Under 2026 kommer vi att publicera texter och berättelser vi får in från er läsare, allt med någon slags historisk koppling. Inledningsvis kommer här en övergripande historisk sammanfattning om utlandskyrkans tillkomst och framväxt. Du som själv har en berättelse att dela kan göra det via formuläret på webben https://www.svenskakyrkan.se/iutlandet/bidra-till-berattelsen

Utlandskyrkans historia i korthet

Svenska kyrkans verksamhet i utlandet etablerades i fyra olika spår:

• de svenska församlingsbildningarna i främst nordiska och europeiska städer,
• sjömanskyrkoverksamhet i hamnar runt om i världen,
• turistverksamhet i de länder dit svensk semesterturism gick
• mobil verksamhet.

Även OS har i någon mån påverkat etableringen av utlandskyrkor såsom i Melbourne 1956.

De sju utlandsförsamlingarna

De sju svenska församlingsbildningarna utomlands liknade på många sätt församlingarna inom landet. Utlandsförsamlingarna skulle erbjuda svenskar i utlandet gudstjänst och församlingsverksamhet på det egna språket.  De har tillkommit under lång tid och har sina rötter ända tillbaka till 1600-talet. Församlingarna är (tillkomstår inom parentes) Sofiaförsamlingen i Paris (1626), Ulrika Eleonora församling i London (1710), Gustafsförsamlingen i Köpenhamn (1901), Victoriaförsamlingen i Berlin (1903), Margaretaförsamlingen i Oslo (1911), Olaus Petriförsamlingen i Helsingfors (1922) och svenska församlingen i Buenos Aires (1929). De som etablerades runt förra sekelskiftet tillkom med motiv som både var religiösa och nationalistiska, typiska för tidsperioden.

Utlandsförsamlingarna samlade i första hand bofasta svenskar till gudstjänst. Samtidigt erbjöd församlingarna ofta sociala insatser. I Berlin skyddades motståndsmän mot nazistregimen. Istället för ett ålderdomshem skapades ett boende, ”Haus Victoria”, för äldre från DDR som där fick ett par veckors återhämtning. Där startade också en svensk skola 1906, som fortfarande har församlingen som huvudman. I Buenos Aires riktade sig de sociala insatserna mot sjöfolket i samverkan med bland andra Johnsonkoncernen. I Misiones var den sociala nöden bland svenskarna större än bland de bofasta svenskarna i Buenos Aires. I Oberá i Misiones fanns svensk församling på 1910-talet och svensk skola. I Helsingfors, Oslo och Köpenhamn skapades äldreboenden, sedermera förändrade eller avvecklade. I London fanns också ett ålderdomshem, Margaretahemmet som ägdes av Swedish Benevolent Trust. Det stängdes 1988 och hyrdes därefter ut innan det såldes 2008. Medlen ger Swedish Benevolent Trust avkastning som dels täcker personalkostnaden för församlingens diakoner och dels ger bidrag till det sociala arbetet.

Utlandsförsamlingarna stod under tillsyn av Uppsala domkapitel och fick årligen rikskollekter för att finansiera sin verksamhet. Utlandsförsamlingarna sammanfördes 1989 med den övriga utlandsverksamheten inom Svenska kyrkan i utlandet och Uppsala domkapitlets roll försvann. Ärkebiskopen hade dock ett visitationsansvar, som i stor utsträckning delegerades till övriga biskopar, fram till dess att detta övertogs av biskopen i Visby.

Sjömanskyrkan

Den förste svenske sjömansprästen skickades, genom Karl XII:s beslut, ut 1709 till Konstantinopel. Här startade också svensk sjömansvård av EFS 1869 då präster sändes hit till Konstantinopel och till Alexandria. Riksdagen anslog medel till en kyrka i Konstantinopel, men i stället uppfördes 1858 ett kapell som fortfarande finns kvar. EFS sjömansmission stöddes av nyevangeliskt väckta och motivet för verksamheten var att omvända sjömännen till ett kristligt, icke lastbart liv. Däremot var förståelsen för sociala insatser begränsad. Den sjömanskyrkoverksamhet som inleddes inom Svenska kyrkan hade en annan karaktär. Sjömännens sociala behov sattes i centrum och kyrkans insatser blev beroende av dessa behov i en folkkyrklig ansats. Evangeliet skulle ges till allt svenskt sjöfolk tillsammans med en social omvårdnad. Båtbesök kombinerades med läsrum och bibliotek, så småningom bussar som körde sjömännen från båt till sjömanskyrka och erbjöd en miljö bortom hamnkrogar och prostitution. Präster och assistenter hjälpte sjömän med olika konkreta behov och ärenden. De sociala insatserna var en integrerad del av verksamheten bland sjömännen och kopplades inte till krav på omvändelse. Det växte också upp skandinaviska sjömanshem på flera platser runt om i världen.

