Har ni sett ”Mia på Grötö”? Bara älskar Mia Skäringer! Denna midsommar liksom förra var jag lite som henne, fast ”Bernice på Gräsö.” Fast utan några gäster, 😛 här var det jag som var gäst. Det var visst inte så många gemensamma nämnare mer än den där ön. Kan dock identifiera mig med henne på så många andra plan. Men det är ett helt annat inlägg…
Jag, Alexander och fyra vänner åkte torsdag eftermiddag till Gräsö som ligger norr om Uppsala för att sedan ta oss ytterligare till en ö som heter Hamningbådan. (Där en av mina vänners pojkvän med familj huserar när väder och vind tillåter och andan faller på.) Där bor man mysigt och vackert, men utan rinnande vatten mm. Nu har det dock installerats lite solcellslampor så en och annan liten lampa kan man nu tända. Vill man pudra näsan, 😉 ja då besöker man närmaste gran eller mulltoa.
Men vill man ha ett riktigt traditionellt midsommarfirande, ja då är det värt det. Även om det är ca 76 mil enkel resa. Nu saknar jag morgon och kvällsdoppen i havet och bastubad med utsikt över solnedgången. Färsk fisk (DIREKT upphämtad ur havet, och tillagad kort därefter.) Ingen tv och massor av umgänge. Det är livet! Ibland tror jag att vi måste påminna oss själva om vad som är viktigt. Vad som kan vänta och vad som faktiskt måste prioriteras. Att bara få ligga på en varm stenklippa och göra ingenting, inget mer än att blunda, lyssna på fågelkvitter och brusande hav är för mig som en lovsång till Gud inombords. Då strömmar tacksamheten och förundran över livet i mig. Då är det härligt att leva. Hela skapelsen blir så mycket vackrare när Gud får vara med och prisas. Jag är ingenting utan Gud. Inte ett enda andetag skulle jag vilja ta utan att veta att jag andas genom Gud och Gud i mig.
Nu är det nya tag på jobb. Oj klockan är visst 19.25 redan(!) borde nog gå hem och hjälpa till med packning inför flytten.