The Times They Are A-Changin’, som Bob Dylan vackert berättade för oss i sin låt från 1964, stämmer nog överens med mångas verklighet. Åren går, ens vardag förändras och först när man blickar tillbaka kan man se vad som faktiskt har bestått och vad som har förändrats. För paret Olof och Marie Olsson har vägen varit lång, händelserik och full av värdefulla erfarenheter. Med 25 år av tjänstgöring inom Svenska kyrkan i utlandet börjar de idag blicka tillbaka för att se hur deras vardag har förändrats genom åren, samtidigt som vägen ännu inte har nått sitt slut.
Efter att ha träffats i Lund under studietiden, där Olof läste till präst och Marie till lärare, hamnade de på en föreläsning i Halmstad. Att utlandskyrkans föreläsning skulle leda till ett helt arbetsliv på resande fot hade paret inte kunnat föreställa sig, även om suget efter äventyr fanns där från början. ”Vi har alltid varit resglada människor men vi visste att det var många som sökte tjänster som utlandspräst, så det var ett långskott som gick i mål”, förklarar Olof.
”Sedan vi började arbeta inom utlandskyrkan för cirka 30 år sedan är det framför allt de organisatoriska och ekonomiska aspekterna som har förändrats mest.”, konstaterar Marie. Numera är det den lokala församlingen som kommer att vara arbetsgivare och se till att ekonomin går runt, snarare än Svenska kyrkan i utlandet. Kyrkan hemma stöttar givetvis fortfarande, men det krävs mycket resurser i både tid och pengar för att en utlandsförsamling ska stå på egna ben. En av de största utmaningarna som Olof och Marie står inför i detta arbete är rotationen på människorna som är involverade i församlingen. ”I församlingar som New York bor församlingsmedlemmarna kvar under en längre tid, därför finns det andra möjligheter att bygga något långsiktigt. På platser som Gran Canaria, som är mer av en turistkyrka, ser situationen dock annorlunda ut”, förklarar Olof.
För det var just på Gran Canaria som parets första uppdrag ägde rum. ”Detta var en tid innan EU på allvar hade slagit igenom, så det var allmänt svårare och oklarare att resa för svenskar”, berättar Olof. Därför handlade deras arbetsuppgifter bland annat om att hjälpa svenska ungdomar som ställde till det för sig själva. Därtill var det en mängd vigslar, sjukhusbesök och en knökfull kyrka med en stor del människor som aldrig var i kontakt med kyrkan hemma i Sverige.
Det var många som kom dit, kanske inte på grund av sin tro i första hand, utan snarare den sociala biten. Man kunde ta sig en bulle och läsa en svensk tidning i caféet, eller se på Kalle Anka på julafton. Det var helt enkelt en bit av hemma, där folk kände sig trygga
När Olof och Maries uppdrag på Gran Canaria var över, väntade nya äventyr i Bangkok. ”Där var vi mellan 1995–2000 och på den tiden var det vanligt att större svenska företag skickade hela familjer för att driva företaget på plats och bosätta sig i staden”, beskriver Olof. Det innebar att exempelvis IKEA kunde ge gåvor eller sponsra Olof och Maries församlingsarbete. På så sätt blev församlingen en samlingspunkt för alla familjer som sökte samhörighet. Tyvärr finns knappt denna typ av församlingsmedlemmar kvar idag, då företagen använder sig av andra metoder för att driva sin verksamhet. Då denna inkomst har i stor mån försvunnit, kräver det att Olof och Marie hittar andra inkomstkällor. Ett sätt är givetvis stödet hemifrån; ett annat är att hitta donationer från församlingsmedlemmar och företag som vill stötta deras verksamhet.
