Sep 21

Rikstäckande insamling till flyktingarbetet

60 miljoner människor är på flykt i världen i dag. Det är en ofattbar mängd – mer än sex gånger fler än hela Sveriges befolkning, och omkring hälften av flyktingarna är barn. Kriget i Syrien är den största orsaken till flyktingkrisen, halva Syriens befolkning har tvingats lämna sina hem. Av rapporterna från FN:s flyktingorgan UNHCR framgår också att de allra flesta har tagits emot av världens utvecklingsländer. Endast drygt 10 procent befinner sig i det mer välbärgade Europa, de flesta av dem i Turkiet. I Sverige tog vi förra året emot 80 000 asylsökande, enligt statistik från migrationsverket, det vill säga drygt 0,1 procent av alla som i dag är på flykt.

Människor flyr inte för att det är kul, de flyr för att rädda sina och sina barns liv. Många av dem flyr från ruinerna av goda levnadsvillkor och lämnar raserade hus, möbler, leksaker, bilar, kläder och allt annat som vi tar för självklart och aldrig tror att någon skall ta ifrån oss. Vi i den rika delen av världen måste ta vår del av ansvaret för våra medmänniskor. Vi lever inte isolerade på ett eget jordklot – vi bor här tillsammans. Det finns inga garantier för att det inte är vi som drabbas nästa gång. Och då kommer vi att både förvänta oss och kräva att andra länder i Europa och världen hjälper oss. Så låt oss hjälpas åt.

På söndag genomför Svenska kyrkan en samlad insamling med anledning av dagens flyktingkris, då har alla möjlighet att lämna ett bidrag i kollekten vid gudstjänster som hålls i Svenska kyrkan över hela landet. Insamlingen går oavkortat till Svenska kyrkans internationella arbete, i flyktingläger utomlands och efter flyktvägarna i Europa.

Svenska kyrkan är en av Sveriges största och mest betrodda organisationer som arbetar med flyktinghjälp, vi finns representerade över hela landet och gör insatser på hemmaplan, på de orter som har flykting- och asylmottagning, och i samarbete med våra partnerorganisationer på många platser i världen dit hjälpen når direkt utan mellanhänder. Tillsammans med de internationella kyrkliga nätverken, som Kyrkornas världsråd och ACT-alliansen, bedriver vi också påverkansarbete i relation till regeringar och makthavare i vårt land, i Europa och övriga världen. Läs mer om detta på Svenska kyrkans hemsida.

Och till dig som undrar varför Svenska kyrkan engagerar sig i flyktingfrågorna vill jag svara: det är vår plikt som medmänniskor utifrån kristendomens kärleksbudskap och som svar på Jesu fråga: Jag var hungrig, törstig, naken och husvill – var du där?
+ Eva

PS. Kan du inte komma till kyrkan på söndag så lämna gärna ett bidrag till Plusgiro: 90 01 22-3, märk gåvan AKUT, eller tag kontakt med din lokala församling. Du är också varmt välkommen att anmäla dig som volontär i de församlingar som jobbar med flykting- och asylmottagningar runt om i stiftet och i vårt land.

Sep 9

Dags att göra upp med vi och dom-tanken

På sista tiden har jag funderat mycket över hur vi i olika sammanhang delar upp mänskligheten i vi och dom.

I terminsstarten hade vi antagningskonferens för åtta personer som anmält intresse för diakon- eller prästyrket. Vid antagningen prövades de på olika sätt, inte för visa sig värdiga den ”fina” vigningstjänsten, utan för deras lämplighet att personligen bära vigningstjänstens särskilda ansvar för kyrkans (inte sin egen) tro och lära. Trots att vigningstjänstens uppgift är att vara tjänare och bärare anses den av tradition vara ”lite finare” än andra kyrkliga yrken. En tradition som på ett olyckligt sätt skapar ett vi och ett dom i vår egen organisation. Det måste vi motarbeta om vi vill vara Jesu efterföljare. Hur det gick vid antagningen? Jo, alla blev antagna och jag ber att de, om de så småningom vigs till tjänst, blir värdiga bärare av det ämbete som skall vara ett tecken på det icke-exkluderande vi som är kyrkans signum.

