Daniel har varit vaktmästare i Margaretakyrkan i över 20 år. Från den högsta spiran till de djupaste gångarna – hur är det egentligen att ta hand om en byggnad som betyder så mycket, både historiskt och själsligt?
DANIEL LÖFGREN – VAKTMÄSTARE I MARGARETAKYRKAN 2002–
Daniel har varit vaktmästare i Margaretakyrkan i över 20 år. Från den högsta spiran till de djupaste gångarna – hur är det egentligen att ta hand om en byggnad som betyder så mycket, både historiskt och själsligt?
För mig är kyrkan allt som pågår där i form av små vardagliga underverk. Ofta uppfattas de bara av dem som är öppna för dem där och då. Ibland går de mig förbi, de uppfattas av någon annan. Ibland är de för mig. Det är så det ska vara. Inget upprepar sig egentligen. Universum är i kaos och om det inte var det skulle allt vara i perfekt ordning, sterilt och dött.
Jag har hållit min hand på korset högst uppe på tornspiran. Jag har hållit min hand på den läckande huvudledningen i den djupaste kulverten medan leran steg runt mig och jag försökte leta upp numret till rörmokaren. Jag har sett bladguld fladdra bort i vinden. Jag har sett en babycafépappa springa efter en narkoman för att ge honom en kopp kaffe. Jag har många gånger suttit helt för mig själv i den mörka kyrkan efter att allt är släckt och tyst efter luciakonserterna. Jag har under skyfall grävt dräneringsdiken direkt efter ett dop, klädd i kostym. Jag har sett min dotter glatt stå i det forsande vattnet från en takränna som rann över och som jag borde ha rensat för länge sen.
Kyrkvaktmästare är ett säreget släkte – förkroppsligande psalmstrofen ”Kraft till tjänst är tjänstens lön” (Ps. 291). Det var en kyrkvaktmästare i en norsk kyrka som efter terrorattentaten 22 juli 2011 sov i sin kyrka för att vara tillgänglig när det behövdes. Han sa: ”Jag tror inte på Gud men jag vill att andra ska få möjlighet att träffa honom.” Ett härligt paradoxalt uttalande. Engagemanget ser olika ut men det har ett hjärta som slår. Någon vaktmästare sköter om oljepannan som vore den ett barn. En annan pratar extra med dem som sitter längst bak i kyrkan. Och så alla dessa som jobbar i ur och skur med att noggrant sköta om kyrkogårdar. Jag har nog sluppit mycket arbetsförslitningar eftersom kyrkan inte har någon kyrkogård.
För mig är kyrkan den som bäst ger uttryck för allas lika värde. Alla får vara med. Så är min kyrka. Och det är många som har ett hjärta som slår för den: körsångare, frivilliga, trogna gudstjänstbesökare. Det behöver inte heller vara de som är i kyrkan jämt. Lika stort värde har de som tycker att kyrkans arbete är viktigt och därför bidrar med sin expertis på annat sätt. En narkoman som jag brukade hälsa på stannade till en gång när jag var ute och sopade trottoaren. Han sa: ”Med undran tjänar du Herren.” Han menade att vara nyfiken och öppen som ett barn tjänade till att uppfylla Guds kärleksbudskap.
En gång satt jag i kapellet med min då treårige son under en gudstjänst som pågick i kyrkan. Han byggde lego. Så tittar han plötsligt upp och säger: ”Kristi blod?” Så ställer han sig upp, marscherar ut i kyrkan och går hela mittgången fram till prästen, Ingemar Thorin (salighet över hans minne, en bra kille). Ingen hade kommit ur bänkarna än, de bara stod och såg på den lille filuren som stegade fram till prästen, tog emot brödet, doppade det i kalken och stoppade det i munnen. Sen gick han tillbaka till kapellet igen. Ingemar log och sa: ”Jaha, är det ingen annan som ska ha?”
Imorgon går solen upp igen – och kanske möjligheten att se som ett barn igen. Alla små under.
Skribent: Daniel Löfgren
Foto: Församlingens bilder
Kommentera det här inlägget