Om integration och bostäder till alla

Integrationsamordnare Johanna Persdotter och diakon Elisabeth Linde i Södertälje församling tycker att bristen på bostäder leder till att utsatta grupper ställs mot varandra. Läs om människor de möter som hamnat i kläm på grund av en utsatt boendesituation.

Bostäder i Södertälje

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen bräcklig.

 

– Varken jag eller farmor får något privatliv, suckar mannen i fåtöljen.

Mannen (vi kan kalla honom Mats) har sökt sig till diakonimottagningen i St:a Ragnhildsgården i Södertälje. I flera år har han kommit för råd och stöd i att försöka hitta en bostad. Tidigare arbetade han och var gift, men så en dag fick han en stroke vilket ledde till att han blev sjukpensionär. Han återhämtade sig men det gjorde inte relationen med hans fru. De beslutade att skilja sig och Mats började leta efter en egen lägenhet. Det visade sig bli en stor utmaning.

Mats berättar om oron över barnen som behövde tränga ihop sig på mindre yta när föräldrarna behövde ha separata sovrum eftersom pappa inte fick någon lägenhet. Till slut flyttade Mats in hos sin farmor i hennes tvåa där han nu bott i fyra år. I över ett halvår har diakon Lisa stöttat Mats och hjälpt honom att bevaka och söka lägenheter.

Om Mats inte hade haft någon farmor som ställt upp, vad hade hänt då?

Veckan därpå möter vi Grace. Hon berättar att hon och hennes man med två barn hyr ett rum i en lägenhet i Södertälje. I lägenheten bor två till familjer med barn.

– Det blir inget familjeliv. Vi kan inte vara man och hustru, säger Grace.

Grace och hennes man försöker prioritera barnens skolarbete, men det är svårt att få läsro i en trerummare där tre familjer samsas om ytan. Det är också en utmaning att låta barnen idrotta eftersom de inte kan hänga upp kläder i lägenheten och tvätta som de behöver, berättar Grace.

Beloppet familjen betalar i hyra är lika stort som hyran för hela lägenheten men personen som står på förstahandskontraktet vill inte skriva något andrahandskontrakt. Med rädsla för att bli utkastade vågar Grace inte heller kräva något kontrakt av mannen som står på förstahandskontraktet.

– Då kan han hitta en annan familj som är villig att betala högre hyra för att få rummet, förklarar Grace.

Grace och hennes familj som har mycket låga inkomster från ströjobb här och där, har inte heller rätt till bostadsbidrag eftersom de inte kan uppvisa ett kontrakt. Detta kan leda till att familjen sjunker ännu djupare i nöden.

Varje vecka möter vi i Svenska kyrkan människor som Mats och Grace. Pensionärer, barnfamiljer, ensamstående och unga vuxna som lever i en utsatt situation då de inte kan hitta en bostad.

Vi försöker upplysa dem vi möter om var de kan ställa sig i kö, hur de kan hitta privata hyresvärdar och sånt. Vi upplyser dem också om deras rättigheter och skyldigheter. Men vad hjälper det att veta sina rättigheter när du inte får ha kvar det tak över huvudet du fått när uthyraren vägrat dig ett kontrakt? Eller när du måste stå i kö i fem till tio år för att ens bli erbjuden en lägenhet? Eller när hyran är så hög att din inkomst inte räcker till?

Vi frågar oss hur det har blivit så här. Det förs mycket dialog om att motverka segregation och verka för inkludering. Samtidigt upplever vi att bristen på bostäder som människor har råd att bo och bo kvar i leder till att utsatta grupper ställs mot varandra.

För dem som har råd att köpa sin lägenhet finns möjlighet att göra bostadskarriär, men för dem utan resurser är bostadssituationen så bräcklig.

Elisabeth Linde, diakon och Johanna Persdotter, integrationssamordnare i Södertälje församling

Linedance med biskopen

Det är spännande att vara mångfaldsförsamling. Man får ta del av andra människors kultur och traditioner. Till Berga kyrka kommer många människor som är födda i Irak. Församlingen har fått prova på att äta Dolma och Biryani. Vi har också börjat fira nya högtider som till exempel ”Det heliga korsets upphöjelse” och ”Jungfru Marie himmelsfärd”. Och eftersom vi tycker att det är viktigt med delande, måste också vi svenskfödda bjuda till lite. I samband med biskopsvisitationen för ett par veckor sedan, blev det tillfälle att göra det.

