Magiska möten

gräs skor

Plötsligt så kom den. Väntad men ändå fullständigt oväntad. På samma gång. Våren och värmen. Efter en vår som aldrig riktigt verkade komma igång så plötsligt slog den till med full kraft. Plötsligt var skorna för varma och skjortan började efter halva dagen bli klibbig av svett. Både jackor och tröjor låg slängda lite varstans över stol och soffkanter i församlingshemmet. Lätta pustanden men också leenden som också började sprida sig över folks ansikten.

Tänk att få sitta och äta lunch utomhus. Kom att tänka på en gammal saga. Den handlar om vinden och solen som ska tävla om vem som kan få av en pojke hans jacka. Vinden säger såklart att han är starkast. Han pustar och viner och blåser för att få av pojken jackan men icke. Pojken drar bara jackan tätare kring sig. Så kommer solen och skiner. Efter ett tag blir det så varmt så pojken tar av sig jackan.

Jag tänker på orden i en serie som jag följer Skam. På väggen i Nooras, en av huvudpersonernas rum, hänger en tavla. Där står det: Everyone is fighting a battle you know nothing about. Be kind always. Det är fina ord men inte alltid så lätt att efterfölja. Som Jesu ord att alltid visa kärlek. Samtidigt så tänker jag att det är när vi bjuder in och öppnar upp som vi möjliggör för möten att ske. När vi ser med värme och nyfikenhet på dem vi möter.

Häromkvällen var det ungdomsgrupp. Glada skratt, hög musik, pyssel och varma mackor. Allt på en gång. Efter ett tag skulle ett stort gäng gå iväg och några av ungdomarna och jag blev kvar. Där på det höga bordet i köket stannade plötsligt allt till och vi började dela med oss av våra Gudsbilder. Vad det var som gjorde att vi kom till kyrkan. Hur hittade vi hit? Varför tror jag? Det var ett magiskt möte. En helig stund. Efter ett tag kom alla andra tillbaka och kvällen fortsatte. Något hade hänt i oss alla. Något hade gjort att här är det så varmt och gott så jag kan ta av mig jackan för en stund. Solen lyser.

En gudstjänst kan se ut på olika sätt. Den kan vara i ett kyrkorum men också vid en diskmaskin. Vad det handlar om är kanske just den känslan när tiden stannar ett ögonblick och vi får ta en paus.

I ett avsnitt av Skam svarar Sana på vad som är det bästa med religion. Den skapar ju så mycket konflikter i världen säger Yousef som frågar. Sana säger:

– Ritualerna får påminna oss om de goda värderingarna i livet. Att vara en god människa. Allt kan vara kaos i vardagen men när jag börjar be blir det fokus på det som är viktigt. Att vara en god människa. Att skapa platser för möten och vara öppen för både det väntade och oväntade.

Nu går jag ut och möter våren. Ha det!
Jenny Folkö Witt, präst, Norrköping

Guld och gräs

grass-1205263-1280x960

Jag hade väntat en stund. Alla gästerna var på plats inne i kyrkan. Jag förstod att något hade hänt. Tänkte att det kunde vara fotograferingen. Eller frisören. Kanske bilen…

Höstsolen sken på mig medan jag stod utanför den vita medeltidskyrkan och väntade. Till slut kom de ändå, David och Katarina, vackra, lyckliga och förväntansfulla. Klockorna ringde och vi gick in till en vigselgudstjänst fylld av kärlek, musik och framtidsdrömmar.

Några månader senare ringde telefonen. Det var David. Vi pratade en stund om dagen, festen och livet. Sedan sa han: ”Vi blev sena till kyrkan. Minns du det?” Jo, det gjorde jag ju. Sedan berättade han att han på vägen till kyrkan hade tagit upp deras båda ringar för att hålla dem i handen. Så hade det hänt som inte fick hända. Han hade tappat den ena ringen i gräset, som hade börjat gulna. De hade letat och letat.

