Det började redan i tisdags; jag var ute med hunden och kom in på vår gata och ser hur en pappa är på väg med sin dotter i cykelsitsen. De står utanför huset och gör sig klara och den unga mamman står i dörren och ler och vinkar. Så vackert.
Senare samma dag är det grannens tur; maken – fast dessa är i 70-årsåldern – ska iväg med sin cykel och hustrun står i dörren och vinkar. De ler och det är så vackert.
I torsdags körde jag på Amiralsgatan i Malmö och väntade vid ett övergångsställe. Där gick en mormor och mamma med en barnvagn. Jag är helt bombis på att det var en mormor och mamma för de hade exakt samma profil och de utstrålade ett sånt lugn och glädje. De var så vackra där de promenerade med sitt barn/barnbarn i vagnen.
Senare samma dag hade jag körövning med min Ungdomskör. En femtonåring mitt-i -målbrottet stod pall för utmaningen. Han stannade kvar i kören och lät sin röst klinga och den bar och det vackra var när killens storasyster hörde hur fint det lät och flickan log. Så vackert!
Det sista jag vill ta med i denna vackra-betraktelse är det som hände framåt slutet på Hyllie Gospels körövning. Det vill säga, det hände inget egentligen, men helt plötsligt ser jag ett litet huvud sticka upp bland de övriga, och huvudet tillhörde vår nya körsångares bebis. Den lilla pojken brukar hålla sig i vagnen, men helt plötsligt satt han i famnen på Lasse Bas, och där satt han och såg väldigt nöjd ut. Jag tror det är första gången jag ser en karl gulla med en av körens ungar. Fast han gullade inte egentligen, utan bara höll honom i famnen och där var pojken liksom parkerad, och de var väldigt nöjda båda två.
Nu har jag delat med mig av mina guldögonblick. De var faktiskt lite fler, men det är dessa där tiden liksom stannat ett ögonblick och fastnat i mitt hjärta. Nu ska jag fortsätta fira min lördag. Salve och Pax.