År som gjort avtryck

Inför seminariet Samma kyrka – plats för möten den 17 februari tjuvstartar vi med tre korta frågor till Torgny och Gunilla.

Vad har ni fått med er från era år i Sjömanskyrkan?

Sjömanskyrkan – en kyrka som är en mötesplats med låga trösklar där vi samlas runt både altarbordet och kaffebordet. Dit kom sjöfolk, utlandssvenskar, au-pairflickor, turister, utlandsstudenter m fl. Nu bor vi i Örgryte församling i Göteborg. Här har vi ett församlingshem dit alla är välkomna och man inte behöver förklara varför man kommer när det är sopplunch, öppen förskola, bibelstudium, studentträff eller studiegrupper.

Vad tror ni att Svenska kyrkan i utlandet betyder för utlandsboende och besökare?

Kyrkan är en länk till hemlandet och en plats där man får prata sitt språk. Här finns det ”svenskt” kaffe med hembakta kanelbullar och här kan man få tips och råd och också hjälp om det skulle hända något. Och här man får fira gudstjänst på sitt eget språk.

Kan ni berätta om ett särskilt minne från era år i kyrkan?

Torgny: Det här var ju på 80-talet, en tid när det inte fanns mobiltelefoner och internet. Det var när jag besökte en stor containerbåt i hamnen i New York och en matros jag mötte på båten var lite stirrig. Hon trodde att hennes pojkvän var på väg in i hamnen med den båt han jobbade på. De hade inte setts på länge. Jag har koll på båtarna, sa jag, följ med så möter vi upp båten. Hon fick ta emot trossen som han slängde iland när de lade till vid kajen. Det blev ett kärt möte för dem och ett fint minne för mig!

Gunilla: Samarbetet mellan de skandinaviska utlandskyrkorna var väldigt trevligt. Vi kände att vi hörde ihop och att vi har mycket gemensamt. Vi bjöd på kanelbullar, norrmännen bjöd på våfflor, danskarna bjöd på smörrebröd och finnarna bjöd på karelska piroger. Den sociala bakgrunden hade underordnad betydelse i mötena i utlandskyrkan.

Text: Suzanne Selin

Foto: Privat