Här om dagen var vi på konsert i Dubai. En fin park vid några av Marinans höghus hade förvandlats till ett litet festivalområde, där allt från hamburgehak och öltält till VIP-lounge och såklart scen hade ställts upp. Kanske var vi tre tusen personer där, när en världskänd pop-musiker äntrar scenen efter en inte lika världskänd uppvärmare. Publiken speglade verkligen Dubai som stad. Av de drygt 2,1 miljoner människor som bor i emiratet (de flesta såklart i staden), är hela 83 %, lågt räknat, invandrare. Majoriteten är indier (ca. 53 %) och därefter kommer i mindre procentsatser pakistanier, bangladeshier, filipiner, och människor från många andra länder. Svenskar, till exempel, utgör ca. 0,0023 % av befolkningen i Dubai. Konserter med världsartister är i Dubai liksom i Sverige inget alla kan gå på, utan som så mycket annat förbehållet en rikare del av samhället, varför publiken inte kan sägas spegla Dubai procentuellt, men väl i dess mångfald. Runtom oss befinner sig alltså människor från världens alla hörn, med helt olika bakgrunder, språk, traditioner och trostillhörigheter. Människor som, liksom i stort sett alla av oss, hänger kvar vid sina traditioner fastän de flyttar till ett annat land. Som handlar olika saker på Carrfour, som går till olika platser för att ge uttryck för sin spiritualitet, och som gör det på olika språk. När man tittar ut över publikhavet är det svårt att tänka sig att vi har något gemensamt, vi som har kommit hit ikväll, annat än att vi just nu är i Dubai, och att vi i alla fall på ytan verkar tilltalas av samma musikgenre: modern pop/soft rock/singer-songwriter. Var person är sin ö, här i havet nedanför scenen. Men så, en bit in i konserten, händer något fantastiskt. Något man stundtals upplever på stora konserter, men som i en så mångfacetterad stad som Dubai får en ny innebörd. Till refrängen av den allra mest kända låten växer öarna i publikhavet samman till en stor kontinent, varifrån det ljuder med hundratals engelska brytningar ”…and I don’t know what to do, ’cause I’ll never be with you.” Där och då fylls avstånden oss emellan igen med tonernas sammansättning, och delarna blir en helhet. Sällan kan man till den grad förstå att vi alla är människor som rörs och påverkas av så lika ting, som just då. Att vi all på något sätt hör ihop. Musikens förenande kraft, den som vi inte sällan glömmer bort, den som kan bygga broar, förena, och skapa samhörighet. Min konfirmandpräst sa en gång att var han än kom i världen, så fanns det två sånger alla kunde: Let it be och Blowin’ in the wind. Även om man inte kunde kommunicera på varandras språk, så kunde man sjunga en av dess låtar, och på det sättet förenas. Refrängen där på det provisoriska konsertområdet visade att samma sak gäller i Dubai. Musikens förenande kraft fortsätter att öppna världar till nya möjligheter, till nya kunskaper och erfarenheter, också här.
Musiken som förenar