Minuterna hade runnit iväg, men ringen var borta. Efter en stund sa Davids bror: ”Vi måste gå in nu. Ta min ring så länge”! Så fick det bli. I gudstjänsten bad jag bönen: ”Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet…”

Dagen efter hade de återvänt till gräsmattan utanför kyrkan och lagt sig på alla fyra. Det var söndag och prästen hade kommit förbi och undrat vad som pågick. Så låg den plötsligt där, ringen, och bara väntade på att bli upptäckt.

Nyss träffades vi igen. Under ett tillfälligt besök i Malmö gick vi in i S:t Petri kyrka. Den ligger där mitt i staden. Öppen, levande, befolkad. Vi skrattade åt minnet och letade sedan upp ett eget hörn i kyrkan. Jag tog ringen i handen och bad: ”Gud, låt DENNA ring för dem vara tecknet…”! Tack, sa David efteråt. Nu känns det bra!

Så har det visat sig igen. Perfect is boring! Det verkligt levande finns i det tappade, i det kantstötta och i det som verkar gått förlorat. Bara där finns det rum för hopp, glädje och förundran. Var det inte just det han sa, Jesus? Om och om igen!

Det är också hoppfullt att det mitt i staden finns en öppen kyrka där livet får rymmas, precis som det är!

Henrik Törnqvist, kyrkoherde i Bergsjön

 

 

Linedance med biskopen

Det är spännande att vara mångfaldsförsamling. Man får ta del av andra människors kultur och traditioner. Till Berga kyrka kommer många människor som är födda i Irak. Församlingen har fått prova på att äta Dolma och Biryani. Vi har också börjat fira nya högtider som till exempel ”Det heliga korsets upphöjelse” och ”Jungfru Marie himmelsfärd”. Och eftersom vi tycker att det är viktigt med delande, måste också vi svenskfödda bjuda till lite. I samband med biskopsvisitationen för ett par veckor sedan, blev det tillfälle att göra det.

Under visitationsdagen, då Linköpings stifts biskop, Martin Modéus, besökte vår församling, samtalade vi om hur anställda kan arbeta mer som möjliggörare och mindre som utförare. Ett annat tema handlade om hur det kan skapas mötesplatser i församlingen som är generationsöverskridande.

linnedance biskop litenny
I dans tillsammans. Biskop Martin Modéus mitt i dansvimlet.

Se här hur det svänger

Men det häftigaste var helt klart festen på kvällen. Det kom ungefär 370 personer från olika sammanhang och traditioner. Allt från små barn till gamla gummor. Kvällen innehöll förutom musikunderhållning och grillning, nämligen linedance.

Nu vill jag därför varmt rekommendera linedance som aktivitet oavsett hur församlingen eller sammanhanget ser ut. När man dansar linedance behöver man inte bjuda upp någon som man måste göra när det är pardans. Det spelar ingen roll hur fördelningen ser ut mellan män och kvinnor eller vuxna och barn. Man dansar bredvid, bakom eller framför varandra. Var och en har sin egen stil samtidigt som man får en härlig känsla av samhörighet.

Hos oss var alla dansare ungefär lika bra eller dåliga och det var många som ville vara med. Vår biskop dansade loss naturligtvis, senare fick vi alla ta emot Guds välsignelse av honom. Kvällen avslutades med att Ruya 16 år sjöng psalm 61 ”Lågorna är många”. Varannan vers sjöng hon på svenska, varannan på assyriska.

