Brookwood, den svenska kyrkogården i London

I takt med att Londons befolkning ökade under 1800-talet ökade också behovet av begravningsplatser. I Woking, sydväst om London, anlades på ett stort hedlandskap en kyrkogård. Brookwood, som invigdes i november 1854, var då världens största kyrkogård.

Inne i London fanns sedan 1728, kring den svenska kyrkan vid Princes Square, den första svenska kyrkogården i staden. Här låg bland annat Emelia Dickson, född i Göteborg och död – mördad av Jack the Ripper – i London 1840, endast 21 år gammal.

1856 kom en skrivelse som förbjöd fler begravningar på den svenska kyrkogården inne i London. Beslut fattades av be om en plats på Brookwood och år 1857 invigdes den svenska kyrkogården på sin nya plats, köpt av den svenska församlingen i London. Stenar och redan begravda flyttades sedermera från London till Brookwood, där den svenska delen än idag är i den svenska församlingens ägo.

– Då den svenska delen tillhör församlingen är också skötseln församlingens ansvar, berättar Magdalena, präst på Svenska kyrkan i London.

Församlingen har sen många år tradition att varje vår ha en gemensam arbetsdag på kyrkogården. Man rensar ogräs, klipper träd och buskar, skrapar och oljar bänkar, samt gör vad man har tid och ork till. Det hör inte till ovanligheterna att man upptäcker en ”ny” grav, gömd under förvuxna rhododendron eller andra buskar.

– För några år sedan bedömde vi att stengången som löper genom platsen var i alltför dåligt skick, säger Magdalena.

Det räckte inte att rengöra den från lite mossa, utan stenarna behövde läggas om.

Man gjorde en ordentlig översyn och beslutade också att ta bort en gigantisk stubbe som fanns i en vacker rundel, omgiven av en stenlagd cirkel. Församlingen tog in en offert från entreprenör, kyrkorådet beslutade om restaureringen – men man ville inte bekosta arbetet med församlingens tillgångar.

– Så vi startade ett fundraisingprojekt, förklarar Magdalena. Hon fortsätter;

– Vi skickade individuella brev, skrev i församlingens nyhetsbrev, i sociala medier och på de digitala skärmarna i kyrkan. Här, i caféet, hade vi också en stapel där man kunde följa insamlingen till.

Trots att församlingen är van att arbeta med insamlingsprojekt av olika slag (bara de senaste åren har man samlat in till solceller på kyrkans tak och en glasdörr till entrén) så är ett fundraisingprojekt inget som sköter sig självt. Det gäller att ha en plan och hålla insamlingen levande.

– Det är osvenskt att tigga, menar Magdalena som medger att hon stundvis kände sig jättedum som kontaktade personer och företag för att tigga om bidrag.

För ett år sedan hade man nått hälften av summan, £10 000, och var nära att ge upp. Kyrkorådet beslutade då att ändå genomföra restaureringen genom att ta resterande medel från kapital som fanns. Men så kom ett oväntat bidrag från Thora Ohlsson stiftelsen* och man var i mål.

Restaureringen av kyrkogården är nu slutförd och församlingen har just planterat nya blommor i den numera vackra rundeln som fyllts med jord.

– Nu vill vi skapa en minneslund på Brookwood, säger Magdalena och berättar att processen för detta tycks vara enkel i England, där man har helt annan lagstiftning för spridning av aska än i Sverige.

Under Magdalenas tre år i församlingen har hon haft en kistbegravning och en urnsättning på Brookwood, men nu är det stopp för kistbegravningar. En desto större anledning att anlägga minneslund.

Text och foto: Åsa Höjer