Bottna eller drunkna

I veckan diskuterade vi församlingsinstruktion med utgångspunkt från ord från biskopar. Bottna i nåden skulle vi klura kring. Då sa en av klokingarna: ”Kan man drunkna i nåden?” Om man inte bottnar, drunknar man då? Jag hörde inte riktigt vad svaren blev för jag började tänka så intensivt själv. Att drunkna i kärlek kan ju låta positivt, men drunkna i nåd? Jag frågade maken och hans svar blev snabbt och koncist: ”Nä, man kan inte drunkna i nåden”. ”Varför?” sa jag. ”För att nåden är en tillstånd som omsluter en.” ”Kan man bottna i nåden, då?” sa jag. ”Nä, det kan man inte eftersom nåden är ett tillstånd som omsluter en”. Intressant. Själv känner jag mig ofta villrådig och inte särskilt omsluten av nåd. Många, många gånger är jag så otroligt omsluten och bärs av allt och alla och troligen mest av nåden.

När tillvaron rämnar och allt mest känns som mörker är det svårt att hitta till nåden, eller komma på att den finns… fast det är väl troligen mest då den finns, fast det fattar jag inte just då. I veckan kom jag på det ju faktiskt är minnesgudstjänster överallt i hela vårt land till helgen och min lilla mamma dog på påskdagen. Då är jag ju faktiskt sörjande och borde gå i kyrkan, kanske hemma i Sjöbo. Men jag ska ju jobba… har inte alls tänkt på att så kanske jag ska göra. Nå, i alla fall så ringde jag till pappa och frågade vad han ville göra. Han ville gå till kyrkogården och sätta blommor till mamma så det ska vi göra och sen ska vi äta tillsammans där mamma bodde de sista månaderna. Fast jag kanske kan få med mig pappa till min lilla kyrka där jag ska spela.

Nu är det helg och nästan alla låtar är på plats inför jul- och lucia-konserter, jag har bara ett par små tillägg att stoppa in på hemsida och dropbox till mina körsångare. Mina glada arbetskamrater satt och kalasade på överblivet godis från konfaträffen och ljuset lyste varmt och gott i deras rum. Jag och maken var ute igår för att införskaffa attiraljer till maskerad i kväll. Jag blir helt förundrad över makens frenesi och energi att hitta utrustning för ändamålet.

Igår eftermiddag gick vi på Ribban, jag och hunden och jag förundras ständigt över hur vackert det är trots att det är grått och regnigt och höstigt.

Och när det är som mörkast finns förvisso ett ljus i mörkret… och bilden/berättelsen med fotspår i sanden är nog sinnebilden för nåden… kom jag på just.

Då går jag vidare i livet… omsluten… och för stunden medveten om det 😀