Torsdagskvällen har just slagit över i natt när vi anländer. Klockan är 22.50. Vi packar upp i värmen som fortfarande ligger kvar över gatorna. Sju personer i tjänst i kväll, inklusive prästen. Ett stort gäng. Alla kommer inte att stanna hela natten, men tillräckligt många för att hålla igång samtalen, vattnet och närvaron.
Vid 23.08 dyker de första bekanta ansiktena upp, tre killar från Gällivare. De är stammisar nu, sådana man nästan förväntar sig att få se varje kväll. Tonen är lätt, nästan vardaglig. Det är lugnare än tidigare kvällar. Runt oss hörs skratt från andra nattvandrare. Små öar av samtal bildas.
23.11 uppstår en diskussion om plastmuggar. De är sponsrade från sjukhuset, men borde kanske varit papper. Någon undrar om plasten ändå är miljövänlig. Frågan hänger kvar obesvarad i nattluften.
Vid 23.20 tackar tre engelska tjejer nej till vatten. De är tveksamma, kanske misstänksamma. Strax därefter kommer två danska tjejer på väg till nattklubben Ambassaden. De skrattar, tar emot, säger att de kanske kommer tillbaka.
23.30 är det lugnt. Samtalen pågår, men inte så mycket med de unga snarare med andra förbipasserande. Ett par med barnvagn stannar till. De berättar om sin resa från Irak, om livet i Eskilstuna, om tro och förändring. Han är kock, hon lärare. De går vidare.
Snacket vandrar vidare, skidskämt från “Grabbarna Grus”, gamla reseguider som tittar förbi, en ensam kille som vi uppmanar att hitta sina vänner.
Musiken från nattklubben börjar pulsera starkare.
Strax före midnatt och minuterna efter fylls gatan på allvar. Vid 00.38 kommer ett större gäng, nästan tio personer. De letar efter rätt klubb, dricker vatten och berömmer arbetet.
En ensam kille från Västerås stannar längre än de flesta. Samtalet glider in på tro, tillit, hur man ska vara. Han säger att han själv inte tror men att han litar på att vi hjälper.
Samtidigt passerar stora grupper som ännu inte börjat dricka. “Inte än”, säger de. Det är tidigt i deras kväll, sent i vår.
00.45–01.15: Intensiteten stiger
00.48 fylls platsen av ett Gällivaregäng, tio, kanske fler. Vatten delas ut i snabb takt. Några frågar skeptiskt om det verkligen bara är vatten.
Tre danska killar ansluter, svåra att förstå men lätta att skratta med.
Vid 01.06 står en blandning av yngre festdeltagare och mammor framför oss. Det visar sig vara en 40-årsfest. De konstaterar att det är roligare här än inne på klubben.
Strax efter 01.20 samlas ännu ett större gäng. Samtalen går i klungor, vattenmuggar räcks fram och tas emot.
01.30 ringer Minou, hon har vrickat foten i sina högklackade skor. Samtidigt säger de finlandssvenska stammisarna hejdå. De som varit med oss hela veckan. Det känns oväntat tungt att se dem gå.
Vid 01.39 passerar killar från Örebro på väg till nästa klubb.
01.48 säger vi farväl till fler som vi lärt känna under veckan.
Tre finska killar stannar till vid 01.58. Samtalet handlar om framtiden, lumpen, universitet, det som kommer sen. Kontrasten till nattens fest är nästan påtaglig.
Exakt vid 02.00 stänger Grabbarna Grus, tidigare än vanligt. Musiken tystnar. Flödet av människor avtar.
Vi packar ihop.
Efteråt: Tröttheten och tystnaden
Vid 03.00 ligger vi i sängen. Tröttheten är kompakt efter fem nätter i rad. Kroppen känns tung, huvudet fortfarande fyllt av röster, skratt, fragment av samtal. Det som återstår är en stillsam känsla: att ha varit där, mitt i natten, med vatten i händerna och öppna öron.
Text: Per Olof Särnhammar, Suzanne Selin
Vatten i natten
”Vatten i Natten” startades 2010 på initiativ av Visby stift i samarbete med kyrkoherden på Cypern, Björn Rydberg. Projektet bygger på en trygg och genuin insats för att stötta ungdomar samt deras föräldrar och anhöriga. Verksamhetens huvuduppgifter är att dela ut vatten, finnas närvarande i utsatta miljöer och erbjuda stöd, både fysiskt och psykiskt.
Kommentera det här inlägget