Förra veckans biskopsmöte mellan Svenska kyrkan och den Tanzaniska Lutherska kyrkan gav mig anledning att fortsätta fundera på vi och dom. Hur ofta ser vi inte på människor som bor i länder där Svenska kyrkan driver biståndsprojekt, som hjälpbehövande offer? Men de är inte några dom. De tillhör kyrkans vi. Vår kyrka är inte endast en svensk företeelse utan en del i en världsvid gemenskap. Ordet kyrka betyder bland annat Herrens familj och en familj är alltid ett vi. Det är inte vi som hjälper dom utan vi i kyrkan som tillsammans kämpar mot krafter som förstör, splittrar och kränker vår värld. Vi måste sluta att förminska vårt vi genom att agera som om vårt eget sammanhang, vår egen kyrka och församling är världens centrum.

Ett tredje tillfälle med vi och dom-tankar var denna veckas möte med Samiska rådet i Svenska kyrkan. Det finns mycket vi och dom i vårt lands relation till vår urbefolkning. Vi lever i ett land som säger sig vara bäst i världen på mänskliga rättigheter samtidigt som vi bryter emot dem i vårt sätt att hantera vårt eget urfolk. Här ligger vi decennier efter länder som Australien, Nya Zeeland och Canada. Vi är till exempel noga med att undervisa om förintelsen men får inte lära oss att förintelsens rasbiologi föddes och utvecklades som en vetenskap i Sverige, där forskarna använde just samer som forskningsobjekt. Sopa rent för egen dörr är ett begrepp som verkligen gäller för både staten, kyrkan och den svenska befolkningen när det gäller arbetet med mänskliga rättigheter.
+Eva

Sep 3

Vi kan hjälpa både här hemma och där borta

Ett dött barn sköljer med vågorna in mot den turkiska kusten. I ett annat land bärs ett annat barn, sjukt men ännu vid liv, fram och tillbaka genom taggtråd. Längre norrut hittas en övergiven lastbil med 70 döda människor inlåsta.
De var alla på flykt undan krig, förföljelse, skräck. De sökte efter en säkrare plats, någonstans där de skulle kunna känna sig trygga. De sökte sig hit till Europa, kanske några hade Sverige som mål.
Nyhetsrapporteringens bilder etsar sig fast. Krigets fasor blir bara värre, förföljelsen allt vämjeligare och flyktingkatastrofen större för varje dag.

En del säger att flyktingarna ska hjälpas på plats, så nära sina hemländer som det bara går, att då får vi ut mest hjälp för pengarna, att vi i Europa och Sverige inte ska låta dem komma till oss.
Visst är det i krigens och konflikthärdarnas grannländer de allra flesta flyktingar finns. Och det är där de allra flesta kommer att fortsätta vara. Jag ser tältlägren framför mig, kåkstäder, stora fält med tillfälliga tak över tätt hoppackade familjer.
Om vi i Sverige har svårt att klara ett värdigt flyktingmottagande här, för de jämförelsevis få som kommer hit – hur ska då dessa grannländer kunna klara det? Det handlar inte om några tusen. Det handlar inte om några månader.
Men vi kan hjälpa både här hemma och där borta.

Som kristen tänker jag ofta på att Jesus var flykting, han tillbringade sina första år på flykt i Egypten, hans föräldrar flydde för att säkra livet på det lilla barnet. Jag tänker på hur flyktingskapets erfarenhet lagt grunden för de kristna kyrkornas tydliga ställningstagande att välkomna främlingar in i gemenskapen.

Situationen i Syrien och vissa andra länder är just nu katastrofal, människors utsatthet är overkligt stor. Och vi kan inte säga att vi inte visste.
Det är vår uppgift att göra vad vi kan för att hjälpa – både de medmänniskor som finns i flyktinglägren och de som sökt sig vidare hit till vårt land.
Vi kan förmå Europas beslutsfattare att öppna lagliga vägar för människor som är på flykt, det finns säkra transporter mellan världsdelar.
Vi kan bidra med mer pengar till hjälporganisationerna, pengar finns det gott om i vår del av världen.
Och vi kan dela med oss av vår trygghet, vi har så det räcker till fler.
Alla kan vi göra något.