 Roger Fremred, församlingsherde i Berga församling

28 mars 2017

Här är Ws familj,” hör jag en röst säga helt plötsligt. Som ofta är det fullt med folk utanför min dörr, och det sitter ett gäng i väntsoffan. Men att det skulle vara Ws familj, det kan jag inte fatta! Som vi har längtat efter dem och misstrott att det någonsin skulle bli av att de verkligen tog sig hit. Men nu har W varit och hämtat dem, tagit dem från Syrien via Teheran och Istanbul och nu sitter de här.

sofa-1233679

I mammans knän, och med armarna runt hennes nacke, hänger den äldsta dottern, 12 år. Hon tar allt fokus. Hon stannar tiden. Hon gör att ytterst få av oss ens hälsar på hennes ett år yngre syster. Hon är en fågel av tunna leder, krokiga lemmar, och ett vitt ansikte med stora ögon och fjunigt hår. Så lik sin mamma som bara är 30 år. Pappan W lyfter upp och lägger henne över sin axel, en tyngd av första dotter som föds med en svår hjärnskada, en tyngd av 2 års separation och dåligt samvete innan han fick till anhöriginvandringen, en tyngd av bristen på medicin och stressen av krig som har gjort att epilepsin nu slår till många gånger om dagen. En tyngd av att han inte har något boende ordnat för dem. En tyngd som sprider panik hos oss alla där den där tisdagen: hur mår hon egentligen? När åt hon senast, när drack hon? Vad fick hon för mediciner innan hon gick på flyget?

Samtidigt kommer en sjuksköterska från vårdcentralen in och undrar om det finns någon papperslös som vill ta över hennes gamla soffa. Jag irrar med blicken, har svårt att fokusera, och ber henne istället ta en titt på flickan. Hon beordrar oss alla undan och mig att ringa ambulansen. Lägger flickan i framstupa huvudläge, klappar, klappar, klappar henne över ryggen. Det var tydligen över ett dygn sedan hon drack, och veckor sedan hon åt.

EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (1) EU-migrant Hjällbo Göteborg. Foto. Johanna Linder (17)

Snart kan jag vifta in ambulansen. Två rena, vackra män som ägnar lång tid åt försöka förstå vad flickan behöver. De vill inte ta med henne i ambulansen. Det är inte akut som vi trodde, och då kommer inte hon få den hjälp hon behöver långsiktigt. De ringer runt, de blir bjudna på pistage-kakor, sjuksköterska slinker ut försenad till sitt möte, de väntar och pratar med oss. Till slut kommer vi fram till att det är bäst att gå till vårdcentralen, så att hon kommer in i systemet.

Pappan lägger upp flickan över axeln, och vi är 8 personer som traskar över torget till vårdcentralen. Idel blickar som fästs på oss med önskan om att förstå, hjälpa, lätta oron. I starkt upplysta korridorer går vi som i helig tid med en skadad ängel över sin fars axel.

En ny sköterska ställer frågor. En annan tar blodprov. Flickan gnyr av sticket, och sköterskan klappar och klappar, försäkrar henne om att hon inte skall göra henne illa. En ny-exad läkare kommer in, pratar så fort så att inte ens jag knappt förstår, och vi suger alla upp varje ord hon säger. ”Kan hon förklara själv hur hon mår,” frågar läkaren. ”Nej, nej,” säger vännen och tolken, ”hon kan inte säga ett ord.” Hon lyfter upp flickan många tröjor, hittar hjärtat någonstans under det spetsiga bröstbenet.  Hon mår bra. Det är inget akut.

Men hennes syster kommer fram till mig när vi är tillbaka i kyrkan 4 timmar senare. ”Hjälp min syster,” säger hon, på svenska. I handen har hon en apotekspåse med medicin mot epilepsin och med lavemang. Föräldrarna skall få en kallelse till funktionshinderenheten för utredning. Hon är inne i systemet fem timmar efter att hon kommit till Sverige från ett helvete av krig och förnedring. Hon kommer få hjälp. Född människa ska hon leva tills hon dör.

52636459-o_8 20161015_180050

”Nåd i samhället?” ” Nådens människor – finns det?” ”Nåd i arbete.” Det är tre teman i boken ”Nåd i realtid,” som också är temat för Göteborgs stifts präst och diakondagar.