Under visitationsdagen, då Linköpings stifts biskop, Martin Modéus, besökte vår församling, samtalade vi om hur anställda kan arbeta mer som möjliggörare och mindre som utförare. Ett annat tema handlade om hur det kan skapas mötesplatser i församlingen som är generationsöverskridande.

linnedance biskop litenny
I dans tillsammans. Biskop Martin Modéus mitt i dansvimlet.

Se här hur det svänger

Men det häftigaste var helt klart festen på kvällen. Det kom ungefär 370 personer från olika sammanhang och traditioner. Allt från små barn till gamla gummor. Kvällen innehöll förutom musikunderhållning och grillning, nämligen linedance.

Nu vill jag därför varmt rekommendera linedance som aktivitet oavsett hur församlingen eller sammanhanget ser ut. När man dansar linedance behöver man inte bjuda upp någon som man måste göra när det är pardans. Det spelar ingen roll hur fördelningen ser ut mellan män och kvinnor eller vuxna och barn. Man dansar bredvid, bakom eller framför varandra. Var och en har sin egen stil samtidigt som man får en härlig känsla av samhörighet.

Hos oss var alla dansare ungefär lika bra eller dåliga och det var många som ville vara med. Vår biskop dansade loss naturligtvis, senare fick vi alla ta emot Guds välsignelse av honom. Kvällen avslutades med att Ruya 16 år sjöng psalm 61 ”Lågorna är många”. Varannan vers sjöng hon på svenska, varannan på assyriska.

 Roger Fremred, församlingsherde i Berga församling

28 mars 2017

Här är Ws familj,” hör jag en röst säga helt plötsligt. Som ofta är det fullt med folk utanför min dörr, och det sitter ett gäng i väntsoffan. Men att det skulle vara Ws familj, det kan jag inte fatta! Som vi har längtat efter dem och misstrott att det någonsin skulle bli av att de verkligen tog sig hit. Men nu har W varit och hämtat dem, tagit dem från Syrien via Teheran och Istanbul och nu sitter de här.

sofa-1233679

I mammans knän, och med armarna runt hennes nacke, hänger den äldsta dottern, 12 år. Hon tar allt fokus. Hon stannar tiden. Hon gör att ytterst få av oss ens hälsar på hennes ett år yngre syster. Hon är en fågel av tunna leder, krokiga lemmar, och ett vitt ansikte med stora ögon och fjunigt hår. Så lik sin mamma som bara är 30 år. Pappan W lyfter upp och lägger henne över sin axel, en tyngd av första dotter som föds med en svår hjärnskada, en tyngd av 2 års separation och dåligt samvete innan han fick till anhöriginvandringen, en tyngd av bristen på medicin och stressen av krig som har gjort att epilepsin nu slår till många gånger om dagen. En tyngd av att han inte har något boende ordnat för dem. En tyngd som sprider panik hos oss alla där den där tisdagen: hur mår hon egentligen? När åt hon senast, när drack hon? Vad fick hon för mediciner innan hon gick på flyget?

Samtidigt kommer en sjuksköterska från vårdcentralen in och undrar om det finns någon papperslös som vill ta över hennes gamla soffa. Jag irrar med blicken, har svårt att fokusera, och ber henne istället ta en titt på flickan. Hon beordrar oss alla undan och mig att ringa ambulansen. Lägger flickan i framstupa huvudläge, klappar, klappar, klappar henne över ryggen. Det var tydligen över ett dygn sedan hon drack, och veckor sedan hon åt.

EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (1) EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (17)

Snart kan jag vifta in ambulansen. Två rena, vackra män som ägnar lång tid åt försöka förstå vad flickan behöver. De vill inte ta med henne i ambulansen. Det är inte akut som vi trodde, och då kommer inte hon få den hjälp hon behöver långsiktigt. De ringer runt, de blir bjudna på pistage-kakor, sjuksköterska slinker ut försenad till sitt möte, de väntar och pratar med oss. Till slut kommer vi fram till att det är bäst att gå till vårdcentralen, så att hon kommer in i systemet.

Pappan lägger upp flickan över axeln, och vi är 8 personer som traskar över torget till vårdcentralen. Idel blickar som fästs på oss med önskan om att förstå, hjälpa, lätta oron. I starkt upplysta korridorer går vi som i helig tid med en skadad ängel över sin fars axel.

En ny sköterska ställer frågor. En annan tar blodprov. Flickan gnyr av sticket, och sköterskan klappar och klappar, försäkrar henne om att hon inte skall göra henne illa. En ny-exad läkare kommer in, pratar så fort så att inte ens jag knappt förstår, och vi suger alla upp varje ord hon säger. ”Kan hon förklara själv hur hon mår,” frågar läkaren. ”Nej, nej,” säger vännen och tolken, ”hon kan inte säga ett ord.” Hon lyfter upp flickan många tröjor, hittar hjärtat någonstans under det spetsiga bröstbenet.  Hon mår bra. Det är inget akut.

Men hennes syster kommer fram till mig när vi är tillbaka i kyrkan 4 timmar senare. ”Hjälp min syster,” säger hon, på svenska. I handen har hon en apotekspåse med medicin mot epilepsin och med lavemang. Föräldrarna skall få en kallelse till funktionshinderenheten för utredning. Hon är inne i systemet fem timmar efter att hon kommit till Sverige från ett helvete av krig och förnedring. Hon kommer få hjälp. Född människa ska hon leva tills hon dör.

52636459-o_8 20161015_180050

”Nåd i samhället?” ” Nådens människor – finns det?” ”Nåd i arbete.” Det är tre teman i boken ”Nåd i realtid,” som också är temat för Göteborgs stifts präst och diakondagar.

Under hela reformationsåret 2017 får vi lite extra tid att vrida och vända vi på temat nåd. Och jag får hjälp att tänka av mina församlingsmedlemmar och medarbetare med rötter i mellan-östern, som uppmanar varandra att be för Sverige. Be för att det skall få vara fred. Be för att detta samhälle kan bestå. Be, för här har vi funnit ett gott samhälle.

Här får vi vila ut. Här finns ett samhälle som kan förmedla nåd. Och det är guld värt. ”Men vad gör vi med ondskan? Hur relaterar vi nåd till ondskan i världen?” Funderingarna kom under en paus på präst och diakonmötet, från en gammal kollega, numera pensionär, som jobbat både på Västbanken och i Sydafrika.

Och det är fortfarande 28 mars 2017. Det är en snålgrå fuktig mars-dag. Jag har haft en fin, men tuff dag på jobbet, och ramlar ner i soffan väl hemma. Då plingar det såklart till. ”Det behövs fler vuxna här!!!! Var är alla vuxna?” Ropet kommer från någon av de få vuxna som tagit sig ut till Kållered, eller förvaret som det kallas, där de 15 unga afghanerna som skall deporteras samma kväll förvaras. Det är många unga människor där, men alldeles för få vuxna.

Arga, besvikna, utmattade, förtvivlade unga människor som liksom vi försöker förstå. Hur kan det vara så här? Hur kan vi leva i en värld där en ung syster och älskad dotter får all hjälp vårt system kan uppbåda, medan en ung bror och älskad son inte får den hjälp som vårt system kan uppbåda? Vad ska vi göra, vem ska vi älska, vad håller vi på med?

maria  20161016_104127

Mitt trötta hjärta förbannar bekvämligheten. Förbannar min väl slitna soffa.  Förbannar ensamheten jag känner när som det plingar i telefonen. Förbannar likgiltigheten.  Jag förbannar sjukan i vårt land som gör att vi tror att vi måste ta ansvar för allt. Som om vi tror att vi kan ta ansvar för allt. Vad som händer om jag protestera mot en utvisning. Som avkräver mig på svar om det är rätt eller fel. Som om vi vore politiker, lagstiftare.  När vi är människor. Människor som skall leva. Människor som skall leva med hjärtat i handen. Gärna med kalla huvuden, men framförallt med varma hjärtan.