Gud hjälpe oss.
+Eva

Ps. Svenska kyrkans internationella arbete samlar in pengar till det akuta läget för flyktingar i Europa. Ge gärna en gåva.

Aug 17

Tid för halvårssummering

Olavsfestdagerne 3
Semestern har i år varit uppdelad i olika perioder där jag fått tid för familjen, återhämtning och summering av mitt första biskopshalvår. Sommarens uppdrag har bland annat varit besök i Trondheim och grannstiftet Nidaros och på Svenska Kyrkans Ungas stora årsmöte i Borås. Mötet med Svenska Kyrkans Unga kommer jag att skriva mer om sedan jag deltagit i kyrkomötet. Jag tror nämligen att kyrkans beslutande organ på alla nivåer har mycket att hämta från Svenska Kyrkans Unga. Jag ser fram emot att få jämföra kyrkomötet med Svenska Kyrkans Ungas stora årsmöte.

Mötet med vårt grannstift i Norge gav mig positiv kraft och givande kontakter. Samtalen med biskop Tor, presesbiskop Helga och anställda på stiftskansliet stärkte mina egna upplevelser och analyser av mitt första halvår som biskop i Härnösands stift. Nidaros bispedöme är Norges ”ärkestift” men har av naturliga skäl mer kulturella likheter och samverkansbehov med oss än med vårt ärkestift.

Det sydsamiska arbetet är ett av våra gemensamma områden där vi kan lära mycket av Nidaros. Här måste vi snarast sätta i gång och arbeta på allvar då vår sydsamiska verksamhet liksom övrigt minoritetsspråksarbete med några få undantag nästan helt avstannat på stiftsnivån.

Pilgrimsverksamheten är stor och viktig i Nidaros, ja man är faktiskt Europas fjärde pilgrimsmål efter Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela. Här förväntar sig Nidaros också mer nära samverkan med oss eftersom Norges nationalhelgon St Olav har en stark koppling till Sverige och speciellt till vårt stift. Ingenstans i världen, inte ens i Norge, finns så många St Olofs kyrkor som hos oss. Pilgrimsverksamhet och den andliga väglednings- och själavårdstraditionen som följer i dess spår är en av de största mötesarenorna för sökande vuxna vi har i Svenska kyrkan i dag. Härnösands stift har här en unik möjlighet att i samarbete med Nidaros verkligen bli ett pilgrimsstift i Europa.

Annat som vi behöver jobba med och som vi kan göra i samverkan med Nidaros är prästbemanningen i Härjedalen och Jämtland samt indelningsfrågor och chefs- och styrelsestöd. Och så kan vi med stor stolthet få dela med oss av våra goda erfarenheter kring arbetet med unga ledare som imponerar stort på vårt grannstift. Både den verksamheten och mycket mer som utförs på ett helt fantastiskt sätt i vårt stift gör att jag med glädje och stor tillförsikt nu ser fram emot mitt andra halvår som biskop.
+Eva


Bild: Från Pilgrimsvandringen genom Trondheim som inleder Olavsfestdagarna
Foto: Gunnar Prytz Leland

Jun 15

Ett fantastiskt uppdrag

14 juni 2015
I ekonomins värld är det viktigt med avstämning. Halvårs- och helårsrapporter väger extra tungt i den processen. Men avstämningar bör också göras utifrån andra värden. Det är meningslöst med en god förvaltning om verksamhetens mål inte uppfylls. Detta är inte minst viktigt i en verksamhet som kyrkans. Alla våra medlemmar betalar sin medlemsavgift för att kyrkan skall var kyrka på ett relevant och nära sätt i vårt samhälle och inte endast för att debet och kredit skall stämma. När arbetet med kommande års budget påbörjas så är det därför verksamhetens målskrivningar som ska stå i centrum och bilda utgångspunkten. Det är det viktigaste uppdraget som våra folkvalda förtroendemän och förtroendekvinnor har i styrelser och kyrkoråd.

