Jag såg Mia Wrights och Kristina Ahlinders film Det rätta barnet på SVT med blandad förtjusning (premiär 15/3). Det var en bra berättelse och välgjord film men ämnet som tas upp gör mig samtidigt rädd. Inte att det tas upp, utan mer att det behöver tas upp och att det är ett kämpande för rättigheten till det självklara livet.
Igenkänning
Jag vet att det är naivt att tänka att det inte finns människor som vill få bort det så kallade ”onormala”. Likaså att tro att det i vårt välordnade land inte finns fläckar som bör förbättras.
Jag känner igen mig i delar av filmen utifrån min egen erfarenhet som förälder till Frida som fick leva 10 år. Hon var en go, varm och levnadsglad tjej som hade med sig flera funktionsnedsättningar i livet vilket gjorde hennes hela liv till endast 10 år.
Filmen väcker flera viktiga frågor: Vad är det att vara människa? Vad är ett gott liv? Vem bedömer vad som är ett bra liv? Vilka har rätt att finnas här på jorden?
VIP träffar i Alingsås
Jag arbetar i min tjänst som församlingspedagog i Alingsås församling, svenska kyrkan, bl.a. med ungdomar som har funktionsnedsättningar. Vi började för 7 år sedan och varje vecka möts ca 60 personer uppdelat på två grupper under namnet VIP och VIP +. Vi som möts är ”Very Importent People” där av namnet VIP.
Vi börjar våra respektive träffar med samling, där vi bl.a. Sjunger och en av sångerna är: ”Vad vore livet utan Pelle, vad vore livet utan Stina?” Och i refrängen sjunger vi : ”Ingenting, Ingenting, Ingenting.” Och det är sant.
För att lära känna dessa olika människor, de flesta med funktionsnedsättningar är kul och det man märker i mötet med dem är att det finns andra djup, andra dimensioner än det första som man ser och möter. Ett liv utan dessa personligheter vore ingenting för de behövs som pusselbitar, som vi alla är i denna värld.
Utvecklande möten
Det tar tid att lära känna en person, men när man gör det så lär man sig mycket av personligheten och jag upptäcker att det finns mycket som förenar oss alla människor, vi är lika, fast olika. Jag växer och utvecklas i mötet med den som t.ex. har en utvecklingsstörning.
Problemet är vår bild av människan med funktionsnedsättning och då särskilt om de har en utvecklingsstörning. Vi bär med oss vår historia. Det var inte så längesedan man gömde undan utvecklingsstörda på andra våningen, kallade dem byfånar, idioter eller att de bodde långt ute på landet vid någon institution. Tack och lov har det blivit bättre och vi möts delvis idag i vår omvärld, på stan etc.…
Kärleken framför allt
Men attityder lever kvar och visst handlar det många gånger om okunskap och rädsla gentemot det okända. När någon får barn är en vanlig kommentar från omgivningen: ”Huvudsaken är att barnet är friskt!” Visst, ingen vill väl någon sjukdom, skador m.m. Men ibland har jag tänkt tanken att istället säga: Huvudsaken att barnet blir älskat!
För är inte det allra viktigaste trots allt, att få känna kärlek. Att bli älskad. Och utifrån det perspektivet är det tyvärr många barn som inte blir friska. Det får inte uppleva kärlek och känner sig inte önskade.
Uttrycket ”skaffa barn” gillar jag inte. Barn är en gåva till livet oavsett deras förmåga. Tack Mia och Kristina för filmen och för er frikostighet, den behövs för att väcka oss i tankar kring människovärdet och en massa andra viktiga frågor.
Patrik Lifvergren
Församlingspedagog
Svenskakyrkan Alingsås