit till kyrkan. Någon för att fika, konfirmera sig, köpa knäckebröd, vara med i litteraturcirkeln, bygga upp basaren, låta döpa sitt barn, sjunga i kör en, delta i Gudstjänst eller göra ett återbesök 30 år efter vigseln i kyrkan. Ja, det finns tusen skäl.

Tänk om utlandskyrkan är kyrkan när den är som bäst. Lättrörlig, flexibel, gästfri och med uppdrag att dela liv – var det än är och hur det än är?

Men oavsett är det en självklarhet att komma hit. Att jobba med gästfrihet som bas är befriande. Vi är många som hjälps åt. Flera lekmän har mycket ansvarsfulla uppdrag i såväl gudstjänstlivet som inom diakonin. Annars skulle det inte fungera. Tänk om utlandskyrkan är kyrkan när den är som bäst. Lättrörlig, flexibel, gästfri och med uppdrag att dela liv – var det än är och hur det än är? Trots alla fina arbetsår jag haft i Sverige med både stort och smått måste jag ändå konstatera: här är jag präst på det sätt jag en gång drömde om att det skulle vara.

Christina Eriksson, kyrkoherde i Svenska kyrkan i Hamburg.

Texten är tidigare publicerad i den partipolitiskt obundna idétidskriften Liberal Debatt