Och om frågan Luther bar fram till vår Gud var ”Hur ska jag finna en nådefull Gud som du?”, så undrar jag vilken fråga vår tid skall föda fram?.

För jag kan inte gå fri. Det går bara inte.

Lisa Westberg, distriktspräst i Hjällbo kyrka, Angereds församling, Göteborg

En ängel i mörkret

nglar finns (2)

Jag har alltid änglar i fickan. Det är små reflexänglar av plast.

Ibland när jag står vid busshållplatsen och väntar ser jag medresenärer som står där, helt svartklädda. De syns ju inte. Ofta går jag fram till dem och ger dem en ängel. ”Du får ha en ängel i mörkret”, säger jag. De blir glada, packar upp den lilla ängeln ur dess förpackning och sätter fast den på jackan. Sedan går de vidare i livet, nu med en ängel vid sin sida.

Jag skänker änglar till människor i alla åldrar och av alla nationaliteter. En gång när jag åkte tåg till Göteborg gav jag en reflexängel till en ung kvinna. När kvinnan skulle lägga ängeln i sin ficka hittade hon en legobit där. Legobiten hade hennes lilla dotter lagt i utan att säga något. Hon ville att mamman skulle ha med sig något från henne när mamman reste bort. Givetvis gav jag en ängel även till dottern och så var samtalet mellan mig och mamman igång.

De första änglarna delade jag ut inför jul till gympagruppen jag leder. Det var en succé och flera hörde av sig och undrade om jag inte hade en ängel även till deras barn och barnbarn. Då började jag min änglamission.

Vad änglar betyder för mig? De betyder allt! Jag ber både till Gud och till änglar. Änglar finns inom de flesta religioner, inte bara inom kristendomen. Många gånger säger vi ”Nu hade jag änglavakt” när något höll på att gå galet. Jag tror att änglar kan förekomma i många skepnader. Runt halsen har jag ett smycke med en änglaberlock. Mina barnbarn tycker om att röra vid smycket, de tar så försiktigt i ängeln.

Hemma har jag flera böcker om just änglar. I en av dem säger Jesus så här: ”Vad jag ville var att sprida kärleksbudskapet runt om i världen. Detta är det centrala i mitt budskap – att kärleken övervinner allt, till och med döden på korset, att jag i kärlekens namn besegrade döden, byggde upp min kropp igen och uppstod… Detta är budskapet i påsken: livet, uppståndelsen och kärleken – inte döden.” För mig visar änglar på livet och på ljuset. / Maggan Adolfsson, ekonom Kyrkans hus i Malmö

Text/foto: Kristina Strand Larsson (Människor i Malmö)

Dom kallar mig PASTOR BEATRICE och en massa andra saker …

Hej,

Jag heter Beatrice och är präst i Norra Botkyrka i Botkyrka församling. Norra Botkyrka är Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg. Någon skulle kalla det området med 45 000 innevånare för en no go zon, men det gör inte jag.

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka

Beatrice Lönnqvist, präst i Norra Botkyrka. Foto: Magnus Aronson.

När jag är i Hallunda, kallas jag många olika saker, men det har inget med ”kärt barn har många namn” att göra. Snarare handlar det om traditioner och synen på Gud. För jag är på en plats där olika traditioner och Gudsbilder möts.

Jag kallas och har kallats:

Pastor Beatrice av medlemmarna i den pakistanska församlingen, som firar sin gudstjänst på urdu.

Syster av ärkebiskopen i den syrisk ortodoxa församlingen, som tillber Gud på armeniska.

Mor Beatrice av gudstjänstbesökare som tycker att det är den bästa motsvarigheten till Fader.

Prästen av mannen som kan högst tjugo ord på svenska.

Prästinnan av den buddistiske munken som upplåter sin plats till mig när jag besöker hans tempel.