Inom sjömanskyrkoverksamheten fanns ett starkt socialt intresse, som inte bara syftade till den enskilde sjömannens väl, utan också till att förändra de sociala förhållandena i hamnarna. Det har betecknats som en samsyn mellan evangelisatoriska och sociala uppgifter, ett grundprogram som senare återkom i olika kyrkliga initiativ rörande arbetslivet och fritidssamhället och den uppgift som under 1900-talet utkristalliserades för militärpastorn.  Gudstjänst, hemmiljö med bibliotek och tidningar, brevskrivning och socialt stöd var centrala delar av verksamheten i sjömanskyrkan. Verksamheten var flexibel och flyttade när svensk sjöfart upphörde i en hamn och etablerades på platser där svenska fartyg anlöpte.

Verksamhet på turistorterna

På 1950-talet inleddes utvecklingen av charterturismen. Ökad levnadsstandard, flygresor och längre semestrar gjorde det möjligt för en allt större del av befolkningen att tillbringa någon eller några semesterveckor i ett varmare klimat. Resorna gick inledningsvis först till medelhavsländerna och till de spanska Kanarieöarna för att senare sträcka sig till andra länder, däribland Thailand. Den grundläggande principen var att Svenska kyrkan följde sina medlemmar på deras färd ut i världen. Det kom även att visa sig att öppenheten för kyrkan var betydligt större än hemmavid och kyrkan, som en svensk utpost, kom att samla människor som inte annars var kyrkobesökare. Genom verksamheten på turistorterna upptäckte många Svenska kyrkan på ett nytt sätt; kyrkan var öppen, välkomnande och social. Den var stödjande när det behövdes. Det gav Svenska kyrkan en goodwill av stora mått.

Mobil verksamhet

Lokalt ansvarstagande har också resulterat i nyare utlandsförsamlingar. Regionalkyrkan i Schweiz startade lokalt och var från första början mobil med gudstjänster och samlingar över hela landet. Ärkebiskopen ställde upp som ordförande och man hamnade således parallellt med de sju gamla utlandsförsamlingarna. Från Regionalkyrkan åkte präster också till olika platser i Europa där lokala grupper av svenskar önskade fira gudstjänst, mötas i ett socialt sammanhang och få möjlighet till själavård. Även kyrkoherdarna i Paris och Berlin reste till andra platser, på lokala gruppers initiativ. Södra Frankrike, Frankfurt, Solkusten, Milano och Wien är exempel på platser där lokala gudstjänstgemenskaper växte fram. Inte sällan resulterande i församlingar med stark självmedvetenhet. Under de senaste tio åren har en mer omfattande och centralt organiserad mobil verksamhet etablerats.

Den mobila verksamheten har varit ett mer flexibelt sätt att möta svenskar utomlands. Lokalt har frivilliga svarat för praktiska arrangemang. Svenskar, som bott långt från platser där det finns en svensk församling, har fått möjlighet att delta i kyrkoårets högtider, få sina barn döpta och ha någon att tala med. De primära syftena i nysatsningen har inte varit att skapa nya församlingar utan att möta enskilda och grupper på deras bostads- eller studieorter och skapa sociala nätverk. Arbetssättet stämmer väl överens med Svenska kyrkans kyrkosyn.

Saxat ur Promemoria Svenska kyrkan i utlandet – en hållbar utlandskyrka med förutsättningar för en såväl långsiktig pastoral verksamhet som bärkraftig ekonomi. Kyrkokansliet, avdelningen för Svenska kyrkan i utlandet, 2023.

Foto: Arkivfoton ur Svenska kyrkans arkiv. Om du är upphovsman eller känner till upphovsmannen till fotografier publicerade i denna skrift, kontakta oss gärna.