Hur vet de då hur de ska prioritera? Jo vi har ett reglemente, Kyrkoordningen, som sätter ramarna för målskrivningsarbetet. Den skriver tydligt att kyrkan har en grundläggande uppgift vars syfte är att ge tro, leva i tro, sprida Guds rike och ta ansvar för varandra och skapelsen. Med andra ord att både leva i och sprida det kärleksbudskap som Jesus gav oss. Kyrkoordningen skriver om hur vi skall erbjuda mötesplatser och stöd för barns och ungas rätt till liv och andlig utveckling, att vi skall stå upp för samhällets svaga och marginaliserade, att vi skall fira gudstjänst och erbjuda andlig fördjupning och själavård och arbeta med bistånd, etik och rättvise- och hållbarhetsfrågor. Vi har verkligen ett fantastiskt och viktigt uppdrag i vår kyrka!

För egen del summerar jag nu mitt första halvår som biskop. Och just på halvårsdagen den 14 juni hade jag förmånen att få viga en präst och två diakoner till tjänst i vårt stift. Vigningen innebär att man får uppdraget att på ett särskilt sätt tillsammans med de förtroendevalda dela ansvaret för kyrkans grundläggande uppgift. Jag önskar de nyvigda Guds rika välsignelser i sitt nya uppdrag och ber samtidigt om klokhet, kärlek och djärvhet i allt viktigt budgetarbete som nu pågår runt om i stiftet.

Jag återkommer i nästa blogg med tankar kring min egen summering av mitt första halvår.
+ Eva

Maj 26

Äntligen

… fick hon till ett nytt blogginlägg. – Jo, jag kan erkänna att jag nu börjar bli lite trött och sliten. Det har verkligen varit en intensiv inledning på min biskopstid. Men snart har jag för första gången gjort det mesta av det en biskop skall göra.

Just nu sitter jag på tåget på väg hem från Uppsala och mitt första möte med läronämnden. Läronämnden består av samtliga biskopar samt åtta andra ledamöter valda av kyrkomötet. Läronämndens uppdrag är att yttra sig i de kyrkomötesfrågor som berör kyrkans lära.

Ansvaret för kyrkans lära är en av de viktigaste biskopsuppgifterna och ett utmärkande drag i vår kyrkas struktur. I Svenska kyrkans organisation finns två ansvarslinjer som gemensamt skall ta ansvar för att församlingarnas grundläggande uppgift. Den ena ansvarslinjen består av de förtroendevalda vi väljer i kyrkovalet vart fjärde år. Deras uppdrag är att ha arbetsgivare- och styrelseansvar i församlingar och stift. Under mina resor runt om i stiftet denna vår har jag haft förmånen att träffa många hängivna förtroendevalda. Och det glädjer mig att många av dem också är ideellt engagerade i sina församlingar. Den andra ansvarslinjen består av det vi kallar vigningstjänsten, det vill säga diakoner, präster och biskopar. De har ett särskilt ansvar för att församlingarna och stiften bedriver sin verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro och lära.

Dessa två ansvarslinjer som gemensamt bär ansvaret för Svenska kyrkan gör att hon har en helt egen organisationsform. Vi fungerar varken som en koncern, ett företag, en kommun eller en förening. Vi är en kyrka med en så kallad episkopal struktur, en kyrklig organisationsform som finns i många länder.

Jag tror att det är viktigt att vi hanterar och bemöter vår organisation efter dessa speciella förutsättningar om vi skall kunna leva och verka i det som är vår identitet och vårt uppdrag som kyrka.
+Eva

Apr 17

I Guds tystnad får jag vara

FullSizeRender4
Har precis avslutat biskopsmötets retreat vid stiftsgården Södra Hoka i Blekinge. Under veckan har vi mediterat över 21 kap i Johannesevangeliet.
Vill dela med mig av vilan, andakten och Gudsmötet genom orden i psalm 522 i psalmboken, samt den här bilden från Södra Hoka.

I Guds tystnad får jag vara ordlös,
stilla utan krav.
Klara rymder, öppna dagar:
här en strand vid nådens hav.

I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önska, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.