Patricia av kvinnan som skämmer bort gudstjänstbesökarna med hemmagjort fikabröd. (Patricia är Beatrice på arabiska).

Bea av den sjuttonåriga tjej som hållit mig vaken på otaliga läger.

Vad vi kallas och hur vi tilltalar varandra säger något om oss själva, vår omgivning och hur vi ser på varandra. Jag roas av de olika sätt som jag adresseras på och har inget emot det. Men jag undrar – hur tilltalas du och vad tänker du att det berättar om din vardag?

Hejdå från Beatrice Lönnqvist, präst i Alby, Hallunda, Fittja och Norsborg (Norra Botkyrka församling).

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka.  Foto Magnus Aronson

Betarice Lönnqvist, nattvard i Norra Botkyrka. Foto Magnus Aronson

Biskopen kommer!

IMG_0359  IMG_0360

Mikaelskyrkan i Ryd ska under mars få besök av biskopen i Linköping, Martin Modéus. Biskopsvisitation, heter ju det, men vi tänker mer på det som om att han ska få se och också vara en del av hur vi har det här. Och så ska vi få en möjlighet att lära känna honom lite.

Vi planerar samtal och fest, med mat från olika delar av världen. Alla som vill kan ta med och bjuda på det man tycker om att laga och äta. En frågelåda tänker vi också ha under kvällen, man kan under veckan före besöket lägga frågor till Biskop Martin. Kanske blir det också lite dans, fast det är mitt i fastan..

Information på engelska och arabiska försöker vi också sprida i församlingen, för att så många som möjligt ska känna till besöket och kunna delta. Språket är nyckeln och vi behöver många språk under en vecka i Mikaelskyrkan. Alla kan inte alla språk, men alla kan minst ett, så vi hjälps åt att översätta, lyssna och berätta för varandra.

grupp ryd

Det känns jätteviktigt att få ta emot biskopen i vår församling, att han inte bara är ett namn på ett papper eller en bild på en hemsida. Att han kommer hit och delar tid och liv och mässan med oss! Kyrka är vi tillsammans, alla som vill vara med är välkomna!

 Karin Larsdotter, präst och församlingsherde i Mikaelskyrkan Ryd, Linköping

 

Å här står ni och jäser…

Skratten ekar i Lextorpskyrkans kök när orden bollas fram och tillbaka mellan oss medan soppgrönsakerna hackas och kaksmeten blandas.

Jäser, jäst och gäst. Vad betyder det, vad är skillnaden, hur stavas det och hur uttalas det? Innebörden illustreras med pösande kroppsspråk och ritade bilder. Förklaringar haglar på albanska, romani, arabiska, serbiska och engelska om vartannat. Någon antecknar i en bok för att komma ihåg.
013 034 041 043

Det är tisdag och från halv nio på morgonen har en efter en droppat in med ett glatt hej! Sanela som gör integrationspraktik i Lextorpskyrkan har varit först på plats och tillsammans med Hans, som är vaktmästare och soppcoach, förberett inför dagens sopptillagning.

Till slut är köket fyllt med ett tiotal kvinnor som hjälps åt att skala och hacka, bre smörgåsar, duka, koka kaffe, spritsa grädde och allt annat som ska till för att kunna servera en god sopplunch med kaffe och kaka till de 50-70 gäster som troget återvänder varje vecka. Och förutom dessa kvinnor kommer Anders, vår absolute favoritdiskare, som lyser upp samvaron med diverse anekdoter.

Ett viktigt inslag i vår tisdagsrutin är en väl tilltagen fikapaus tillsammans runt det stora bordet. Skratten sprider sig i kyrkans korridorer och flera av medarbetarna och andra besökare ansluter nyfiket. Det märks när man trivs!

Den sammantagna levnadshistoriken som finns samlad i köket varje vecka rymmer liv i fruktan och förföljelse, ångestfylld väntan och oro inför framtiden, sorg över förlorade familjemedlemmar, psykisk ohälsa. Men allt detta överskuggas under en förmiddag av skratt och glädje över att ingå i en innerlig gemenskap som inte frågar efter om du har ett svenskt personnummer, om du har svenska som modersmål, om du är effektiv samhällsmedborgare, om du tror på Gud eller Allah eller kanske ingetdera.

