En tid i en utlandsförsamling ger ofta minnen för livet, men också erfarenheter som är värdefulla för ens svenska församling när man återvänder. Tanja Kamensky, kyrkoherde och kontraktsprost, arbetade inom utlandskyrkan under flera år. Här delar hon med sig av sina upplevelser från tiden på Teneriffa och i Paris.
Tanja Kamensky prästvigdes för 25 år sedan och är idag kyrkoherde i Uppåkra församling och kontraktsprost i Torna och Bara kontrakt. Under åtta år arbetade Tanja som kyrkoherde inom utlandskyrkan. Sedan lika många år är hon tillbaka i Sverige där hon sitter med i SKUT-rådet i Lunds stift.
Berätta om dina utlandstjänster!
– Jag har varit kyrkoherde på Teneriffa år 2010–2014 och i Paris 2014–2018. Det var egentligen min man, Stefan, som längtade efter utlandstjänst eftersom han själv arbetar inom Svenska kyrkan. Jag var inte särskilt intresserad men tänkte att vi kunde göra ett försök genom att söka tre tjänster – och så blev det Teneriffa. Barnen var då 2,5 och 6 år så det var en bra tid att flytta iväg. Efter fyra år på Teneriffa längtade vi efter något annat, en större stad med mer kontinuitet. Teneriffa är en plats dit många kommer under kortare perioder; det var ständiga uppbrott och nya relationer och vi längtade, också rent privat, efter att bo på en plats där människor stannar lite längre.
”Det gällde att ta vara på alla tillfällen till samtal som kanelbullen bjöd in till.”
Vad minns du särskilt från dina år i utlandsförsamlingen på Teneriffa och i Paris?
– Jag har så otroligt många positiva minnen från dessa år! Det var slitsamt, det ska jag inte sticka under stolen med. Vi var små arbetslag men levererade högt och mycket, och det tar på krafterna. Men mängden ideellt engagerade och alla möten med människor är något som också gav kraft.
Från Teneriffa tar jag med mig den fantastiska gudstjänstgemenskapen. Vi firade mässa varje söndag och under högsäsong var det verkligen fullt i kyrkan varje söndag. Jag minns särskilt första Domssöndagen som vi firade på Teneriffa. Av erfarenhet tänkte vi att det nog inte kommer så många, det är ju första advent nästa söndag, men det strömmade in människor och vi fick ta fram alla extra stolar som vi hade. En annan sak som jag tar med mig är vilka möten en kanelbulle kan göra – både med institutioner, enskilda personer, på sjukhus och på caféet. Det gällde att ta vara på alla tillfällen till samtal som kanelbullen bjöd in till.
”Under vår tid i Paris inträffade stora omvälvande händelser med terrorattentat och flyktingar. Jag är stolt över det arbete vi gjorde.”
Från Paris tar jag med mig det stora ideella engagemanget och den självklara plats som Svenska kyrkan har, i Paris och bland svenskarna. Jag kan fortfarande imponeras över julbasarens organisation, alla ideella krafter och vilken enorm omsättning vi hade! Självklart tar jag också med mig vår gudstjänstgemenskap för alla åldrar och det fantastiska kyrkorummet. Under vår tid i Paris inträffade stora omvälvande händelser med terrorattentat och flyktingar. Jag är stolt över det arbete vi gjorde.
”Vi är så starkt beroende av ideellt engagerade i utlandskyrkan och den församlingssynen förstärktes verkligen under utlandsåren. Det är framtidens kyrka!”
Vilka erfarenheter har du fått av att arbeta i en utlandsförsamling? Och vad har du tagit med dig tillbaka i ditt arbete hemma i Sverige?
– Jag har tagit med mig enormt många saker. Bland annat att man kan göra väldigt mycket trots lite personal. Vi är så starkt beroende av ideellt engagerade i utlandskyrkan och den församlingssynen förstärktes verkligen under utlandsåren. Det är framtidens kyrka!
Som präst blev det också tydligt att hantverket bär mig. Om man exempelvis har fem vigslar på en dag så blir ordningen något att luta sig mot och ta hjälp av. Jag vet att riten bär och jag lärde mig hur jag på ett enkelt sätt kan göra stunden personlig för de som är där.
Under utlandsåren fick jag också en vana i att lösa saker snabbt. Dels för att man inte alltid hann med förberedelser, men också för att det plötsligt kunde uppstå en situation där jag förväntades tala, be, hålla andakt och så vidare. Jag bär det med mig som något positivt. Jag kan vara trygg i att åren som präst gör att det finns en ”bank” av texter, ord, böner i mig som jag kan plocka fram och förmedla vidare. Jag känner mig trygg i att Guds ande är med oss.
Vikten av öppenhet är också något jag tar med mig. Och mitt sätt att vara ledare är helt inspirerat av åren i SKUT där det krävdes närvaro, flexibilitet och mod.
Lämna ett svar