Olof och Maries tid i Bangkok blev händelserik, med många olika typer av möten med människor vars situationer såg helt annorlunda ut. ”Större delen av vår tid i Bangkok tillbringades i olika fängelser, där vi besökte främst svenskar, men även danskar och norrmän med väldigt långa straff”, förklarar Olof. Marie bygger vidare: ”Det blir väldigt intressanta möten med människor som sitter i sådana situationer. Först möts man av tankar där de tror de kommer bli frisläppta snart, i föreställningen att saker och ting löser sig. Den mentala biten ändrar sig dock när de inser att de kommer att sitta där i 25 år. Gång på gång har vi sett den extrema överlevnadsinstinkten som människan faktiskt har. Från att gå från depression när insikten lägger sig, till att de hittar ett liv inne i fängelset och en mening med livet”.
I Olof och Maries arbetet med att fortsätta bygga upp den nystartade församlingen i staden, medförde det stor kontakt med en ny typ av turister: backpackers. ”Man kan säga att vi blev en utpost för något vilsna svenskar som utforskade Asien”, säger Olof med ett litet skratt. I en tid då svenskar inte var lika beresta som idag och en värld utan både internet och mobiltelefoner var det skönt för resande ungdomar att få en trygg plats att få en paus. ”På den tiden var avståndet hem mycket längre än vad det är idag”, förklarar Marie. Hon fortsätter: ”Hos oss kunde ungdomarna få prata svenska, få råd eller hämta ut paket som anhöriga skickade till dem hemifrån. Besöken lugnade både ungdomarna och säkert föräldrarna som var kvar hemma. För många var det en stor stöttning att det fanns ett skyddsnät även långt hemifrån”.
När tiden i Bangkok var över väntade ett nytt äventyr i São Paulo, följt av Florida, för att sedan mellanlanda ett par år i Sverige innan tjänstgöring i Rom lockade.
”På förhand var uppdraget i Rom inget konstigt i sig, vi skulle fortsätta driva församlingen i staden, hjälpa utsatta, bygga vidare på det ekumeniska samarbetet samt välkomna gästande församlingar från Sverige. Det visade sig att förutsättningarna skulle förändras väldigt snabbt när vi väl kom ner”, förklarar Marie. Det Olof och Marie inte visste var att en global pandemi skulle sätta stopp för de flesta verksamheter som samhället vanligtvis är uppbyggt på. Pandemin innebar att Olof och Marie kunde kasta all sin planering ut genom fönstret. Istället för att träffa församlingsmedlemmar fick de ringa samtal till dem. ”Detta var väldigt uppskattat och man kunde lätt sitta i över en timme och prata med en person. Då fick man verkligen en uppfattning om hur viktig den sociala aspekten är hos folk”, berättar Marie.
När kontraktet i Rom var avslutat och paret nu har återvänt till Bangkok för vad som sannolikt blir en sista tjänstgöring inom utlandskyrkan, har det infunnit sig en känsla av att sluta cirkeln hos Olof och Marie. ”Under åren har en hel del förändrats, men det viktigaste i uppdraget är fortfarande exakt detsamma”, fastställer Olof. Marie fortsätter: ”Under alla våra år utomlands har vi alltid känt och sett att synen på utlandskyrkan alltid har varit positiv. Kollar vi på förtroendemätningar genom åren ser vi att Svenska kyrkan i utlandet alltid legat högt hos befolkningen. Det är något vi definitivt känner av, och inget som har ändrats eller försvunnit med åren”.
Trots att församlingsarbetet har ändrats en aning, finns ändå grunden kvar. ”Det är organisationen som har förändrats en aning, inte folks syn på den, vilket är det viktigaste. Att vi fortfarande finns för att stötta och hjälpa svenskar ute i världen är något jag hoppas kommer fortsätta vara beständigt i många generationer framöver”, avslutar Olof. Under tiden fortsätter det att ringa i kyrkklockorna här hemma, vilsna turister besöker Olof och Marie för att få en känsla av Sverige och Bob Dylans låtar spelas om gång på gång. Även om det verkar som att The Times They Aren’t A-Changin’ när det gäller det viktigaste i utlandskyrkan.
Text: Christoffer Eliasson
Foto: Svenska kyrkan i Asien
Kommentera det här inlägget