Igår-kväll funderade jag en hel del på varför jag var så trött. Det var egentligen en ganska fantastisk dag, vi gjorde rätt så mycket, trots att det inte kändes så; på förmiddagen övade jag nyckelharpa, och jag tvättade och strök och vek ihop och lade i skåp, sen körde vi till pappa och åt lunch. På vägen hem körde vi till min syster och lämnade ett par paket med kryddor från den stora staden. Vi satt lite grann hos syster med make och pratade. Trivsamt. Sen körde vi hem och jag somnade igen som en sten. När jag vaknade hade jag lite huvudvärk och var allmänt seg. Maken fick ta rundan med hunden. Efter kvällsmaten kvicknade jag till och lyckades pallra mig ut på kvällsturen med hunden. Det var naturligtvis helt underbart att komma ut – fullmåne och en strandäng som badade i månsken och pannlampan kunde förbli släckt. Venus lyste och strålade och hela världen var så vacker.
Maken kungjorde när jag kom hem att det inte alls var konstigt att jag var trött eftersom jag varit iväg med jobbet i 2 dagar. Det har han ju rätt i såklart. Det tar energi.
Och trots min stora seghet så inträffade en fantastisk grej; mitt övande med nyckelharpan har gett resultat. Ibland kommer utvecklingen i stora skutt och igår var ett megakliv för lilla Lotta. Stråken började dansa med melodierna som fick fart och fingrarna löpte lätt och avslappnat. Jag kunde titta bort, eller blunda och fingrarna hittade ändå. Marginalerna har blivit lite större och glädjen enormt mycket större. Tänk att två års harvande och gnetande och traggande plötsligt utkristalliseras till spröda vackra toner. Det har ju såklart varit utveckling innan också, men helt plötsligt trillar allt på plats ännu mer. Och det bästa av allt är att det slutar aldrig. Det bara fortsätter. Makens kommentar idag var: ”Jag har inte fattat att man måste öva såååå mycket”.
Idag är en typisk dag då det bara fortsätter. Disken tar aldrig slut och inte ogräset heller. Och solen skiner på oss som tuffar på, eller väntar tills vi orkar tuffa på.
Pax.