När vi som mest behövs

Sommaren är ljuvlig, för många. Det är nu man hoppas få göra det ovanliga. Det är väl fortfarande inte helt ovanligt att man som barn, den första dagen på skolterminen, får berätta om sommarens resor och upplevelser. Ungefär som vi vuxna gör när vi ses på jobbet igen. Egentligen är det väl inget konstigt med det. Utom för de som inget nytt har att berätta förstås. 248 000 barn lever idag i Sverige i fattigdom. Fattig är den som har mindre än 60 % av medianinkomsten. Enligt Rädda Barnen lever 13 % av Sveriges barn i fattigdom. Nu är det visserligen inte barnen som är fattiga utan deras föräldrar. Fattigdom får konsekvenser på livets alla områden.

Alla som arbetar behöver förstås en tids sommarsemester. Samtidigt är det många sammanhang i vårt samhälle som inte kan stänga. Arbetet måste fortgå och personalplanering måste ske utifrån detta. Så är det, eller borde i varje fall vara med kyrkans diakoni. Kyrkans barn- och ungdomsdiakoni får inte ta semester. Inte när barnen, de mest utsatta barnen, behöver aktiviteter och positiva upplevelser som allra bäst. Jag har en känsla av att det i många församlingar behöver göras omprioriteringar.