I Guds Ande kan jag andas:
bön ger liv ur död som svar.
Ögonblickets närhet rymmer
allt som blir och är och var.

Vid Guds hjärta är jag buren,
innesluten i hans famn.
Medan hemligheten djupnar
viskar Fadern ömt mitt namn.

Apr 7

Det är påsk på jorden

I helgen har jag äntligen fått träffa mina närmaste lite mer än bara de korta glimtar som hittills givits mig denna termin. När jag landade hemma hos dem på skärtorsdagskvällen kom jag direkt från vårt vänstift Cape Orange i Sydafrika. Med på resan var några av stiftets ungdomar och två stiftsmedarbetare som under två dagar höll en kurs i frälsarkransmetodik för ungdomar och ledare i Kimberly. De gjorde ett fantastiskt och mycket uppskattat arbete. Jag hade också egna uppdrag, bland annat mötte jag representanter för stiftsledningen för att samtala om gemensamma frågor och vårt vänstiftsarbete. Jag fick även predika vid stiftets palmsöndagsgudstjänst. En tre timmar lång gudstjänst med afrikanska sånger, tyska koraler, rökelse, högkyrklig liturgi, dans, trummor, visselpipor och keyboard i en salig blandning.

Efter dagarna i Kimberly besökte vi Philaniprojektet i Kapstaden. Här ger man stöd åt mödrar och barn både genom förskoleverksamhet och så kallade mentormammor. Svenska kyrkans julinsamling 2014 gick bland annat hit och det kommer även 2015 års insamling att göra. Läs mer om det på Svenska kyrkans hemsida

Philani ligger i en av Sydafrikas många kåkstäder och kontrasten mot vårt välstånd är påtaglig precis som i det område för Sydafrikas urbefolkning, Sunfolket, som jag fick möjlighet att besöka tillsammans med bishop Bill. Vi gjorde också ett studiebesök på Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år. Besöken i fängelsecellerna fick våra enkla sydafrikanska logement att framstå som rena paradiset. Jag undrar om vi bortskämda svenskar skulle klara av ens en vecka under dessa förhållanden, även om vi visste att vi gjorde det för något som var rätt och gott?

Åter i vardagen i Sverige blir jag uppringd av Radio Västernorrland som vill veta vilken som är min favoritfilm och varför. Mitt svar: Triolgin om Härskarringen, för att den handlar om kampen mot det onda och att även den som är liten kan bidra med något stort. Tolkien skrev sin triologi utifrån den kristna symbolvärlden som har sitt centrum i påskbudskapet. Budskapet om att Guds goda kraft kämpar med alla som genom historien kämpat mot ondska och orättvisor, vare sig det är bland mammor och barn i Sydafrikas kåkstäder, i kampen mot orättvisa och korrupta regimer eller mot mobbing och utanförskap i vårt eget land. Jesus dog för den kampen men han gav oss också genom sin död en väg till ett nytt liv. Ett liv som inte ondskan och hatet kan rå på och som uppmanar oss att aldrig någonsin ge upp det godas kamp. När Frodo i filmen vill ge upp säger hans vän Sam: ” Det finns något gott i den här världen och det är värt att kämpa för”. Ja, jag vill tro att det är så och att det är lika sant som att det blir vår och sommar efter vinter och kyla.

”Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren.
Öst och väst och syd och nord, eld och vatten, luft och jord sjunger påskens psalmer.
Hör hur fågelropen höjs! Hav och mark sig gläder. Se hur mark och träd tar på sina sommarkläder.
Genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är påsk på jorden.”

(ur psalm 517 i psalmboken)
+Eva

Mar 23

Ung utmaning

När jag bloggade sist hade vi internationella kvinnodagen framför oss. Nu har vi precis firat en annan viktig kvinnodag: Jungfru Marie bebådelsedag. Maria, Jesu mor var inte alls så vän, tystlåten och underdåning som hon ofta framställts. I Lukas berättelse om bebådelsen möter vi tvärtom en tonårstjej som vågar ifrågasätta ängelns budskap. ”Hur skall det gå till?”, frågar hon ängeln ungdomligt kaxigt.