Just här och nu spelar det ingen roll. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på våra tisdagsförmiddagar. Detta är att vara kyrka i Lextorp. Att dela livets strävanden och villkor, att gråta och skratta tillsammans. Det ger mig hopp. Gud bor mitt ibland oss!

Eva Lundell, socialpedagog och inom kort vigd diakon,
Lextorps församling i Trollhättans pastorat

 

Varför orkar vi inte tala om romerna längre?

- Har vi någon ficklampa?, frågar diakon Ola. Jag, Ola och Tiberius är på väg för att hälsa på några av de ca 150 rumänska romer som tidvis bor i området. Vi halkar omkring på den hala skogsvägen med kaffe och ficklampor och träffar våra vänner. En del känner vi sen förut från kyrkan, några är nya bekantskaper. Det blir fina möten och Tiberius tolkar.

Du som läser detta har säkert hört deras berättelse. Fattigdomen i Rumänien, tre månaders vistelse i Sverige, bo i tält eller husvagn, frysa i ett gathörn på vintern…

En kvinna säger att hon tycker om Sverige. Hon tycker att folk är snälla här, och att man kan få kläder. En man oroar sig för sin fru och sitt nyfödda barn, en annan för kronofogdens vräkning – han måste hitta en ny plats att bo på nu.

Snart ska de laga mat, men vi dricker kaffe först och vi bjuSara JG i Eu-medborgarnas lägerds in i deras koja. Den är inredd så gott det går med saker de fått. Sängen är prydligt bäddad, det hänger en ljusslinga i taket och lite glitter. Värmen kommer från en egenhändigt byggd eldstad.

Jag berättar att de är välkomna till kyrkan för att fira gudstjänst, de undrar vilken kyrka vi kommer ifrån.

– Vi är från Svenska kyrkan. Om ni vill komma till kyrkan så ligger den i Högdalen, i centrum, svarar jag. De rumänska romerna är ortodoxt kristna. Tiberiu läser psaltaren 121 från sin mobiltelefon. ”Jag ser upp emot bergen, varifrån skall jag få hjälp?” Vi ber tillsammans… Värme, skratt och bön.

Ett möte i vänskap som tar plats i mitt hjärta.

Sedan, efter besöket, tänker jag: Varför orkar vi inte tala om romerna i Sverige längre? Och varför hamnar vi alltid i diskussioner om vem som bär ansvaret för deras liv? Diskussioner som vanligtvis leder till svaret att någon annan borde axla ansvaret. Till och med i kyrkan verkar det finnas en avmätthet, en ovilja att ens ta i frågan. Ibland får jag en otäck känsla av att muren av fördomar mot romer leder till att också den som bryr sig om romerna liksom ”smittas”. Lite som en beröringsskräck, man vill liksom inte befinna sig på samma plats som fattigdomen. Den som försöker gå med den fattiga och utstötta stöts också bort.

Ett begrepp som börjat användas inom Svenska kyrkan på senare tid är ”godhetsapostel”. Det används lite nedlåtande. Som om det låg något naivt och oansvarigt i detta. Godhetsaposteln förstår inte realiteterna, förstår inte att vi inte kan hjälpa alla. Vi vill inte ha tiggeri i vårt land. Politiker går ut med önskan om tiggeriförbud. Men om världen är vårt gemensamma hem, varför skulle just vi i Sverige slippa fattigdom och tiggeri? Även om vi inte lyckas lösa världsproblemen kan det väl inte vara så att vi ska vända ryggen mot de utsatta EU-migranter som bor i storstadens rum, våra grannar? Vem ska visas barmhärtighet? Guds nåd är inte ett pussel som ska läggas rätt!

Människors lika värde har egentligen fått en felaktig juridisk översättning från engelskans dignity – värdighet. Det är människors värdighet vi ska slå vakt om, inte att människor ska behandlas lika bra eller lika dåligt. Det finns tusen sätt att slå vakt om människors värdighet och vara en profetisk röst i en tid då sprickorna djupnar och fördomar växer mot den andre – den vi inte känner.