Under hela reformationsåret 2017 får vi lite extra tid att vrida och vända vi på temat nåd. Och jag får hjälp att tänka av mina församlingsmedlemmar och medarbetare med rötter i mellan-östern, som uppmanar varandra att be för Sverige. Be för att det skall få vara fred. Be för att detta samhälle kan bestå. Be, för här har vi funnit ett gott samhälle.

Här får vi vila ut. Här finns ett samhälle som kan förmedla nåd. Och det är guld värt. ”Men vad gör vi med ondskan? Hur relaterar vi nåd till ondskan i världen?” Funderingarna kom under en paus på präst och diakonmötet, från en gammal kollega, numera pensionär, som jobbat både på Västbanken och i Sydafrika.

Och det är fortfarande 28 mars 2017. Det är en snålgrå fuktig mars-dag. Jag har haft en fin, men tuff dag på jobbet, och ramlar ner i soffan väl hemma. Då plingar det såklart till. ”Det behövs fler vuxna här!!!! Var är alla vuxna?” Ropet kommer från någon av de få vuxna som tagit sig ut till Kållered, eller förvaret som det kallas, där de 15 unga afghanerna som skall deporteras samma kväll förvaras. Det är många unga människor där, men alldeles för få vuxna.

Arga, besvikna, utmattade, förtvivlade unga människor som liksom vi försöker förstå. Hur kan det vara så här? Hur kan vi leva i en värld där en ung syster och älskad dotter får all hjälp vårt system kan uppbåda, medan en ung bror och älskad son inte får den hjälp som vårt system kan uppbåda? Vad ska vi göra, vem ska vi älska, vad håller vi på med?

maria  20161016_104127

Mitt trötta hjärta förbannar bekvämligheten. Förbannar min väl slitna soffa.  Förbannar ensamheten jag känner när som det plingar i telefonen. Förbannar likgiltigheten.  Jag förbannar sjukan i vårt land som gör att vi tror att vi måste ta ansvar för allt. Som om vi tror att vi kan ta ansvar för allt. Vad som händer om jag protestera mot en utvisning. Som avkräver mig på svar om det är rätt eller fel. Som om vi vore politiker, lagstiftare.  När vi är människor. Människor som skall leva. Människor som skall leva med hjärtat i handen. Gärna med kalla huvuden, men framförallt med varma hjärtan.

Och om frågan Luther bar fram till vår Gud var ”Hur ska jag finna en nådefull Gud som du?”, så undrar jag vilken fråga vår tid skall föda fram?.

För jag kan inte gå fri. Det går bara inte.

Lisa Westberg, distriktspräst i Hjällbo kyrka, Angereds församling, Göteborg

En ängel i mörkret

nglar finns (2)

Jag har alltid änglar i fickan. Det är små reflexänglar av plast.

Ibland när jag står vid busshållplatsen och väntar ser jag medresenärer som står där, helt svartklädda. De syns ju inte. Ofta går jag fram till dem och ger dem en ängel. ”Du får ha en ängel i mörkret”, säger jag. De blir glada, packar upp den lilla ängeln ur dess förpackning och sätter fast den på jackan. Sedan går de vidare i livet, nu med en ängel vid sin sida.

Jag skänker änglar till människor i alla åldrar och av alla nationaliteter. En gång när jag åkte tåg till Göteborg gav jag en reflexängel till en ung kvinna. När kvinnan skulle lägga ängeln i sin ficka hittade hon en legobit där. Legobiten hade hennes lilla dotter lagt i utan att säga något. Hon ville att mamman skulle ha med sig något från henne när mamman reste bort. Givetvis gav jag en ängel även till dottern och så var samtalet mellan mig och mamman igång.

De första änglarna delade jag ut inför jul till gympagruppen jag leder. Det var en succé och flera hörde av sig och undrade om jag inte hade en ängel även till deras barn och barnbarn. Då började jag min änglamission.

