Livet i kyrkans hus
Jag heter Björn Andreasson och är son till Stig Andreasson, som var sjömanspräst i Hamburg 1955–68. Jag är sjökapten och har seglat på haven tills jag gick i land för att stödja mina föräldrar. Det får jag tacka Sjömanskyrkan för! Jag växte upp i kyrkan under 1960-talet och tänkte berätta lite om hur det var på den tiden. Ragna Norström skrev i ett brev till mina föräldrar: ”Jag kan fortfarande se vildbasen Björn yra omkring i kyrkan.”
Jag börjar högst upp vid kyrkklockan ”Soli Deo Gloria”. När väl assistenten hade startat den fick jag fortsätta att dra i repet, så det hördes över Hansas stad vid Elbes strand. Jag tänker fortfarande på familjen Weissman som bodde högst upp. Där var det inga sovmorgnar på söndagarna.
Ovanför prästbostaden bodde tanten i svart. Hon bar mestadels svarta kläder.
På andra sidan prästbostaden bodde Fräulein Haase, vars syster bodde i Östtyskland. Jag vet inte om hon någonsin mer kom att träffa sin syster efter kriget. Fräulein Haase skickade ett par skor till sin syster, som aldrig kom fram. Man får göra som filippinarna gör: först skicka ena skon och sen den andra skon en vecka senare.
Prästbostaden var fin och från fönstret i mitt rum hade jag en fantastisk utsikt. Här såg jag många sjösättningar från Stühlkenwerft. Man fick ta bort vissa bryggsektioner från Landungsbrücken, så att de inte blev påseglade av det sjösatta fartyget och för att ge plats åt bogserbåtarna. Förr i tiden passerade de flesta fartygen Sjömanskyrkan. Jag lärde mig namnen på de flesta rederierna, skorstensmärkena samt nationsflaggorna och hade bättre koll på vilka fartyg som låg i hamn än Hafenbericht.
I nästa våning bodde husmor. Det är många kanelbullar som bakades i det lilla köket (kapprum idag) av husmödrarna Valborg Dahlkvist och Kerstin Askelund.
På nästa plan finner vi orgelläktaren, där jag många gånger sjungit solosång. När jag var tio–elva år tjänstgjorde jag i kyrkan på söndagarna, hängde upp psalmer, tände ljus och tog upp kollekt. Dagens kyrkvärd!
Gemenskap, traditioner och vardagsliv
I läsrummet hände mycket. Jag kommer ihåg när finska Sjömanskyrkan hade det innersta rummet (biblioteket idag). Där träffade jag finska sjömän, så jag lärde mig lite finska, samt la upp de finska dagstidningarna på tidningshyllorna. Min far berättade en historia om hur en sjöman kom in och satte sig och far frågade:
– Vilken tidning läser du?
– Göteborgsposten.
– Vera, gå och hämta Göteborgsposten!
Vera gick till tidningshyllorna, hämtade Göteborgsposten och gav den till sjömannen. Vera var vakthund i Sjömanskyrkan. När hon var närvarande kunde ingen smita in minsann!
Någon gång fick jag fixa telefonsamtal till Sverige. På den tiden fick man beställa samtal via växel, och det kunde ta några minuter innan samtalet var kopplat. Ibland hjälpte jag till med att växla pengar samt sälja vykort och frimärken.
En dag i veckan samlades syföreningen. Då var jag glad, för man fick så mycket godis av alla snälla tanter. Minns också gärna syföreningens fantastiska heldagsutflykter med barkasserna och med den svenska flaggan hissad i topp. De turerna kunde man verkligen kalla för ”Grosse Hafenrundfahrt”!
I läsrummet fanns en gammal radio, och man lyssnade på Stockholm–Motala. Ja, där fanns även musikinstrument som sjömännen gärna spelade på, så det var ju alltid liv och rörelse. Nästan jämt doftade det härligt av nybakade bullar.
En dag kom det in en tjänsteman från ett svenskt storföretag. Han hade glömt snuset hemma och måste ha sitt snus innan klockan 15, då han hade ett viktigt möte. Far tog sin moped och åkte ut till ett fartyg med tidningar och frågade om någon snusade ombord.
– Gå akteröver, båsen snusar!
Far frågade om han kunde få lite snus.
– Jaså, sjömansprästen snusar. Då är det en bra präst. Här har du! Tjänstemannen fick sitt snus i tid och som tack kom det många gåvor till Sjömanskyrkan!
Mittemot läsrummet låg verkstaden, som vi kallade den. Mopederna och min snökälke stod där och ofta hängde där också stora bananklasar, gåvor från svenska kylfartyg.
Svagt minns jag översvämningen i februari 1962. Just innan vattnet började sippra ned i pannrummet hade far fått ut koksen ur värmepannan! Kort därefter hade vi varken gas, elektricitet eller någon möjlighet att telefonera. Från läsrumsfönstren kunde vi se hur floden gick över sina bräddar och hela gatan fylldes av vatten. Ja, det var fritt vatten från kyrktrappan och över till andra sidan Elbe!
Nere i källaren visades det filmer två kvällar i veckan. Annars var det bordtennis och biljard som gällde. Här har spelats många bordtennismatcher mellan svenska fartyg och kyrkan. Min mor Maria och husmor Kerstin Aspelund var ett aktat dubbelpar. Min far och finska sjömansprästen Allan Store lärde mig spela biljard. Till sist blev jag ganska duktig för min ålder. Det blev en hel del partier mot sjömän, om en flaska läsk så klart. Även om jag förlorade fick jag läsken.
Jag kommer också ihåg pingsthelgen. Då var det skandinavisk utflykt till Wittenbergen med bland annat dragkamp, fotboll och säcklöpning.
Julbasarerna var ju också högtidsstunder för mig! Med fiskdamm, lotterier samt läsk och bullar serverade av Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i rummet innanför sakristian. Flera år senare, från 2005 fram till 2024, hjälpte jag till vid julbasaren. Det är lika häftigt nu som då med allt frivilligt arbete som läggs ner. Man kan inte annat än njuta av den speciella basarstämningen!
Vill avslutningsvis tacka alla bofasta, resande och sjöfolk för all den kärlek, glädje, lek och godis som jag fått mottaga genom åren.
Björn Andreasson, SKUT-barn
Foto: Gustaf Hellsing/Ikon, Pexels
Kommentera det här inlägget