Under åren 2002–2007 var jag kyrkoherde och min fru var assistent i den svenska församlingen i Frankfurt am Main. Under vår tjänstgöring hade vi uppdraget att spara pengar på fastigheten. Därför avslutade vi ett hyresavtal och köpte en fastighet, där det byggdes en svensk kyrka med kulturcentrum. I och med detta sparades då cirka 200 000 euro per år. Det var ett utmanande, men också intressant och lärorikt uppdrag.
Som kyrkoherde i Karlshamn några år senare tog jag med personal och förtroendevalda på en studieresa till Frankfurt. Vi skulle framför allt titta på hur tyska församlingar effektiviserat användandet av sina fastigheter och hur begravningsverksamheten fungerade. Vi ville såklart även besöka utlandsförsamlingen och lyssna till hur de arbetade. Det kändes spännande att få visa kyrkan, som jag varit med om att bygga och arbetat i.
Från Karlshamn till flygplatsen i Köpenhamn reste vi med buss en tidig morgon. Chauffören frågade vart vi skulle flyga från Kastrup. När jag svarade: ”Frankfurt!” reagerade han förvånat: ”Frankfurt? Där var jag med om en märklig händelse. För några år sedan körde jag en grupp till Spanien. Det var äldre människor som var med på resan. Vi pausade strax söder om Frankfurt, och när vi skulle gå på bussen igen föll en passagerare baklänges och dog. Vi tillkallade polis och ambulans. Det som imponerade mest var att det snart kom en svensk präst! Han var stationerad i Frankfurt. Först gick han och samtalade med den dödes respektive och med polisen. Därefter kom han till bussen och hade en kort andakt och uppmanade oss sedan att fortsätta vår resa. Jag undrar vad som hände med den överlevande parten?”
Jag lyssnade häpet till busschaufförens berättelse. ”Jag vet vad som hände”, sa jag.
Som präst i utlandskyrkan får man uppleva många omtumlande möten. På fängelser, sjukhus, företag och i kyrkan. En gång glömde jag mitt paraply på ett fängelse och blev överraskad av att se det på den plats jag ställt det nästa gång jag kom. Vakten log och hävdade att hans arbetsplats var den stöldsäkraste platsen i stan. En annan gång gick jag och småpratade med en fånge jag besökt på väg från besöksrummet. Plötsligt kommer en leende vakt och undrar om inte jag och fången ska gå ut genom olika dörrar.
Ett möte som består var när konsulatet ringde och bad mig köra till en motorvägsrastplats. Jag fick kontakt med polisen som berättade vad som hänt. En person hade fått en kraftig hjärtinfarkt och avlidit direkt, medan hen var på väg att stiga på en turistbuss. Livskamraten, som bara pratade svenska, satt nu på polisstationen tillsammans med reseledaren. Reseledaren talade engelska och spanska. Poliserna var någorlunda engelsktalande, men det fanns ett uppenbart språkproblem. När jag kom till polisstationen hade den stackars personen fortfarande inte fått besked om hur det gått för den som fallit. Jag meddelade och förklarade vad som hänt. Därefter kunde jag vara tolk mellan polisen och de båda svenskarna. Jag följde med reseledaren tillbaka till bussen och hade en kort andakt med resenärerna innan de reste vidare mot Spanien. Jag återgick till att hjälpa personen som fått sitt liv förändrat. Efter besök hos en begravningsentreprenör fick jag kontakt med SOS International i Köpenhamn som ordnade hemresan.
Det var en speciell situation när jag kom med personen till säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats. Hen hade boardingkort, men det hade förstås inte jag. Jag vände mig till en i personalen och sa: ”Ni får välja, antingen släpper ni in denna person vars närmast anhörige just avlidit. Hen kan varken engelska eller tyska, men vi kan ju hoppas att hen ändå kan hitta rätt flygplan på denna flygplats … eller så låter ni mig följa med till gaten trots att jag inte har något boardingkort.” Jag fick följa med.
Och nu, flera år senare, stod jag alltså inför busschauffören och våra upplevelser var som två pusselbitar som fann sina platser.
Ibland kanske vi tror att livet är en linje av händelser där vi ständigt rör oss framåt och lämnar det förgångna bakom oss. Denna gång blev jag påmind om att livet snarare är en väv av händelser som rör sig omkring oss och vi kring dem. Jag har lämnat min tjänst i utlandskyrkan, men utlandskyrkan är för alltid en del av mig.
Johan Tyrberg Biskop i Lunds stift
Kommentera det här inlägget