Vad änglar betyder för mig? De betyder allt! Jag ber både till Gud och till änglar. Änglar finns inom de flesta religioner, inte bara inom kristendomen. Många gånger säger vi ”Nu hade jag änglavakt” när något höll på att gå galet. Jag tror att änglar kan förekomma i många skepnader. Runt halsen har jag ett smycke med en änglaberlock. Mina barnbarn tycker om att röra vid smycket, de tar så försiktigt i ängeln.

Hemma har jag flera böcker om just änglar. I en av dem säger Jesus så här: ”Vad jag ville var att sprida kärleksbudskapet runt om i världen. Detta är det centrala i mitt budskap – att kärleken övervinner allt, till och med döden på korset, att jag i kärlekens namn besegrade döden, byggde upp min kropp igen och uppstod… Detta är budskapet i påsken: livet, uppståndelsen och kärleken – inte döden.” För mig visar änglar på livet och på ljuset. / Maggan Adolfsson, ekonom Kyrkans hus i Malmö

Text/foto: Kristina Strand Larsson (Människor i Malmö)

Biskopen kommer!

IMG_0359  IMG_0360

Mikaelskyrkan i Ryd ska under mars få besök av biskopen i Linköping, Martin Modéus. Biskopsvisitation, heter ju det, men vi tänker mer på det som om att han ska få se och också vara en del av hur vi har det här. Och så ska vi få en möjlighet att lära känna honom lite.

Vi planerar samtal och fest, med mat från olika delar av världen. Alla som vill kan ta med och bjuda på det man tycker om att laga och äta. En frågelåda tänker vi också ha under kvällen, man kan under veckan före besöket lägga frågor till Biskop Martin. Kanske blir det också lite dans, fast det är mitt i fastan..

Information på engelska och arabiska försöker vi också sprida i församlingen, för att så många som möjligt ska känna till besöket och kunna delta. Språket är nyckeln och vi behöver många språk under en vecka i Mikaelskyrkan. Alla kan inte alla språk, men alla kan minst ett, så vi hjälps åt att översätta, lyssna och berätta för varandra.

grupp ryd

Det känns jätteviktigt att få ta emot biskopen i vår församling, att han inte bara är ett namn på ett papper eller en bild på en hemsida. Att han kommer hit och delar tid och liv och mässan med oss! Kyrka är vi tillsammans, alla som vill vara med är välkomna!

 Karin Larsdotter, präst och församlingsherde i Mikaelskyrkan Ryd, Linköping

 

Å här står ni och jäser…

Skratten ekar i Lextorpskyrkans kök när orden bollas fram och tillbaka mellan oss medan soppgrönsakerna hackas och kaksmeten blandas.

Jäser, jäst och gäst. Vad betyder det, vad är skillnaden, hur stavas det och hur uttalas det? Innebörden illustreras med pösande kroppsspråk och ritade bilder. Förklaringar haglar på albanska, romani, arabiska, serbiska och engelska om vartannat. Någon antecknar i en bok för att komma ihåg.
013 034 041 043

Det är tisdag och från halv nio på morgonen har en efter en droppat in med ett glatt hej! Sanela som gör integrationspraktik i Lextorpskyrkan har varit först på plats och tillsammans med Hans, som är vaktmästare och soppcoach, förberett inför dagens sopptillagning.

Till slut är köket fyllt med ett tiotal kvinnor som hjälps åt att skala och hacka, bre smörgåsar, duka, koka kaffe, spritsa grädde och allt annat som ska till för att kunna servera en god sopplunch med kaffe och kaka till de 50-70 gäster som troget återvänder varje vecka. Och förutom dessa kvinnor kommer Anders, vår absolute favoritdiskare, som lyser upp samvaron med diverse anekdoter.

Ett viktigt inslag i vår tisdagsrutin är en väl tilltagen fikapaus tillsammans runt det stora bordet. Skratten sprider sig i kyrkans korridorer och flera av medarbetarna och andra besökare ansluter nyfiket. Det märks när man trivs!