I mötet med trons värld är det viktigt att ifrågasätta budskap och auktoriteter och källkritik är på sin plats även här. Gud har gett oss en hjärna för att den skall användas. Därför skall vi inte okritiskt svälja allt andra säger. I respekt för vårt eget värde och för Gud som gett oss våra förmågor har vi både rätt och skyldighet att värna vårt eget jag. Det gör Maria. På så sätt är hon en god förebild för både kvinnor och män.

Sedan Maria ifrågasatt och bett om en förklaring accepterar hon ängelns budskap. Och så blir den unga Maria också en förebild i tro. När hon förstår att det uppdrag hon får beror på Gud och inte på henne så säger hon sitt ja. För Maria handlar tro inte om att förstå Gud utan om att vila i en Gud som är större än vårt förstånd. En Gud som vi både får ifrågasätta och samtidigt överlämna allt till. Tro är alltså att både få vara sig själv och att släppa taget om sitt eget. Det kunde verkligen Maria.

Tänk, en ung tonårstjej är vår största trosförebild. Det kan vara värt att tänka på när vi söker vägar att forma vårt kyrko- och församlingsliv. Därför tyckte jag att det var extra härligt att i år få fira Marie bebådelsedag tillsammans med 150 ungdomar på stiftsungdomsmötet i Hackås i söndags.

Under denna och kommande vecka kommer jag att få fundera mer kring tro och kyrkoliv tillsammans med ungdomar, från vårt stift och från vänstiftet Cape Orange i Sydafrika. Det blir en spännande och nyttig utmaning. För vi är ju inte bara kyrka i vårt eget lilla sammanhang. Vi tillhör en stor världsvid rörelse. En rörelse som den unga Maria sa ja till att bära in i vår värld.
+ Eva

 

Mar 6

Tillsammans är vi starka

På Söndag väntar den tredje kyrkoherdemottagningen på kort tid, denna gång i Stöde. Det är viktigt med mottagningsgudstjänstens tydliga markering eftersom kyrkoherdeuppdraget är så speciellt.

Kyrkoherden är chef över all verksamhet med ansvar för arbetsrätt och arbetsmiljö som på vilken arbetsplats som helst. Men hen har också det högsta ansvaret för kyrkans tro och lära i församlingen. Därför kan man aldrig likställa kyrkoherdeuppdraget med ett kommunalt tjänstemannauppdrag eller en VD inom näringslivet. Kyrkoherdens dubbla ansvar medför både ett fullvärdigt ledamotskap i kyrkorådet, ledningsansvar i relation till anställda och ideella och ett självständigt, personligt läroansvar inför biskop och domkapitel.

När det uppstår organisations-och arbetsmiljö problem i församlingarna handlar det oftast om att vi inte tagit hänsyn till detta kyrkliga sätt att förhålla sig till styrning och ledning. Det här måste vi bli bättre på om vi vill vara kyrka och inte utvecklas till något annat. Därför är det viktigt med kyrkoherdar och förtroendevalda som låter kyrkan vara kyrka både när det handlar om styrelse- och ledningsansvaret och det andliga livets tillväxt i församlingarna.

På söndag är det också internationella kvinnodagen. Ur kvinnorättsperspektiv finns det så oändligt mycket kvar att göra i vår värld. På många platser i världen utsätts kvinnor för en ofattbar diskriminering som börjar redan på fosterstadiet. Tack och lov har allt fler börjat inse att denna diskriminering inte bara drabbar kvinnorna utan hela samhället.

Våra biståndsorganisationer vet i dag att deras arbete ger bättre resultat och hållbarhet om kvinnorna görs delaktiga i samhällsutvecklingen. Jämlika samhällen och företag har visat sig rent samhällsekonomiskt vara mer bärkraftiga och solida. Och egentligen är det väl som det skall vara, vi män och kvinnor är ju människor tillsammans inte var för sig eller endast det ena könet. Vi är skapta till Guds avbild tillsammans och vi har fått uppdraget att tillsammans förvalta vår skapelse.

Devisen ” Tillsammans är vi starka” passar därför bra på söndag både för kyrkoherdemottagningen och för kampen för kvinnors rättigheter.
+Eva