Tänk om livet var så bra att allt vi inte ville ha kunde vi slänga ner i ett svart hål och sen var det ur världen. Inte behöva tänka på det mer och inte fundera över var det tar vägen. Bara kunna fortsätta med våra liv så som vi vill. Och när något är i vägen eller tynger oss, bara ta fram livets sopsäck för att städa upp vår tillvaro.
Men nu är ju vår värld inte sådan. Det vi stoppar i vår sopsäck försvinner inte bara hux flux utan finns kvar och påminner oss om vad det är, vad det varit och kanske vad det skulle kunnat bli. För allt vi slänger i vår sopsäck är inte oanvändbart.
I tre dagar har jag varit på läger med ett gäng härliga tjejer och killar på kusten. Läger innebär en massa mat som först ska handlas och sedan ätas. Att veta hur mycket som går åt är inte det lättaste och för att ingen ska gå hungrig köper man alltid lite extra. Och då är det ju inte så konstigt att maten inte är slut när lägret är det.
Dagens svenskar slänger otroliga mängder mat. Ungefär var fjärde eller femte matkasse hamnar i soptunnan. Matkassar med fullt ätbar mat. Anledningen är ofta så enkel att vi bara är lata. Vi orkar inte ta tillvara på den där portionen pasta som blev över på kvällen, det går snabbare att läsa att datumet passerat med en dag än att faktiskt smaka och känna att det fortfarande gå att äta eller att be om en matlåda när vi inte orkar äta upp dagens lunch på restaurangen. Vi orkar inte göra det där som tar lite extra tid eller kräver lite energi. Fast om vi skulle slänga mindre och bli bättre på att ta vara på maten så skulle besöken i mataffären inte behöva ske lika ofta så det borde ju gå plus minus noll?
Så varför var det då inte självklart för en av ledarna på lägret att ta med all ätbar mat hem? Självklart kan jag förstå att vi inte kunde ta med allt så som t.ex. en halv majsburk. Men att slänga ett helt kilo grillad kyckling som knappt hunnit svalna från grillen är ju galet. Fullt ätbar mat som vi både lagt tid och pengar på. Men det är ju lättare att slänga det i den där svarta sopsäcken än att lägga i en plastpåse, stoppa i frysen, sedan packa ner när det är dags för hemfärd, ta med hem och lägga det i frysen igen på hemmaplan. En svart plump i klimatkampen eller ett litet steg för ett samhälle med smartare konsumtion?
Varför tänkte jag ”vågar jag säga något” när jag sa att jag personligen kunde ta med mig grönsakerna som var kvar hem till mitt eget kylskåp. Varför var det inte en självklarhet utan jag tänkte igenom det både en och två gånger innan jag med flera förberedda argument sa det. Det visar på att något är fel. Att se fullt ätbar mat slängas skär i hjärtat. För så jobbigt är det ju inte. Så mycket extra energi krävs inte för att ta vara på flera portioner mat som är fullt ätlig. Men tydligen behövs det något extra för att vi ska kunna ändra det slöserisamhälle vi lever i. Vi måste orka göra det där som många ser som lite jobbigt. För fortsätter vi vara så lata som vi är nu och stoppar allt vi inte vill ha just nu eller bära med oss några extra meter i vår svarta sopsäck kommer framtiden för miljön och klimatet att vara lika mörk som bottnen på sopsäcken.
Veronica Pålsson, Ageravolontär i Skövde församling
Lämna ett svar