EN PÅ MILJONEN

OM EN OFÖRGLÖMLIG VIGSEL 
(Namnen är fingerade) 

En sen eftermiddag i slutet av november ringer telefonen på Svenska kyrkan i utlandets kontor i Aten/Piraeus, Grekland. En något tvekande röst ställer försiktigt frågan: ”Kan man gifta sig i er kyrka?” Jag redogör för de formella krav som gäller i Grekland för vigsel. Ett ögonblick av tystnad följer, varpå kvinnan i andra änden fortsätter: ”Då vill vi vigas på Trettondagsafton den 5 januari nästa år.” 

Svenska kyrkan i Grekland är sedan länge en populär vigselkyrka, dock nästan alltid under chartersäsongen april till september.  

Den blivande bruden förklarar glatt anledningen till den ovanliga tidpunkten. Hon har just ärvt ett hus på en grekisk ö och skall nu ner för att besiktiga det gamla huset och börja renoveringen. Det skulle därmed också bli deras bröllopsresa. Vi bestämmer klockslag för vigseln och att brudparet skall komma till kyrkan för samtal genast efter ankomst till Grekland och före båtfärd ut till ön. Så skedde någon av de sista dagarna i december. 

Ändrade omständigheter 

Telefonen ringer på förmiddagen den 2 januari. 
”Hej, det är Karin och Sven.” Rösten låter skärrad. Karin berättar att hon brutit benet och nu finns på ett av Atens större sjukhus. Önskemålet om vigsel kvarstår dock. 
”Givetvis… Jag kommer imorgon förmiddag så får vi tala om detaljerna.” 
Dagen efter besöker jag Karin i sin sjuksäng. Sven är vid hennes sida. 
”Vi fixar det här,” säger jag. ”Vi kommer som bestämt på Trettondagsafton och genomför vigseln här. Om ni vill.” 
De skiner upp. 
”Klart att vi vill men… Är det möjligt,” undrar de. 
”Ja,” säger jag. ”Jag skall bara övertyga sjukhuspersonalen om våra planer.” 

Min grekiska identitetshandling från UD gjorde efter viss tvekan intryck och personalen blev till och med lite entusiastisk. Det som förestod hade man aldrig varit med om tidigare! ”Vi tar även med kaffe och tårta,” sa jag till det blivande brudparet som nu repat mod. 

Dagen före Trettondagsafton ringer telefonen på nytt och en upprymd stämma förkunnar det oväntade: ”Vi kommer till kyrkan! Jag har hyrt en ambulans!” 
Den något oväntade utsagan fick mig att dra efter andan och fråga om jag uppfattat henne rätt. Dagen efter klockan 16 kommer en vit, grekisk ambulans till Svenska kyrkan i Piraeus. 
Sven är först ur bilen. En bår med Karin rullas ut. Hon placeras i en rullstol. 
Det skadade benet är smyckat, i horisontalt läge, med en heltäckande stickad strumpa i julens färger; rött och grönt. 

Ambulanspersonalen följer händelseförloppet med undrande blickar men är ”med på noterna” ju mer händelserna utvecklar sig. Kyrkklockan från fartyget ”Tanafjord” ringer tre gånger, tre slag. Vigseln kan börja. Ingångsmusik ”Drottningholmsmusik” av J H Roman, varunder Sven kör sin Karin i rullstol in i kyrkan. Idag har vi av förståeliga skäl inget ”knäfall”. Istället pianostolen! Där Karin kan lägga sitt utsträckta ben med den vackert broderade strumpan. 

Ja! Svaren på min fråga kommer tydligt från dem båda… med ett visst darr på rösten… både från brudparet men också från prästen. 
Utgångsmusik! Sven kör sin fru Karin ut i kyrkans samlingslokal där kaffebordet med tårta står uppdukat. 
Fotografering, Och nu vill även ambulanspersonalen i sina vita rockar vara med! 
Efter kaffe och gott samtal lastas brud och brudgum in i ambulansen för återfärd till sjukhuset. 

Ambulansföraren vill hedra brudparet på sitt eget vis: Röda blinkande lampor, stark signal samt några extra varv runt, runt framför Svenska kyrkan i Afrodites vik. Hyresgästerna i huset tittade förvånat ut från fönster och balkonger. Så hade man aldrig tidigare sett en ambulans uppföra sig. 

En på miljonen… Om ens det är ett mått som räcker. 

Göran Sagen 
Svenska kyrkan i utlandet-präst och ambassadpräst i Grekland 1981–1994 

Foto: Magnus Aronson