Jag Charlotta

Som liten flicka sattes jag i barnkören och där har jag stannat kvar, många gånger känns mitt jobb som att jag vill fortsätta sjunga mina låtar och vill du vara med så är du välkommen att vara med i kören.

Sen jag började min första tjänst som 19-åring – 30 år sen – i Stenstorp, Västergötland, har mycket förändrats. Tjänsten var på 65 % och då ingick tre kyrkor och fem körer (!). Jag fick köra tidningar för att ha råd med hyran. Då hade jag ett piano och en orgel som mina redskap. Nu har jag en dator som ett av mina viktigaste redskap. Varje körsång jag övar in lär jag mig bäst genom att göra partiturstudium i datorn. Jag spelar in pianosatsen – med mitt digitala piano såklart – och sen sjunger jag in alla stämmorna, dvs lägger stämma på stämma. För det första så lär jag mig spela sången, för det andra så lär jag mig varje stämma och för det tredje så tvingas jag att sjunga bättre och bättre. Det är så otroligt effektivt och fantastiskt roligt – det är ju såklart en extra glädje ifall det låter snyggt – å andra sidan så ger jag mig inte förrän det låter bra. Jag kan gå hemma och längta tills jag kan komma till jobbdatorn och börja spela in. Sen gör jag övningsfiler till körsångarna av det jag spelat in så de kan öva hemma.
Förr hade jag kanske ett (1) stort projekt, dvs stor konsert/musikgudstjänst, per termin eller kanske per år. Nu avlöser de varandra i en hiskelig fart, min gräns har flyttats avsevärt. En avgörande del för lilla Lottas utveckling var när jag kom in på musikhögskolan. Jag fick helt ovärderliga redskap som jag nog inte skulle klarat mig utan.

Jag tog pianolektioner som liten för vår kantor, jag lurades att fortsätta med detta trots jag ville sluta. Först fortsatte jag ifall jag fick ledigt varannan vecka, sen fortsatte jag ifall jag fick semester varannan vecka. Lättlurad till tusen. Men kanske var det någon som såg en gnutta begåvning, mina föräldrar kanske. Jag är uppvuxen med Evert Taube och Gluntarne och snapsvisor och allsånger och ungdomskörens sånger och Gullan Bornemarks gamla sångböcker. Pappa sjöng i kyrkokör och manskör och spelte gitarr och munspel, samt bastuba i byns mässingsoktett, och sjöng duett med byns barberare och sedan med min konfirmationspräst. Mamma sjöng när hon dammsög – ”Oh, what a beautiful mooooorning”. Som 9-åring började jag spela tvärflöjt/piccolaflöjt och hamnade i byns ungdomsorkester där jag stannade kvar i 9 år. Jag har alltid sjungit och spelat och jag fortsätter ungefär som jag alltid gjort. Jag slapp sommarjobb ifall jag övade ordentligt. Jag övade absolut ordentligt. Konfaprästen tyckte jag skulle börja öva orgel så då gjorde jag det. Kring 17-årsåldern fick jag sommarjobb som kantor. Mamma skjutsade mig Skåne runt till alla landsorts-kyrkor där jag ryckte in. Mamma och pappa följde med mig när jag skulle öva orgel på kvällen och stora kyrkan var mörk och svart och läskig. Det var så mysigt när de satt där båda två – pappa läste och mamma stickade och jag övade på lilla orgeln i koret i Sjöbo. Stora orgeln på läktaren var stor och tung och svårspelad, men lilla orgeln var helt okej för små 15-årsfingrar. När jag tog kantorskurs kallades jag för ”den ambitiösa”. Jag har alltid fått jobba och kämpa mycket för att komma någonstans. Jag sökte in fyra gånger till musikhögskolan innan det gick vägen. Men det är ju det som det hela handlar om, att vilja jobba och kämpa och öva. Vill man inte öva händer ingenting. Det är lusten till övning som gör mitt musikerliv möjligt. När jag gick andra året på musikhögskolan föddes min dotter Linnéa. Jag var ensam mamma och begriper inte riktigt hur jag klarade av musikhögskolan. Det var svårt att komma in men ännu svårare att ta sig ut.

Att spela på begravning är en stor del i min tjänst. Det är många frågor att ta ställning till. Jag tror att jag är ganska liberal i min syn på repertoar. Jag går med på det mesta, å andra sidan har jag aldrig fått jobbiga låtval att ta ställning till. Det svåraste var nog en låt av T-Rex med högst tvivelaktig text, men de anhöriga blev jättenöjda med att jag spelade låten på pianot och att vi skippade texten. Då känns det väldigt gott i mitt hjärta. Jag har gått till mötes och de anhöriga har sett och hört mitt dilemma och gått mig tillmötes.

När jag gick på musikhögskolan var det viktigaste för mig att öva orgel. Det var detta ämne som jag lade mest tid på. Nu har jag en liten kyrka med en liten orgel och absolut ingen konsertlokal och nu är det inte viktigt med solistisk orgel utan körarbetet är det främsta. Men samtidigt måste jag upprätthålla min teknik så jag övar skalor varje dag. Det hela är en fråga om balans och där är familj och arbetskamrater ovärderliga. Det finns väl knappt något mera befriande än en fikarast med skrattiga arbetskamrater? Eller en stund vid frukostbordet tillsammans med de nära och kära då det råder frid och stilla förnöjsamhet. Det är källor att ösa ur och fylla på med kraft.