Den sammantagna levnadshistoriken som finns samlad i köket varje vecka rymmer liv i fruktan och förföljelse, ångestfylld väntan och oro inför framtiden, sorg över förlorade familjemedlemmar, psykisk ohälsa. Men allt detta överskuggas under en förmiddag av skratt och glädje över att ingå i en innerlig gemenskap som inte frågar efter om du har ett svenskt personnummer, om du har svenska som modersmål, om du är effektiv samhällsmedborgare, om du tror på Gud eller Allah eller kanske ingetdera.

Just här och nu spelar det ingen roll. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på våra tisdagsförmiddagar. Detta är att vara kyrka i Lextorp. Att dela livets strävanden och villkor, att gråta och skratta tillsammans. Det ger mig hopp. Gud bor mitt ibland oss!

Eva Lundell, socialpedagog och inom kort vigd diakon,
Lextorps församling i Trollhättans pastorat

 

Herre, ge mig mod…

Muren pskylt hjärtat

Ett år och sju dagar har de varit i Sverige, berättar tonårsflickan för mig när vi ses på transitboendet i Malmö.

Varje vecka går några från Svenska kyrkan till boendet för att sjunga, spela pingis och pyssla med barn och föräldrar som bor på boendet. Denna dag är det jag och tre andra. Ibland berättar barnen och föräldrarna något om sin situation, om frustrationen över att inte veta eller att inte få besked, om sorgen över att behöva åka till ett annat EU-land eller rädslan över att tvingas återvända. Men ofta pratar vi inte om det. Vi leker, sjunger och pysslar.

Likadant är det med denna unga flicka. Vi pratar inte om det svåra att vara på ett boende i ovisshet och väntan, ändå får jag snart bilden klar för mig. Under sju månader gick hon i skolan i en annan stad i Sverige. Hon har varit i två länder förutom Syrien. Tyskland en dag och Sverige 372 dagar, berättar hon. Sedan pysslar vi. Gör pärlhalsband och pusslar.

En dag i Tyskland betyder fingeravtryck och att hon och familjen därmed ska få sin asylansökan behandlad där. Långa handläggningstider och byråkrati betyder att barn kan få gå lång tid i skolan innan överflyttningen till det där andra EU-landet verkligen sker.

Och mitt i det är barnen.

Talet om barnets bästa känns så främmande dessa tider. Den sista veckan har jag genom Facebook hört talas om fyra ensamkommande ungdomar som försökt ta livet av sig. Ungdomar som i fruktan för döden har lämnat sitt hemland och flytt hit och sedan, med besked om att de kanske inte kan få ett liv här, tappat allt hopp och sett döden som något befriande.

Var finns barnen när det viktigaste är siffror, andrum och kontroll?

Under de år jag engagerat mig i asylfrågor, har det någonstans ändå funnits ett visst barnfokus. Om inte alltid synligt i besluten så i folkopinionen. Nu är det svårt att se. Det är lätt att fokusera på det långt borta. Trumps utspel och agerande samtidigt som de förändringar han vill ha på flyktingområdet redan skett här. Det har inte byggts någon mur mellan Sverige och Danmark men vi har ett hav och kan därmed sätta helt stopp för asylsökande. Stoppet har varat i över ett år nu.

Det är lätt att tappa hoppet i dessa tider. Det är lätt att inte orka se det smärtsamma. Det är lätt att försvinna i argumentationen om ekonomi, situationen i samhället och systemkollapser och tappa fokuset på hoppet, människan och barnet. Jag ber allt oftare dessa tider;

Herre, ge mig ork att fortsätta se
Herre, ge mig kunskap att förstå
Herre, ge mig mod att försöka förändra

Britta Abotsi, församlingskurator i Västra Skrävlinge kyrka, Svenska kyrkan Malmö

 