I kyrkoordningen har församlingen ett ansvar för alla som vistas inom församlingens gränser. Om vi inte kommer till dem som bor i kojor, husvagnar och läger i skogen, vilka är vi då till för?

Inom själavård och kyrkovetenskap förekommer begreppet vänskapens sakrament. Det betyder att Jesus kallar oss sina vänner. Vänskapens sakrament omfattar alla människor. Men varför omfattar inte vänskapen de rumänska romerna? Varför gör vi skillnad i värdighet just när det gäller dem?

Sara Jacobsson Grip – Kyrkoherde i Vantörs församling

Herre, ge mig mod…

Muren pskylt hjärtat

Ett år och sju dagar har de varit i Sverige, berättar tonårsflickan för mig när vi ses på transitboendet i Malmö.

Varje vecka går några från Svenska kyrkan till boendet för att sjunga, spela pingis och pyssla med barn och föräldrar som bor på boendet. Denna dag är det jag och tre andra. Ibland berättar barnen och föräldrarna något om sin situation, om frustrationen över att inte veta eller att inte få besked, om sorgen över att behöva åka till ett annat EU-land eller rädslan över att tvingas återvända. Men ofta pratar vi inte om det. Vi leker, sjunger och pysslar.

Likadant är det med denna unga flicka. Vi pratar inte om det svåra att vara på ett boende i ovisshet och väntan, ändå får jag snart bilden klar för mig. Under sju månader gick hon i skolan i en annan stad i Sverige. Hon har varit i två länder förutom Syrien. Tyskland en dag och Sverige 372 dagar, berättar hon. Sedan pysslar vi. Gör pärlhalsband och pusslar.

En dag i Tyskland betyder fingeravtryck och att hon och familjen därmed ska få sin asylansökan behandlad där. Långa handläggningstider och byråkrati betyder att barn kan få gå lång tid i skolan innan överflyttningen till det där andra EU-landet verkligen sker.

Och mitt i det är barnen.

Talet om barnets bästa känns så främmande dessa tider. Den sista veckan har jag genom Facebook hört talas om fyra ensamkommande ungdomar som försökt ta livet av sig. Ungdomar som i fruktan för döden har lämnat sitt hemland och flytt hit och sedan, med besked om att de kanske inte kan få ett liv här, tappat allt hopp och sett döden som något befriande.

Var finns barnen när det viktigaste är siffror, andrum och kontroll?

Under de år jag engagerat mig i asylfrågor, har det någonstans ändå funnits ett visst barnfokus. Om inte alltid synligt i besluten så i folkopinionen. Nu är det svårt att se. Det är lätt att fokusera på det långt borta. Trumps utspel och agerande samtidigt som de förändringar han vill ha på flyktingområdet redan skett här. Det har inte byggts någon mur mellan Sverige och Danmark men vi har ett hav och kan därmed sätta helt stopp för asylsökande. Stoppet har varat i över ett år nu.

Det är lätt att tappa hoppet i dessa tider. Det är lätt att inte orka se det smärtsamma. Det är lätt att försvinna i argumentationen om ekonomi, situationen i samhället och systemkollapser och tappa fokuset på hoppet, människan och barnet. Jag ber allt oftare dessa tider;

Herre, ge mig ork att fortsätta se
Herre, ge mig kunskap att förstå
Herre, ge mig mod att försöka förändra

Britta Abotsi, församlingskurator i Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan Malmö

 

Framtiden bor verkligen här

Erik B

Jag som skriver detta heter Erik Boström och är sedan den 13 juni 2016 pastorsadjunkt i Bergsjöns församling. Igår var jag inne på vårt arkiv och letade jag efter ett skrivblock men jag hittade inget. Däremot hittade jag olika gruppfoton av ungdomar som konfirmerats i Bergsjöns kyrka genom åren.

konfa oldschool_15

Av frisyrerna att döma var de äldsta bilderna från 80-talet, konfirmanderna hade fönat hår och prästen en tveksam mustasch. På de äldsta bilderna var det ett 40-tal konfirmander, de flesta blonda, alla sannolikt med svensk bakgrund. På bilderna några år senare var konfirmanderna färre, nu runt 30 stycken, nu hade några av ungdomarna på bilden också sin bakgrund i ett annat land. Ju nyare konfirmandbilderna var desto färre personer var det på bilden, och desto fler av konfirmanderna hade sannolikt sin bakgrund i ett annat land än Sverige.

