En lär så länge en har elever…

Dagens gästbloggare är Anders Göranzon som är utsänd från Svenska kyrkan för att arbeta som lektor i teologi vid universitetet i Pietermaritzburg i Sydafrika.

– Varför är kursplanen upplagd på detta sätt? Varför är den så snäv?

Ungefär så ställde Amos frågan. Han är masterstudent från Malawi och där tillhör han en Pingstkyrka. Han undrade varför vi bara undervisar om andra kristna kyrkor och inget om Pingströrelsen och de evangelikala kyrkorna.

Jag kom att tänka på det gamla talesättet: ”Man lär så länge man lever” som kanske kan behöva justeras på olika sätt. Genom att lägga till ett ”e” före ordet ”lever” ges en annan mening. ”Man lär så länge man har elever”. Det är en erfarenhet jag delar med många lärare. (I rubriken har jag dessutom valt det mer genusneutrala ordet ”en” i stället för ”man”.)

Svenska kyrkan har sänt ut mig som universitetslärare till University of KwaZulu-Natal i Sydafrika. Jag undervisar i praktisk teologi och just nu en kurs som handlar om ekumenik. Med andra ord handlar det om hur olika kyrkor och samfund samarbetar och samtalar för att nå större enhet. Eftersom den största ekumeniska organisationen i världen, Kyrkornas Världsråd, har sin tionde generförsamling i månadsskiftet oktober – november detta år, kändes det naturligt att fokusera på just denna organisation. Bland annat läser vi ett dokument, som ska diskuteras vid generalförsamlingen som hålls Syd-Korea: Together towards life – Mission and Evangelism in changing landscapes. Dokumentet handlar om kyrkans mission och har bland annat uppmärksammats, för att det talar om mission på ett nytt sätt. Förut skedde missionsarbetet med en riktning från den som hade pengar och makt, till den som inget hade. Nu talar Kyrkornas Världsråd om att även den som lever i utsatthet eller i marginalen har mycket att bidra med. Ett nytt perspektiv!

Med bland annat detta dokument och en del litteratur mötte jag gruppen magister- och masterstudenter. De kommer från olika länder i Afrika, som exempelvis Zimbabwe, Zambia, Mocambique, och Malawi men även från Sydafrika. Vissa tillhör mer traditionella samfund som Anglikanska eller Lutherska kyrkor men i klassen finns även Pingstvänner och evangelikala samt en del kyrkor jag aldrig hört talas om. Spännande!

Nu undrade alltså en av dem varför vi bara studerar en enda ekumenisk organisation. Bra fråga! Den fick mig att gå hem och skaffa information om andra ekumeniska organisationer. Jag fann Evangelikala Världsalliansen och Lausanne-rörelsen. De består just av evangelikala kyrkor och pingstkyrkor. De är ofta mycket tydliga när det gäller bibelns auktoritet och synen på Jesus, som den enda vägen till frälsning.

När jag sökte kunskap fann jag att den Evangelikala Världsalliansen, Kyrkornas Världsråd och den Romersk Katolska kyrkan (som gemensamt samlar 90% av världens alla kristna) har kommit överens om en slags uppförandekod när det gäller mission. Christian Witness in a Multi-Religious World: Recommendations for Conduct. Detta dokument kom redan 2011. Det talar om dialog och respekt för människor i andra kristna samfund eller i andra religioner.

Min förutfattade mening var att Pingstvänner och Evangelikala kristna var mer offensiva och kanske även okänsliga, när det gäller att övertyga andra och skaffa nya medlemmar. Säkert förekommer det men det finns också en trend att kyrkorna i världen säker sig närmare varandra och vill visa varandra och andra mer respekt.

När jag läser Lausanne-rörelsens senaste dokument, som togs i Kapstaden 2010, The Cape Town Commitment, hittar jag närmast identiska formuleringar som i Kyrkornas Världsråds missionsdokument. Även Lausanne-rörelsen talar om behovet av att lyssna på människor i marginalen och att mission inte bara handlar om att sprida den kristna läran utan är insatt i ett större sammanhang, som berör hela skapelsen och har sociala och strukturella dimensioner.

Jag lär så länge jag har elever! Och jag hoppas kunna påverka andra att inte se på medkristna med fördomsfulla ögon. För oss som är med i kyrkor som tillhör Kyrkornas Världsråd (som Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan i Sverige gör) är det lätt att beskriva andra kristna som konservativa eller fundamentalistiska. Sådana etiketter ökar inte förståelsen för andra. Om vi tar oss tid att lära känna varandra i den världsvida kyrkan kan vi upptäcka att vi har mer gemensamt än vi tror. Detta kallas ekumenik. Och det får jag lära mig mer om, genom att möta elever från olika samfund och länder i Afrika.