Framtiden bor verkligen här

Erik B

Jag som skriver detta heter Erik Boström och är sedan den 13 juni 2016 pastorsadjunkt i Bergsjöns församling. Igår var jag inne på vårt arkiv och letade jag efter ett skrivblock men jag hittade inget. Däremot hittade jag olika gruppfoton av ungdomar som konfirmerats i Bergsjöns kyrka genom åren.

konfa oldschool_15

Av frisyrerna att döma var de äldsta bilderna från 80-talet, konfirmanderna hade fönat hår och prästen en tveksam mustasch. På de äldsta bilderna var det ett 40-tal konfirmander, de flesta blonda, alla sannolikt med svensk bakgrund. På bilderna några år senare var konfirmanderna färre, nu runt 30 stycken, nu hade några av ungdomarna på bilden också sin bakgrund i ett annat land. Ju nyare konfirmandbilderna var desto färre personer var det på bilden, och desto fler av konfirmanderna hade sannolikt sin bakgrund i ett annat land än Sverige.

Utvecklingen med minskat antal konfirmander har fortsatt i Bergsjön och i år har vi ingen konfirmandgrupp.

Bergsjöns församling är en av de församlingar med lägst antal tillhöriga i Göteborg (och i Sverige) och därmed också en av de församlingar med minst resurser. På exempelvis (http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22232202.ab) kan man läsa att Bergsjön är ett av de 15 områden i Sverige som polisen ser som särskilt utsatta för grov brottslighet t.ex. i form av upplopp, narkotikahandel och annan grov brottslighet.

Med dessa uppgifter som utgångspunkt så borde Bergsjöns församling logiskt sätt vara ett av de sista ställen man som pastorsadjunkt söker sig till. Det finns församlingar i Göteborg som har närmare tio gånger så många medlemmar som i Bergsjön, och där medelinkomsten inom församlingen är åtminstone sju gånger så hög. Det finns ett utjämningssystem mellan rika och fattiga församlingar inom Svenskakyrkan men trots detta så finns det synnerligen stora ekonomiska skillnader mellan olika församlingar. Kyrkan är en produkt av den omgivning som den verkar i. Göteborg är en segregerad stad. Resurser speglar förstås hur verksamheten ser ut och i en verksamhet med ständigt minskade intäkter kan det vara svårt att möta framtiden.

Vad kan man då göra när framtiden förändras och man tappar medlemmar och intäkter

Det finns två klassiska svar:

  1. Ge upp. Det vanliga är att man helt enkelt sakta men säkert ger upp. Oavsett vilken verksamhet man bedriver så måste den i någon form vara relevant för omgivningen för att den ska kunna fortleva. I ett konkurrensutsatt globaliserat samhälle faller den verksamhet som inte bär sig ekonomiskt för eller senare samman. Detta gäller för restauranger, affärer, hantverkare, psykologer och kyrkor. Man kan förklara den minskade verksamheten med att omgivningen är inte intresserad, konjunkturen är dålig eller att samhället är emot verksamheten. Oavsett förklaring så blir slutresultatet detsamma.
  2. Det andra svaret är att man anpassar sig till en förändrad värld. Företaget Nokia var under en period världsledande. Inte inom gummistövelsförsäljning som man ägnade sig åt från början utan inom mobiltelefontillverkning. Företaget anpassade sig till en förändrad omgivning och gick därmed från att vara ett konkursbo till att bli ett världsledande företag.

Inom kyrkan i Bergsjön har man precis som Nokia anpassat sig till en förändrad omgivning. Konfirmanderna minskar men det diakonala behoven i Bergsjön ökar. Verksamheten har anpassats till detta och kyrkan har t.ex. mat- kläd- och blöjutdelning till behövande. De flesta människor i Bergsjön har sin bakgrund i ett annat land men det betraktas inte som ett hinder utan istället som en möjlighet i gudstjänsten.

Konsekvensen har blivit att trots att Bergsjön är en av de fattigaste församl

ingarna med minst resurser så är kyrkan en av de mest besökta i Göteborg. Istället för stängda dörrar är kyrkan öppen. På söndagarna är kyrkan ofta full, med människor från alla olika världsdelar och mängder av olika kulturella och religiösa traditioner. Språk och olika kyrkotraditioner blandas i gudstjänsten.  Alla som vill får en uppgift.

