Och helt plötsligt är det jul igen. Jag är nog inte den enda som i början av december tänker ”Vad skönt att jag har hela december på mig att fixa julklappar”, för att varje år misslyckas katastrofalt med min planering. På senare tid, nu när jag faktikst börjat bli vuxen ”på riktigt” och har flyttat hemifrån, har jag börjat tänka på hur lätt det där med jul var när man var liten. Man hade inget som helst ansvar under hela julfirandet, utan allt skedde på något magiskt sätt av sig själv utan att man behövde fundera så mycket (”julklappsångest” var ett ord man ännu var lyckligt omedveten om).
Min mamma berättade idag då vi stod och klädde granen att en jul när jag var några år gammal hade jag, med största möjliga allvar, ritat tiotals bilder på varierande huvudfotingar och oidentifierbara tingestar som jag sedan krävde skulle hängas i granen. Varenda en. Resultatet blev en gran där inget grönt syntes, och som mest såg ut som en fjällig hög med olikfärgat papper med en stjärna på toppen.
Ja, det var verkligen enklare när man var liten. Då slapp man ju desutom det där med att trängas med hundratals andra ute i affärerna dagarna innan julafton, stressa runt i jakt på en bra present till föräldrar/partner/syskon/kusiner, för att sedan ändå behöva nöja sig med något ogenomtänkt för att allt annat var slut eller omöjligt att ta sig fram till i folkmassorna. Man slapp all ångest, för man kunde rita en teckning. En teckning. Det tog fem minuter, det var kul att göra och alla vuxna som fick din omsorgsfullt färglagda kreation betedde sig om att det var ett ovärdeligt konstverk. Här är en teckning som jag själv ritade någon gång i lågstadiet och gav bort till någon lycklig medlem av min familj.
Även om resultaten nog skulle bli ungefär likadana om jag försökte rita detta idag så skulle antagligen min familj inte tycka att det var lika vackert som de gjorde för tjugo år sen. Det är inte lika charmigt med vuxna som ger bort en teckning i julklapp. Trots detta så har ju mina föräldrar, mor- och far-föräldrar och äldre släktingar generellt precis allt dom behöver, och de kan aldrig säga något vettigt som de önskar sig heller.
Men förra året lyckades jag ändå hitta den vuxna motsvarigheten till att ge bort en teckning till mina familjemedlemmar. Jag skänte pengar till olika välgörenhetsorganisationer, skrev ut ett litet gåvobevis, satte ett band runt och lade under granen. Det tog fem minuter, jag slapp all ångest av att komma på ”den perfekta presenten” och jag fick lägga pengarna på något som verkligen är viktigt istället för något som annars bara skulle stå och samla damm i ett hörn. Det är dessutom de mest uppskattade presenter jag någonsin gett bort.
I jul finns det så många som behöver din hjälp. I Filipinerna lider människor fortfarande av sviterna från tyfonen de drabbades av för några veckor sedan, och syrianska flyktingar i olika läger runt om i regionen behöver både mat, kläder och sjukvård under den kalla vintern. Svenska Kyrkans internationella arbete jobbar runt om i hela världen för att hjälpa de mest utsatta. Här kan du ge ett bidrag till denna livsviktiga verksamhet!
Så strunta i råsaftscentrifugen och ge bort den perfekta julklappen, en gnutta hopp och omsorg till de som verkligen behöver det i jul. Det är faktiskt både finare och enklare än en teckning.
Cecilia Hage, Ageravolontär i Sollentuna församling
Lämna ett svar