Utvecklingen med minskat antal konfirmander har fortsatt i Bergsjön och i år har vi ingen konfirmandgrupp.

Bergsjöns församling är en av de församlingar med lägst antal tillhöriga i Göteborg (och i Sverige) och därmed också en av de församlingar med minst resurser. På exempelvis (http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22232202.ab) kan man läsa att Bergsjön är ett av de 15 områden i Sverige som polisen ser som särskilt utsatta för grov brottslighet t.ex. i form av upplopp, narkotikahandel och annan grov brottslighet.

Med dessa uppgifter som utgångspunkt så borde Bergsjöns församling logiskt sätt vara ett av de sista ställen man som pastorsadjunkt söker sig till. Det finns församlingar i Göteborg som har närmare tio gånger så många medlemmar som i Bergsjön, och där medelinkomsten inom församlingen är åtminstone sju gånger så hög. Det finns ett utjämningssystem mellan rika och fattiga församlingar inom Svenskakyrkan men trots detta så finns det synnerligen stora ekonomiska skillnader mellan olika församlingar. Kyrkan är en produkt av den omgivning som den verkar i. Göteborg är en segregerad stad. Resurser speglar förstås hur verksamheten ser ut och i en verksamhet med ständigt minskade intäkter kan det vara svårt att möta framtiden.

Vad kan man då göra när framtiden förändras och man tappar medlemmar och intäkter

Det finns två klassiska svar:

  1. Ge upp. Det vanliga är att man helt enkelt sakta men säkert ger upp. Oavsett vilken verksamhet man bedriver så måste den i någon form vara relevant för omgivningen för att den ska kunna fortleva. I ett konkurrensutsatt globaliserat samhälle faller den verksamhet som inte bär sig ekonomiskt för eller senare samman. Detta gäller för restauranger, affärer, hantverkare, psykologer och kyrkor. Man kan förklara den minskade verksamheten med att omgivningen är inte intresserad, konjunkturen är dålig eller att samhället är emot verksamheten. Oavsett förklaring så blir slutresultatet detsamma.
  2. Det andra svaret är att man anpassar sig till en förändrad värld. Företaget Nokia var under en period världsledande. Inte inom gummistövelsförsäljning som man ägnade sig åt från början utan inom mobiltelefontillverkning. Företaget anpassade sig till en förändrad omgivning och gick därmed från att vara ett konkursbo till att bli ett världsledande företag.

Inom kyrkan i Bergsjön har man precis som Nokia anpassat sig till en förändrad omgivning. Konfirmanderna minskar men det diakonala behoven i Bergsjön ökar. Verksamheten har anpassats till detta och kyrkan har t.ex. mat- kläd- och blöjutdelning till behövande. De flesta människor i Bergsjön har sin bakgrund i ett annat land men det betraktas inte som ett hinder utan istället som en möjlighet i gudstjänsten.

Konsekvensen har blivit att trots att Bergsjön är en av de fattigaste församl

ingarna med minst resurser så är kyrkan en av de mest besökta i Göteborg. Istället för stängda dörrar är kyrkan öppen. På söndagarna är kyrkan ofta full, med människor från alla olika världsdelar och mängder av olika kulturella och religiösa traditioner. Språk och olika kyrkotraditioner blandas i gudstjänsten.  Alla som vill får en uppgift.

Nätverket ”Framtiden bor hos oss samlar” distrikt och församlingar i mångreligiösa och –kulturella stadsdelar i Sverige. Här tar den nya kyrkan form. Jag tycker att namnet ”framtiden bor hos oss” är bra för framtiden bor verkligen här. Och jag tror att den är ljus.

 Erik Boström Pastorsadjunkt Bergsjöns församling