Nätverket ”Framtiden bor hos oss samlar” distrikt och församlingar i mångreligiösa och –kulturella stadsdelar i Sverige. Här tar den nya kyrkan form. Jag tycker att namnet ”framtiden bor hos oss” är bra för framtiden bor verkligen här. Och jag tror att den är ljus.

 Erik Boström Pastorsadjunkt Bergsjöns församling

Hopp om en annan tid

liten_flicka_malmo-1-1024x469

Just nu befinner sig många barn i Malmö i en mycket utsatt situation. Familjer har ryckts upp från bostäder och skola och tvingas ut i total otrygghet och ovisshet. Johannes döparen (som vi påminns om under Adventstiden) drog sig aldrig för att vara obekväm eller stå upp mot makthavare. Vad skulle han ha gjort i den här situationen?

Jag kan inte komma ifrån en barnslig tanke som jag haft de senaste dagarna, eller är det kanske inte en barnslig tanke. Det handlar om vad som hänt om Johannes döparen skulle gått omkring i Malmö just nu.

Gränspolisen i södra Sverige har satt igång en intensiv jakt på de papperslösa. Polisen har begärt ut adressuppgifter på de papperslösa familjer som fått stöd från socialtjänsten och socialtjänsten har lämnat ut uppgifterna. Plötsligt har en stor grupp människor som levt i någon slags trygghet med bostäder, skola och försörjningsstöd ryckts upp i total otrygghet och ovisshet.

Familjer som fram till för en vecka sedan levt ett någorlunda normalt liv blir nu tvingade till ett liv med ständiga uppbrott och en mycket osäker framtid. Barn som under flera år haft laglig rätt att gå i skolan vågar nu inte gå dit på grund av rädslan för att polisen ska hämta dem där.

Vad hade Johannes döparen gjort i en sådan här situation? Han som aldrig verkade rädd för att säga ifrån och som inte drog sig för de obekväma orden, varken inför folkmassorna eller makthavarna. Något som också till sist ledde till hans död. Vad hade han gjort? Vilka hade han rutit åt?

Hade han åkt upp till Stockholm? Stått utanför riksdagen och skrikit ut sin vrede över de politiska beslut som lett till den här situationen? Eller hade han gått in i det fina polishuset i Malmö och mitt i huset ropat ut att skolor, vårdinrättningar, socialkontor och heliga hus måste ni freda. Hade han gått in på socialkontoret och läst högt ur barnkonventionen? Eller hade han talat med alla våra biskopar och andra andliga ledare och sagt: ”Nu får ni hjälpa mig. Jag vill inte bara vara en ensam röst i öknen. Nu måste vi göra oss hörda tillsammans” –  ”Bana väg för Herren…den Herre som identifierar sig med de utslagna och ständigt lyfter fram barnens perspektiv.”

Eller skulle han komma hem till mig? Skulle jag då fråga ”vad ska vi göra?” Och skulle han då svara på samma sätt idag som då: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har och den som har bröd skall göra på samma sätt.”Jag vet inte om det är en barnslig tanke eller ej. Men jag vet att många barn befinner sig i en mycket utsatt situation just nu i min stad. Detta samtidigt som jag om och om igen läser texterna inför söndagen där vi lyfter fram Johannes döparen och hans budskap.

Men mitt i min förtvivlan över situationen finns ett par meningar som blir till någon slags hopp.

Orden i Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.  Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Och Jesaja ord i evangelietexten: ”Och alla människor ska få se Guds frälsning.” 

Detta får bli både bön och hopp om en annan tid och en annan värld, redan här och nu!

Per Kristiansson, präst i Svenska kyrkan i Malmö och samordnare för Svenska kyrkans flyktinghjälp i Malmö